En sann berättelse om tandutdragning

Dra ut en visdomstand
Jo, jag skulle ju dra ut en visdomstand i överkäken igår. Det som nu fanns kvar. Den synliga delen var till stora delar sönderbiten och utramlad.

"Jag var svimfärdig och genomblöt av svett"
Eftersom jag lider av genuin tandläkarskräck så var dagarna och nätterna innan inte särskilt trevliga. Det alla med tandläkarskräck då gör är att leta fram mardrömshistorier på Internet. I ett av mina första fynd skrev en stackare: "De fick plocka ut tanden och roten i småbitar – det tog över 2 timmar och jag var svimfärdig och genomblöt av svett innan jag kunde vackla därifrån."

Ganska snart insåg jag att detta var en lycklig historia. Andra olycksbröder berättade om käkar som gått ur led, käkbrott, hål mellan bihåla och mun, ansiktsförlamningar, svårstoppade blödningar, kvarlämnade rotdelar, infektioner, tappade instrument som i bästa fall hamnade i matstrupen och annat smått och gott.

Kallsvettig redan när jag kom fram
Jag var förstås helt kallsvettig redan när jag kom fram till Elmborgs Tandvård på Repslagaregatan. När jag så klev in i hissen så ville den inte starta. Perfekt. Ett tecken från ovan att jag nog gjorde bäst i att gå hem. Någon trappuppgång kunde jag inte se. Efter en stund hittade jag dock en annan ingång och lyckades ta mig upp till övervåningen där praktiken ligger. En stor modell av Titanic mötte mig - symboliken var uppenbar.

Med utsikt över Mönsteråsviken
Snart hamnade jag i en tandläkarstol med makalös utsikt över Mönsteråsviken. I det ögonblicket spelade det i och för sig ingen större roll. En svart rullgardin hade passat bättre. Jag försökte argumentera för att vi skulle låta tanden vara. Tandköttet skulle väl snart dölja tandens nedre del och ingen större skada skulle vara skedd. Tandläkaren tyckte att vi ändå skulle försöka dra ut tanden. Jag gled in i ett uppgivet apatiskt tillstånd och lät därmed tandläkaren ta över.

Ett kofotslikande instrument
Eftersom jag inte är rädd för smärta så brydde jag mig inte alls om att den ena bedövningssprutan sved. Det är ju en helt naturlig reaktion om man skjuter in en grovkalibrig nål i gommen. Därefter började jobbet. Tandläkaren bände och slet. Hon tog i allt vad hon orkade. Hela huvudet skakade som vore det jordbävning. Mina händer greppade krampaktigt i stolens handtag som förunderligt nog höll. En mejsel trycktes in mellan tanden och tandköttet. Ett litet kofotsliknande instrument användes för att bända. Och så tången. Ja, så där höll det på. Efter 35 minuter så flög tanden ut. Därefter fick jag hålla för näsan och försöka blåsa ut luft för att se så att ingen luft gick via bihålorna och ut i hålet där tanden suttit. Sedan fick jag gå hem. Fri och lycklig.

Med beröm godkänt
Ja, vad ska man säga. Tandläkaren får med beröm godkänt. Hon hanterade min skräck med bravur och lyckades ju dessutom med uppgiften. Elmborgs får förtroendet även vid nästa tandäventyr, vilket förhoppningsvis dröjer. En sån här grej orkar man bara med ungefär vart tredje år. Hoppas hissen funkar då så jag slipper bli så hemskt andfådd.

”Jaaa, vi får schlita den tandt bårrt!” – mina erfarenheter av folktandvården i Mönsterås

Än idag kan man se var ingången till den hemska tandläkarpraktiken på Hagagatan låg. En gång kom jag utrusandes där på flykt undan tången.

Idag var jag hos tandläkaren med min dotter. Hon hade inga hål och slapp höra den surrande borren. Tandläkaren var dessutom snäll. Annat var det när jag var barn.

Jag rusade upp från tandläkarstolen och sprang hela vägen hemJag var fem år och hade fått ett hål i en kindtand. Min mor tog mig till tandläkaren som hade praktik på Hagagatan. Efter en snabb undersökning sa tandläkaren att ”Den där tanden får vi allt ta bort”. En isande skräck fyllde mig. Skräcken omvandlades till flyktinstinkt. Jag rusade upp från tandläkarstolen, flög genom ett par korridorer och sprang sedan hela vägen hem till Torget. Min mor, som sällan brusade upp, var rosenrasande när hon kom hem fem minuter efter mig. Tanden fick ruttna bort.

"Vi ska prova utan bedövning först"

Under skoltiden tvingades jag återvända till tandläkaren med jämna mellanrum. Ibland hade jag hål som skulle lagas. Tandläkaren sa alltid att ”Vi ska prova utan bedövning först”. Så blev det. Det isade och gjorde djävulskt ont.

"Jaa, vi får schlita den tandt bårrrt"
En gång hade jag en tysk tandläkare. Hon hade ett speciellt uttal och jag minns särskilt en gång när hon exalterad sa ”Jaaa, vi får schlita den tandt bårrrt”. Men den gången fick jag i alla fall bedövning.

"Jaa, vi får Schlita den tandt bårrt". (Fri bild)

"Du är inte tillräckligt motiverad"

Den tandläkarskräck som dessa erfarenheter skapade, medförde att jag aldrig gick till tandläkaren som vuxen. För några år sedan fick jag dock så djävulusiskt ont att jag var tvungen. Jag trodde väl att utvecklingen hade gått framåt på 30 år. Tandläkaren på folktandvården i Mönsterås började borra. Tyvärr gjorde det så ont att jag fick be honom avbryta. Bedövningen hade inte hunnit ta ordentligt. Tandläkaren började då att verbalt angripa mig och sa att jag inte var tillräckligt motiverad för att få tanden fixad. Om jag bara slappnade av så skulle det inte göra ont. Hur kan man säga något sådant! Hade han gett mig en spruta till och haft lite tålamod så hade jag klarat det.

Tandläkaren i Kalmar botade mig från tandläkarskräcken
Nå, jag skickades till specialisttandvården i Kalmar. Tandläkaren där begrep sig på tandläkarskräck. På ett par besök hade han botat skräcken och fixat tanden utan att det kändes någonting.

Nästa gång jag behövde gå till folktandvården hade jag tur att få den numera pensionerade Curt. Han var suverän och fixade en rotfyllning med kallsvettning som enda komplikation.