31 mars 2010

”ej heller är det i dessa trakter sällsynt, att man finner verkliga skönheter” - Två främlingar i Mönsterås på 1800-talet

”…det är inte ovanligt att man bland kvinnfolken i Kalmar län finner verkliga skönheter, med livliga, intagande ansiktsdrag, uttrycksfulla ögon och en vacker skapnad. En fyllig barm är här ingen sällsynthet…”

Ja, så skrev den danske bibliotekarien (sedermera professor i litteraturhistoria) Christian Molbech på resa genom Sverige 1812.

En välmående bygd
När han norrifrån anländer till Mönsterås beskriver han en välmående bygd. ”…ett mycket välodlat land, varest jag såg en del stora gårdar med mycket stora ladugårdsbyggnader. Mönsterås är en liten köping, rätt täck med åtskilliga vackra hus på två våningar och en nätt liten kyrka.”

Verkliga skönheter
När han dagen efter lämnar Mönsterås får han skjuts av en mönsteråsflicka som han beskriver på följande sätt: ”…en vacker liten bondflicka på 15 år med regelbundet vackert ansikte, vackert böjd näsa, klara blå ögon, friska, blomstrande läppar och vackert blont hår. Det skall icke vara ovanligt här på trakten i den bråda årstiden och ej heller är det i dessa trakter sällsynt, att man finner verkliga skönheter, utmärkta genom sina ädla anletsdrag, och nästan alla ljushåriga, bland kvinnor av bondeståndet. Detta vackra barn var en naturens blyga och oskyldiga dotter, vilkens naiva uttryck och berättelser om sin familj och sina husliga sysslor skaffade mig en mycket behaglig timme, sedan jag med någon svårighet fått ett samtal igång. Hennes enkla rena klädsel bestod av en kjol av blårandigt, tämligen fint linne, ett rödrutigt förkläde och vit halsduk och schalett. Denna dräkt var också tämligen allmän bland kvinnorna i dessa trakter. Renlighet och en viss prydlighet finner man överallt…”

Väl byggda bondgårdar
Han fortsätter sedan att beskriva vägen mellan Mönsterås och Ålem: ”Väl byggda bondgårdar och vackra, trevliga torp omväxlade med varandra.” Vidare beskrivs överstebostället Kronobäck och Kronobäcks klosterruin. Den senare var då sedan länge helt igenvuxen med träd.

Ernst Moritz Arndt
Åtta år tidigare, 1804, hade en annan främling passerat Mönsterås. Det var Ernst Moritz Arndt från Pommern som var på resa genom Sverige. Ernst var docent i historia och svensk medborgare eftersom hans hembygd i norra Tyskland vid denna tid tillhörde Sverige. Efter resan skrev han boken Reise durch Schweden im Jahr 1804, i svensk översättning 1807-1808.

Ett allvarsamt och trotsigt lynne
Om människorna vid den småländska kusten skriver han: ”Smålänningarne på denna kusttrakten likna icke sina landsmän omkring Eksjö och Växjö i vänlighet och glättighet, åtminstone allt för lite, utan de hava ett mera allvarsamt och trotsigt lynne…”

Mönsterås är en prydlig och stor by
Om Mönsterås har han följande ord att förtälja: ”Mönsterås är en prydlig och stor by, som liknar en köping, samt har vackra hus och en skön kyrka; även är det ett inlopp från havet, och en myckenhet bräder lågo där uppstaplade för att utskeppas. Jag såg här många fruktträd, vilka till en del syntes nedtyngda av frukter.”

Vid Kronobäck och Strömsrum
Även Arndt passerade Kronobäck som han fann ha en ganska ”romantisk belägenhet, och dess grå murar tyckas hava fått en ungdomsprydnad av en mängd rönnträd med fina röda bär”. Allra vackrast tycker han dock att det är vid Strömsrum – ”Vilka sköna lindar och almar i alléer därstädes! Frodigare växa de icke vid Sanssouci”.

Litteratur
Stranda 1983-1984 – Strandabygden med främmande ögon: från Ernst Moritz Arndts första Sverigeresa 1804 – av Sven G Sjöberg. I samma årgång återfinns Resa genom Mönsteråstrakten 1812. En skildring av dansken Christian Molbech.

2 kommentarer:

Bert sa...

Om Cristian Molbech levat idag och skrivit om ett möte med en 15-årig Mönsterås-flicka på samma sätt som i berättelsen från 1812 hade han med all säkerhet blivit anklagad av SOSASESTASI för att vara gubbslem och pedofil.

Jonny sa...

Ja, säkerligen. Men på den tiden var denna berättarteknik standard i reseberättelser. De belästa hyste ofta en slgs romantisk vurm för bondekulturen som man menade stod för någon slags ädel renhet och skönhet.