15 mars 2009
Vart tog arbetsglädjen vägen?
Kanske ska man inte ställa sådana frågor i det offentliga. Men av någon anledning har jag börjat ledsna och, får man säga det i Sverige, känna mig intellektuellt understimulerad. Inte för att jag är kräsen, men när söndagarna börjar kännas lite smått dassiga för att man ska upp och jobba på måndagen, ja då får man ta sig en funderare. Men jag tillhör väl den generationen där arbetet förväntas vara roligt och utvecklande, vilket det förstås långt ifrån alltid är. Så det är väl bara att ta tjuren vid hornen och ta sig igenom dagarna med en så in utav helsikes sur min. Jag förställer mig ju sällan och därför passar det i regel bra att vara asocial. Men på ett jobb kommer man liksom inte undan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Arbetsglädje, nu får du väl ge dig Jonny!
Hur kan någon känna glädje över att utföra samma arbete dag ut och dag in - jag ställer mig helt oförstående till din saknad av något som knappast kan vara något annat än ett nära på livslångt gissel.
Om man arbetar med något som är utvecklande, variationsrikt och ger stort klirr i plånboken, så må det vara hänt att man kan känna "arbetsglädje".
Jo, men nog har jag alltid tyckt att det är roligt att städa. Det kan jag ärligt säga. Dessutom är det ett ganska fritt jobb där man slutar redan efter lunch. Ingen hänger över axeln. Särskilt kul är det på skolor där ungarna brukar vara så roliga. Men som sagt, sista tiden har det väl varit sisådär.
Skicka en kommentar