Mygel och skitsnack på Kost och Städ i Mönsterås Kommun

Idag berättar jag hela historien
En av de förvaltningar inom Mönsterås där det förekommer mest mygel och skitsnack är enligt min egna upplevda erfarenhet Kost och Städ. Jag har tidigare återgett små delar av historien, men idag berättar jag allt.

Rätt kontakter viktigare än erfarenhet
Redan våren/försommaren 2008 upptäckte jag att allt inte stod rätt till. Jag hade städat lite tidigare och dessutom praktiserat under flera veckor på ett område. Därmed hamnade jag på sommarens vikarielista. På informationsmötet visade det sig dock att jag inte skulle få vikariera, utan jag blev vikarie för vikarierna. Sommarvikariaten hade istället till 80% gått till helt oerfarna ungdomar som aldrig tidigare hade hållit i en städmopp. När jag så grävde lite djupare visade det sig att en av vikarierna var son till en av de två högsta cheferna på Kost och Städ (den chefen har idag slutat). Även i andra fall fanns mer eller mindre tydliga släkt- och vänskapsband.

De högsta cheferna hänvisade till områdescheferna
När jag senare ställde frågor kring detta förfarande till de högsta cheferna fick jag till svar att det var de lokala områdescheferna som själva hade ansvar för vikarierekryteringen. Därmed skulle alltså de högsta cheferna gå fria. På min fråga huruvida de ändå inte hade högsta ansvaret för om de lokala småcheferna skötte rekryteringarna sakligt och objektivt, fick jag inget svar. Högste chefen kunde alltså sitta kvar i godan ro. Det var ju inte hon som hade anställt sin son, utan en av hennes underordnade lokala områdeschefer.

Ny praktik ledde till vikariejobb
Hur som helst så fick jag hösten 2008 ny städpraktik på Ljungnäsområdet/Ålem (Ljungnässkolan, Åshaga, Torshaga och diverse dagis). Jag visade framfötterna direkt och det dröjde inte länge förrän jag fick förtroende att jobba som vikarie. Jag fick snabbt ett rykte som en pålitlig, noggrann och duktig städare.

Chefen snackade skit om anställda
Visserligen förekom det mycket skitsnack. Ljungnäschefen snackade mycket och gärna, ofta skit, även om icke närvarande städerskor på sitt eget område. Samtidigt kunde hon ibland vara väldigt snäll. Sammantaget skapade hennes totala oberäknelighet en obehaglig stämning av godtycke och lynnighet. Vem skulle hon prata skit om nästa gång? Ingen kunde känna sig säker.

Jobbade mycket
Nå, hon var nöjd med mig, och jag fick allt oftare rycka in som vikarie. Hela jul- och nyårsperioden 2008-2009 jobbade jag nästan fulltid på skolor, dagis, Åshaga och Torshaga. Men så hände något som skulle frånta mig alla chanser att få fortsätta.
Ljungnäschefen hade pratat vitt och brett om att jag skulle få vikariera sommaren 2009. Hon bestämde ju vilka vikarier som skulle tas in. Men så hände episoden på Åshaga i februari 2009. Jag vägrade att apatiskt titta på när äldre människor behandlades illa. Därefter har jag inte fått jobba en enda timme. Så här gick det till.

Jag hjälpte den gråtande damen när personalen inte fanns på plats
Jag städade på Åshaga en dag i februari. En gammal dam kom fram och grät. Hon hade så ont i en kroppsdel och sa att hon behövde träffa en sköterska. Jag svarade att jag inte sett sköterskan idag. Jag började också leta efter personalen som varit försvunnen i ca tio minuter. Nå, vi väntade lite, men hon hade så fruktansvärt ont. Hon bad mig leda henne till sköterskan och jag bedömde situationen som nödläge. Ingen personal efter 15 minuter och jag hade inte en aning var de fanns. Jag ledde då ut den ledsna damen från avdelningen till sköterskans kontor, men där fanns ingen. I det läget såg jag inget annat val än att överlämna henne till annan personal vid personalrummet. Dessa ledde henne sedan till sitt boende.

