Hembygdsrörelsens bakgrund
Om man vill spetsa till det lite, så kan man påstå att den moderna hembygdsrörelsen knappast hade funnits om inte de snabba samhällsförändringarna under 1800- och 1900-talet hade skapat en känsla av rotlöshet. Industrialiseringen, inflyttningen till städerna och känslan av att det gamla bondesamhället höll på att försvinna, skapade en jordmån där hembygdsrörelsen kunde börja gro.
Sekelskiftets hembygdsromantik gick hand i hand med en samhällskritisk strömning i tiden. Den tongivande kulturpersonligheten Ellen Key lyfte exempelvis fram den nya stadsmänniskans dilemma. 1898 skriver hon att människan förlorar sin identitet när hon kapar sina rötter till sitt ursprung. Hon menade att människan åter måste närma sig naturen, rota sig i fosterjorden och få tillbaka sin delaktighet i kretsloppet.
Karl-Erik Forsslund beskriver fienderna
Den moderna hembygdsrörelsens födelse kan alltså förläggas till slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Men det behövdes någon som skulle komma med gnistan. Den mannen blev Karl-Erik Forsslund (1872-1941). Med sin genombrottsroman ”Storgården”, 1900, kom startskottet för hembygdsrörelsen. Storgården användes som en slags väckelseskrift för tillvaratagandet av natur- och kulturminnen. I den tidiga svenska hembygdsrörelsen fanns en strävan att rädda så mycket som möjligt av det försvinnande bondesamhället. Man hade också en uttalad kritik av industrisamhället. Den med tiden allt mer konservative Forsslund är tydlig när han beskriver fienderna i sin skrift ”Hembygdsvård” från 1914:
Fiendena är trävarubolag, sågverkspatroner, sulfatfabriker, järnvägssamhällen och allt annat som förpestar Moder Jord. Det är handelshusen som med sin fabrikstillverkning rånmördar hemslöjden och sprider missfoster som gipskatter, dragspel, järnkaminer och annan okultur. Det är turister – mest danskar och tyskar – som likt egyptiska gräshoppssvärmar drar fram och sprider ett virrvarr av de mest stillösa villor och avskyvärda hotell. Det är frikyrkorna och den förråade arbetarungdomen, som skrålar den positivslagdänga som heter Internationalen, eller bara står och hänger, rotlösa och hoprafsade, i söderamerikansk dress – vedervärdiga sportmössan. Säckulstern, den dinglande kragskyddaren, cigaretten i mungipan-slö cynisk blick under sänkta ögonlock, fräckhet och fördärvets glåmighet över anletsdrag och gestalt. Så långt Forsslund.
Hos Forsslund fanns, liksom hos Ellen Key, en rädsla för den rotlösa människotyp som han menade industrialismen skapade.
Karl-Erik Forsslund.
Hembygdsrörelsen och rasbiologin
Det har diskuterats huruvida hembygdsrörelsens pionjärer fram till 1930- och 1940-talen hade ett övermänniskoideal som låg den nazistiska ideologin nära. Det finns onekligen exempel på sådana tankegångar inom rörelsen. Karl Erik Forsslund skriver vid ett tillfälle:
Och jag vet att den tid skall komma, då människorna skola blygas för att vara sjuka. Då de skola inse att sorg, disharmoni, vemod, tungsinne och allt sådant äro abnormiteter och lyten – kroppslyten likaväl som döfhet, puckelrygg, klumpfot och dylikt; att allt lidande är idel nervosité....hvilken tillika med sin svans av medlidanden är en följd af vårt låga utvecklingsstadium och alltså skall försvinna och öfvervinnas, att all sjukdom och ohälsa andlig såväl som kroppslig är en skam, en synd – den största, den enda! - en vanära som det gäller att af alla krafter och med hela sitt lifs gärning söka rentvå sig från. Men nu gå de stackrarna och skryta med sin svaghet och sitt elände, och kokättera med sina håliga kinder och sina trötta ögon och sina spindelväfstrådar till närver.
Det har varit lätt att se likheter mellan Forsslunds ord och nazismens övermänniskoideal, men sannolikt var han influerad av tidens rasbiologiska idéer som var betydligt äldre än nazismen. Och vem var egentligen denne Forsslund? En man på yttersta högerkanten? Nej, en aktiv socialdemokrat.
Rasbiologin i Sverige
Redan på 1840-talet hade man börjat mäta skallar i Sverige för att dela in människosläktet i olika raser. 1909 bildades det första sällskapet för rashygien i Sverige. 1921 inrättades statens institut för rasbiologi i Uppsala, vilket var världens första i sitt slag. Alla partier utom kommunisterna var överens i frågan. Tanken var att institutet skulle skydda mot det man kallade inre fiender: defekta, asociala, abnorma och brottsliga människor. Forskarna bedrev studier om olika folkgruppers livsbetingelser och försökte kartlägga det biologiska arvets betydelse. På så sätt skulle man få fram en teoretisk förklaringsmodell till brottslighet, vanart, alkoholism och sinnessjukdom. Konkret ledde det bland annat till bortåt 60 000 tvångssteriliseringar mellan 1934 och 1970-talet. Det var i den andan Forsslund formulerade sig.
Emanuel Bergman
Ett annat språkrör för hembygdsrörelsen, läkaren Emanuel Bergman (1887-1948) visar i en artikel från 1930 att han var tydligt influerad av tidens rasbiologiska idéer när han skriver:
Släktforskningen står ju i intim kontakt med hembygdsrörelsen och bereder väg för rasbiologisk forskning och rashygieniska åtgärder till fromma för den enskilde och rasen, och därför bör den på allt sätt uppmuntras av hembygdsrörelsen...För rashygienen betyder hembygdsrörelsen ofantligt mycket. Känslan för det förgångna leder till omtanke ej blott om det närvarande, utan även om det tillkommande. Vi känna oss som ett med släktet, med rasen...Inom hembygdsrörelsen skola de rashygieniska idéerna möta förståelse, och det är min förhoppning, att just hembygdsrörelsen skall förmå sätta en damm mot den fortgående urartningen och inleda en ny uppgångstid för vårt folk och vår ras. Så långt Bergman.
Inte extrema för sin tid
I de hembygdsskrifter jag läst från 1930-talet kan jag inte finna någonting som anknyter till övermänniskoideal eller rasbiologiska idéer. Det fanns säkert fler som delade dessa åsikter eftersom de låg i tiden, men de flesta hembygdsföreningar verkar ha ägnat sig åt mer närliggande hembygdsfrågor. Likväl kommer man inte ifrån att två av tidens ledande ideologer inom hembygdsrörelsen var uppenbart präglade av rasbiologin. Än mer tragiskt är att de inte var extrema för sin tid. Tvärtom så var de väldigt politiskt korrekta.
Blinda för samtiden
Både Karl-Erik Forsslund och Emanuel Bergman upplevde att de levde i en tid av förfall. I sin strävan att nå ett bättre samhälle skapades ett förakt för svaghet. Dessa tendenser finns förstås i alla tider. I vår tid offras de ofödda barnen. Sjuka skall tvingas ut på arbetsmarknaden. Arbetslösa behandlas som paria. Men som så ofta är vi blinda för vår samtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar