”Jag har nog sett hur ni ligger på bänkarna och latar er!”

Sommaren 1986
Det var sommar 1986 och jag hade just tagit examen från samhällsvetenskaplig linje vid Södertornskolan i Oskarshamn. Skolan bytte sedan namn till Oskarsgymnasiet, då det väl ansågs finare att ha fått sitt namn efter en kung än efter en stadsdel. Om gymnasietiden skall jag be att få återkomma.

Ungdomslag
Men nu gick jag hemma i Mönsterås och väntade på att höstens vapenfria tjänst skulle påbörjas i slutet av september. Att få ett jobb på bara ett par månader var förstås omöjligt när man saknade kontakter i kommunhuset eller bland företagarna. Men på den tiden fanns något som hette ”Ungdomslag”. Om man räknades som ungdom och var arbetslös fick man ansluta sig till någon kommunal verksamhet mot en ytterst torftig ersättning. Således hamnade jag hos arbetsledare ”Gulan” och fick åka runt och måla kommunala anläggningar som var i behov av lite ny glans. Jag hade turen att få arbeta tillsammans med min bäste vän Peo.

Måla om Alsteråskolan
Vi började med ett enklare målerijobb på Ljungnässkolan. Eftersom det gick bra fick vi sedan ett betydligt större uppdrag – att måla om hela Alsteråskolan. Således åkte vi dit varje morgon och målade hela dagarna. Det fungerade väldigt bra. Men eftersom ryggen tog mycket stryk var vi tacksamma att vi på rasterna kunde ägna oss åt lite höjdhopp eller lägga oss raklånga på någon av skolans utebänkar.

Hon skvallrade
Så en dag när arbetet började bli färdigt så fick vi för oss att skoja till det lite. På en av väggarna målade vi så att våra namn syntes från en viss vinkel. Tanken var att måla över dessa på slutet när allt var färdigt. Dessvärre upptäckte en kvinnlig lärare av den gamla stammen vårt busiga tilltag, och eftersom hon inte hade något till övers för bus och skälmaktigheter så ringde hon Björn som var vår kontaktperson på ungdomslagsavdelningen i Mönsterås och skvallrade. Att jag dessutom hade gett lärarinnan svar på tal gjorde situationen något prekär för mig.

"Ni ligger på bänkarna och latar er!"
Eftersom jag var ganska djärv på den tiden så ringde jag upp den ilskna lärarinnan och förklarade att det bara var på skoj och att den väggen inte var färdigmålad än. Men damen hetsade upp sig än mer och påtalade att hon minsann hade sett hur vi låg på bänkarna och latade oss istället för att måla. Jag förklarade att vi bara vilade oss på rasterna, men vi var inte betrodda längre. Björn intygade dock att färgåtgången var så pass omfattande att det bara kunde förklaras på så sätt att vi använt den till väggarna. Och så var det förstås.

Vad lärde jag mig?
Jag vet inte vad jag lärde mig av den historien. Två världar krockade och jag gick något mer hårdhudad ut ur konflikten. Lärarinnan utgick ifrån att vi var lata odugliga representanter för omoralisk ungdom. Allt hon såg tolkades utifrån den världsbilden. Jag försvarar inte vårt bus, men är ändå glad att jag bet ifrån och förklarade hur det låg till. Sedan dess har jag mött många människor som älskar att trycka till och utöva makt. Jag har ännu aldrig gett vika.