Tillbaka på outsiderpositionen - något mer luttrad och cynisk

Min mångkulturella dotter
Jag har en dotter på sju år. Hon är till hälften från Finska Tornedalen. Hon leker med barn som är svartare än natten, barn med rötterna i Östeuropa, barn komna från diktaturer och krigszoner i Asien. Vissa delar vår kristna tro, andra är kanske ateister, några muslimer. Jag har inte så noga koll. Vi har alltid behandlat alla lika. SD:s framgångar är ett hån mot min familj, mot hela den kamratskap och de ideal som finns i vårt kvarter.

Några steg närmare svart överrock året runt
”Varför ställde du upp i ett val när du aldrig kan vara någon till lags?” Bra fråga från min gode vän. Men nu är jag tillbaka där jag trivs bäst. På outsiderpositionen. Lite lagom less på tillvaron, men som ändå anser att livet skall förvaltas så gott man nu kan. Jag går upp varje morgon, arbetar och lägger mig före midnatt. Kanske lite mer cynisk än igår. Lite mer heligt vred. Samtidigt lite mer luttrad och stoisk. Ännu några steg närmare att börja klä mig i svart överrock året runt. En symbios av Morrissey, Johnny Cash och David Sylvian. Tre förebilder. Vi behöver dom.


Morrissey - en förebild. Förebilder behövs i vår tid.














Jag är lyckligt lottad som har familj. Annars hade jag nog bosatt mig i ett skogstorp långt borta från civilisationen… fast med bredbandskoppling då. Allt för att komma undan människors larm ett tag.

Hur många kastade stenar i Rosengård är vi ifrån fler procent till SD?
Det här valet har tagit mig hårdare än någon kan ana. Många slätar över och menar att nu ska vi inte överdriva utan respektera demokratin. Jo, det får man göra i objektiv mening. Ett valresultat är ett valresultat. Och Sverigedemokraterna är också människor. De är inte så många än, men hur många kommer dom att bli. Det räcker väl med att några småligister kastar sten på snuten i Rosengård så får SD 2 nya procent. Och smäller så en extremislamist av en bomb någonstans i världen så ökar väl stödet till SD med ytterligare 5 procent. Så sjukt funkar den här världen. Och hur många tokstollar finns det på andra kanten? Hur många AFA-fanatiker finns det? Hur många extremislamister? Jag vet inte. Jag känner mig inte hemma här längre och har nog själv radikaliserats, överrock till trots.

Läget är allvarligare än gemene man kan ana
När jag bedömer Sveriges situation i ett historiskt perspektiv så ser jag att läget är mycket allvarligt. I 1930-talets Tyskland slogs nazister och kommunister på gatorna. I Sverige slåss AFA-folk, högerextrema och förortsgäng mot varandra. I Tyskland kom nazisterna först till makten i demokratiska val. I Sverige…

Tomas gjorde en helt relevant jämförelse på sin blogg häromdagen när han jämförde nazisternas resonemang med Sverigedemokraternas partiprogram. Jag tar mig friheten att visa samma citat:

"Under perioder av andlig, ekonomisk och politisk osäkerhet anklagade antisemiter judarna för att ha för stort inflytande i samhället. Judarna anklagades för att ha en plan att ta makten i hela världen."
Ur: ... Om detta må ni berätta ... Om nazismens framväxt.

"I dagens Sverige förs en djupt oansvarig invandrings- och integrationspolitik. Vårt land har tagit emot alltför många invandrare på för kort tid, och endast en mindre del har varit flyktingar under FN:s Genèvekonvention. Detta har orsakat omfattande ekonomiska, sociala och kulturella problem..."
Ur: Sverigedemokraternas partiprogram

Jag avslutar med ett lokalhistoriskt foto som passar bra rent symboliskt just nu.


Muddern 1954. Förr slängde folk sopor både vid Muddern i hamnområdet och Muddern mellan Kuggås och Ljungnäs. Den här bilden tror jag är från hamnen.