Den här övergivna bondgården finns lite utanför Mönsterås.
Man ska inte gå in i fallfärdiga hus. Jag tog korten genom fönstret.
Farlig brunn.
23 oktober 2009
Det öde landet
En gång var den svenska landsbygden centrum. Det var där som 90% av befolkningen framlevde sina dagar. I våra bygder var landsbygden levande långt in på 1900-talet. Därför kunde man även efter 1950 finna skolor, missionskapell och fotbollsplaner. Men idag har industrialiseringen, urbaniseringen och jordbrukets omvandling förändrat allt. Statens jordbrukspolitik har effektivt omöjliggjort alla småjordbruk. Lite överallt i skogarna hittar man övergivna torp och bondgårdar. Jag tog mig en tur till det öde landet.
Den här övergivna bondgården finns lite utanför Mönsterås.
Man ska inte gå in i fallfärdiga hus. Jag tog korten genom fönstret.
Farlig brunn.
Den här övergivna bondgården finns lite utanför Mönsterås.
Man ska inte gå in i fallfärdiga hus. Jag tog korten genom fönstret.
Farlig brunn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Att saker bara får förfalla så är lite synd =/
Ja, det är lite vemodigt. Man kan ju gissa att ägaren kanske dog och inte hade några arvingar i närheten, eller något liknande. Samtidigt är det lite intressant när naturen får härja fritt med det människan skapat. Det sägs att man hundra år efter digerdöden kunde hitta hela byar mitt ute i skogarna, helt överväxta med buskar, träd och mossa.
En rent filosofisk fråga: Kan landsbygd vara centrum?
Anders: Jag brukar vända och vrida lite på begreppen centrum och periferi. I bondesamhället var landsbygden centrum för en stor majoritet av befolkningen. Det var där det hände, så att säga. Om man utgår från den enskilda människan så är ju platen där man bor ens eget livscentrum i regel. Oftast är det ju makthavare i storstäderna som definierar centrum och periferi.
Skicka en kommentar