...och blev uppläxad
Väl tillbaka på avdelningen dök den försvunna personalen så småningom upp och då fick jag en uppläxning för att jag som det hette ”hade släppt ut den dementa kvinnan”, ungefär som om hon var ett boskap som inte får gå utanför stängslet. Damen var ju myndig och hade all rätt i världen att gå vart hon ville och med vilken assistens hon behagade. Man är inte omyndig för att man är dement. Jag försökte förklara att det är deras ansvar att vara på plats och ta hand om människorna och eftersom hon hade så ont så gjorde jag en välgärning som i en nödsituation försökte hjälpa henne till rätt instans. Jag hade inte släppt ut några dementa, utan som den gentleman jag är ledde jag henne till den frånvarande sköterskan och senare till annan personal. Damen var inte ensam en sekund. Istället för tack för min insats, fick jag alltså en uppläxning. Jag är ytterst förvånad över personalens sätt att skylla ifrån sig och ta lätt på damens värk.

Anmälan till socialnämnden
När jag städade på Åshaga hade jag också lagt märke till att de gamla ibland inte fick lämna sina rum för frukost förrän framåt halv 11-11. Totalt sett ansåg jag att jag hade anmälningsplikt och gjorde därför en anmälan till Socialnämnden.

Socialnämnden trixade
Socialnämnden försökte först omvandla problemen på Åshaga till en personkonflikt mellan mig och enhetschefen på Åshaga, trots att vi aldrig hade haft någon konflikt. Så istället för att ta upp min anmälan försökte de boka en tid när jag skulle träffa enhetschefen. Jag krävde förstås att min anmälan skulle behandlas enligt gällande lagstiftning.

Vad hände med min anmälan?
Först i maj fick jag efter flera mejl och förfrågningar besked om att min anmälan tagits upp i nämnden, varvid de hade skickat tillbaka ärendet till enhetschefen på Åshaga. Huruvida problemen åtgärdades fick jag aldrig svar på.

Inga fler vikariejobb efter detta
Efter detta fick jag inte jobba mer som städare. Den lokala områdeschefen på Ljungnäs ”upptäckte” plötsligt att hon hade frångått LAS-listan när hon anlitat mig som vikarie. Hon hade visst glömt att fråga någon som hade fler LAS-dagar än undertecknad. Förunderligt att hon upptäckte detta bara några dagar efter att jag anmält missförhållandena på Åshaga.

Trix från Kost och Städ
När jag ett par månader senare frågade en av cheferna på Kost och städ så fick jag först inget svar. Efter tjat fick jag veta att jag inte skulle få vikariera eftersom jag hade få LAS-dagar och då kommunen hade besparingskrav. Nu hade de lokala cheferna plötsligt inte längre ansvar för vilka de tog in som vikarier. Plötsligt var det högsta cheferna som hade ansvar. Året innan var det som bekant tvärtom.

Ja, så där höll man på och trixade för att bli av med mig. De ville helt enkelt inte ha en anställd som gjorde mer än att städa på äldreboendena. De ville ha lojala robotar som teg om vad de såg. Sannolikt ringdes det en mängd samtal mellan Åshaga, Socialkontoret, Kost och Städ och Ljungnäschefen.

Smulor på golvet
En del av personalen på Åshaga betedde sig också riktigt elakt mot mig. Efter att jag hade gjort min anmälan, fanns det personal som gick och hällde ut smulor på golvet för att kunna ”bevisa” att jag städat slarvigt. Det är så lågt att man baxnar.

Incidenten på Torshaga
Egentligen borde jag ha anmält en incident på Torshaga också. De flesta i personalen var trevliga mot de äldre. Men en skrek och körde med de gamla på ett obehagligt sätt. Jag minns särskilt en man som den kvinnliga personalen just hade lagt i sängen för en vilostund. Efter några minuter gjorde mannen klart att han behövde gå på toaletten. Då började den anställda kvinnan att skrika och gorma på mannen. Hon hade precis lagt honom och kunde inte hjälpa honom hit och dit hela tiden. Mannen blev förnedrad.

Ja, det får räcka så. Allt står inte väl till inom Kost och Städ respektive äldreomsorgen i Mönsterås Kommun.