”Jaaa, vi får schlita den tandt bårrt!” – mina erfarenheter av folktandvården i Mönsterås

Än idag kan man se var ingången till den hemska tandläkarpraktiken på Hagagatan låg. En gång kom jag utrusandes där på flykt undan tången.

Idag var jag hos tandläkaren med min dotter. Hon hade inga hål och slapp höra den surrande borren. Tandläkaren var dessutom snäll. Annat var det när jag var barn.

Jag rusade upp från tandläkarstolen och sprang hela vägen hemJag var fem år och hade fått ett hål i en kindtand. Min mor tog mig till tandläkaren som hade praktik på Hagagatan. Efter en snabb undersökning sa tandläkaren att ”Den där tanden får vi allt ta bort”. En isande skräck fyllde mig. Skräcken omvandlades till flyktinstinkt. Jag rusade upp från tandläkarstolen, flög genom ett par korridorer och sprang sedan hela vägen hem till Torget. Min mor, som sällan brusade upp, var rosenrasande när hon kom hem fem minuter efter mig. Tanden fick ruttna bort.

"Vi ska prova utan bedövning först"

Under skoltiden tvingades jag återvända till tandläkaren med jämna mellanrum. Ibland hade jag hål som skulle lagas. Tandläkaren sa alltid att ”Vi ska prova utan bedövning först”. Så blev det. Det isade och gjorde djävulskt ont.

"Jaa, vi får schlita den tandt bårrrt"
En gång hade jag en tysk tandläkare. Hon hade ett speciellt uttal och jag minns särskilt en gång när hon exalterad sa ”Jaaa, vi får schlita den tandt bårrrt”. Men den gången fick jag i alla fall bedövning.

"Jaa, vi får Schlita den tandt bårrt". (Fri bild)

"Du är inte tillräckligt motiverad"

Den tandläkarskräck som dessa erfarenheter skapade, medförde att jag aldrig gick till tandläkaren som vuxen. För några år sedan fick jag dock så djävulusiskt ont att jag var tvungen. Jag trodde väl att utvecklingen hade gått framåt på 30 år. Tandläkaren på folktandvården i Mönsterås började borra. Tyvärr gjorde det så ont att jag fick be honom avbryta. Bedövningen hade inte hunnit ta ordentligt. Tandläkaren började då att verbalt angripa mig och sa att jag inte var tillräckligt motiverad för att få tanden fixad. Om jag bara slappnade av så skulle det inte göra ont. Hur kan man säga något sådant! Hade han gett mig en spruta till och haft lite tålamod så hade jag klarat det.

Tandläkaren i Kalmar botade mig från tandläkarskräcken
Nå, jag skickades till specialisttandvården i Kalmar. Tandläkaren där begrep sig på tandläkarskräck. På ett par besök hade han botat skräcken och fixat tanden utan att det kändes någonting.

Nästa gång jag behövde gå till folktandvården hade jag tur att få den numera pensionerade Curt. Han var suverän och fixade en rotfyllning med kallsvettning som enda komplikation.