Den luriga flexibiliteten

Det här får bli en dag då jag betar av en del tankar som annars riskerar att stanna i huvudet. I morgon blir det bara ett eller två inlägg igen.

Flexibilitet istället för arbetsbeskrivning
De senaste åren har det blivit populärt att arbetsgivare söker flexibla arbetare som kan hålla många bollar i luften samtidigt. Förr var det enligt min mening vanligare att arbetsgivaren redovisade väl definierade arbetsområden – riktiga arbetsbeskrivningar med andra ord.

Stora risker
Bakom denna diffusa önskan om flexibilitet döljer sig förstås en vilja att kunna nyttja arbetaren så effektivt som möjligt. Istället för att klart ange vilka arbetsuppgifter och mål som gäller, så kan arbetsgivaren lägga på den ena uppgiften efter den andra beroende på aktuellt behov. Arbetaren riskerar att bli överhopad med olika uppgifter, får hoppa från än det ena än det andra och riskerar att bli en slags allt i allo. De mål som man kanske trodde att man jobbade emot synes allt mer avlägsna eftersom man tvingas splittra sig på så mycket. I värsta fall väntar sjukdom.

Arbetsgivaren verkar ha rätten på sin sida?
För några år sedan så sa någon att arbetsgivaren är skyldig att ha arbetsbeskrivningar. Men när jag sökte på Internet fann jag inga belägg för det. Tvärtom verkar arbetsgivaren ha stor rätt att lägga på nya arbetsuppgifter.

Mer fyrkantig med åren
För egen del har jag med åren blivit allt mer noggrann med både arbetsbeskrivningar och att redovisa vad jag själv gjort. För att inte bli utnyttjad har jag i detta avseende blivit något mer fyrkantig, även om man förstås vill vara hjälpsam och generös. Nu räcker det förstås inte med att cheferna är medvetna om vad man skall göra. Även andra anställda bör få veta var gränserna går. Annars dyker det snart upp småpåvar som skall styra och ställa med en.

För egen del är jag nöjd just nu. Jag har fått några väl avgränsade uppgifter som jag konkret kan genomföra. Vägen till målen har jag fått stor frihet att utforma själv. Sådana förtroenden får man tacka för.

Idealisten
Det har inte alltid varit så. Eftersom jag alltid har varit idealist har jag förr om åren ofta jobbat 70 timmar i veckan för att göra ett toppenjobb, men bara fått betalt för 40 timmar. På universitetet jobbade man ju ibland dygnet runt. Jobbet blev en livsstil. Ibland kan jag sakna den tiden och tycka att jag har blivit en sämre människa som nu jobbar mer inrutat. Å andra sidan gör jag ännu mycket ideellt arbete på min fritid. Så jag vet inte.