Enligt traditionen var det just detta huset, Mellangården på Lövö, som danskarna skonade vid anfallet 1677 eftersom de hittade ett spädbarn i en vagga. Huset är dock av betydligt yngre datum. Kan den gamla muntliga traditionen ändå ha en kärna av sanning?
Muntlig tradition från danskarnas härjningar
När danskarna härjade i vår bygd sommaren 1677 så brändes flera byar. Den muntliga traditionen har varit levande långt in i vår tid. Ett intressant gripande exempel finner vi från Lövö som med sitt utsatta kustläge ofta drabbades hårt vid fientliga anfall.
En gård med barn i vagga skonades
Lövö hade vid denna tid fyra gårdar. Enligt traditionen brändes tre, men en gård skonades eftersom danskarna där hittade ett barn i en vagga. Den skonade gården skall ha varit mellangården (nr 2) och samma hus som står kvar på tomten än idag. Nedan citerar jag delar av den muntliga traditionen:
när danskarna var här brände de hela ön, folket hade somnat in och de smög sig i land och stack ner dom. Daneslät vid Vrångenäs var deras båtplats, man kan se alla stenarna där ännu. Ute på ringsholm finns det en håla, där folket grävt ner sig när danskarna kom. Och den hålan finns ännu kvar. Och Millegården, nummer 2 annars, skall ha varit den enda gård som blev kvar. Och de säger att det är det huset, som är kvar ännu. Så finns det en udde, som heter Kasen, där hade de vårdkase att varsko till land med. Det var bara fyra bönder bönder i byn på den tiden, och dom stack de ihjäl. De påstår att det var en dräng, som gått över till danskarna och blivit förrädare. Och han visade vägen för danskarna. Och så kom de till gården, där drängen hade tjänat. Och då var det bara ett litet barn i vaggan där, för allt folket hade flytt ut i hålor. Och när barnet fick se alla knappar och allt blankt, så började det att skratta, och då skall de inte ha bränt huset.
Huset inte från 1600-talet
För några år sedan skall man dock ha undersökt en stock i det utpekade huset och kommit fram till att det inte var från 1600-talet. Därmed förefaller man ha dragit slutsatsen att traditionen inte är sann. Men är det så enkelt? Hur skall vi ställa oss till den muntliga traditionen?
Ofta en kärna av sanning
Låt oss för det första konstatera att muntliga traditioner av det här slaget ofta har en kärna av sanning, även om detaljerna inte alltid stämmer. Det finns exempelvis en annan muntlig tradition från Ålems socken om att en klockare tillsammans med några andra bönder lyckades gömma undan kyrksilvret i Granshultskogarna vid danskkriget 1611-1612. En liten notis i kyrkboken från 1613 visar att historien är sann. Där står nämligen att Nils i Granshult har fått en belöning av socknen som tack för denna sin insats.
En titt i ett gammal dokument kan ge ledtrådar
Historien om den skonade gården på Lövö kan säkert också vara sann, även om det inte är just det huset som står på gårdstomten idag. Man kan mycket väl tänka sig att danskarna skonade ett hus som senare revs eller flyttades. En titt i ett gammalt dokument från Laga skiftet på 1840-talet ger information som faktiskt kan ge stöd för den hypotesen och därmed även den muntliga traditionen.
Det utpekade huset på mellangården har två våningar, vilket är mer typiskt för hus byggda på 1800-talet. På 1600-talet hade vanliga bondhus i regel bara en våning. Husets utseende tyder alltså på att detta hus inte kan vara det som skonades av danskarna, precis som stockundersökningen också visade. I den detaljen har alltså den muntliga traditionen fel.
Två hus på mellangårdens tomt
Det som ändå gör det här lite extra intressant är att den aktuella mellangården, nr 2, delades i två och tre gårdar under 1700-talet. När Laga skifte genomfördes 1849 så framgår det att mellangården hade två boningshus – ett större med två våningar (7 ¼ alnar högt) typiskt för 1800-talet och ett mindre i en våning (4 ¼ alnar högt), typiskt för äldre tider. Det större huset fick enligt handlingarna stå kvar, medan det mindre huset skulle flyttas från bykärnan till en tomt utanför byn.
Det mindre huset kan ha varit det danskarna skonade
Med största sannolikhet är det det större huset som står kvar idag. Det mindre huset som skulle flyttas kan mycket väl ha varit det som danskarna skonade på 1600-talet. Helt osannolikt är det inte eftersom det mindre huset beboddes av den släkt som suttit längst på mellangården – en släkt som jag själv har i mina antavlor. I samband med att huset flyttades vid Laga skiftet så passade man sannolikt på att bygga ett nytt hus på den nya tomten man blivit sig anvisad. I den muntliga traditionen levde ändå kopplingen till mellangården kvar, men kom felaktigt att förknippas med det större och senare byggda huset efter att det äldre hade flyttats eller rivits. Det är i alla fall en rimlig hypotes värd att arbeta vidare med.
Nämnas kan också att Lövö sannolikt låg öde drygt 20 år efter att danskarna besökte byn 1677. Enligt gränstvisthandlingar från 1723 brukades byn under Ålem i 20 och några år efter danskarnas anfall. (Fel!!!)
Man kan också fundera på om den muntliga traditionen egentligen inte går tillbaka på två varianter. I berättelsen ovan så sägs å ena sidan att befolkningen gömde sig i hålor, å andra sidan att de dödades. Å ena sidan räddades ett hus pga att drängen som var överlöpare kom från mellangården, å andra sidan för att soldaterna hittade ett spädbarn i en vagga.
Del av Laga skifteskartan från 1849 som visar detalj från Mellangårdens tomt där man kan se två boningshus. Det minsta huset (längst till vänster efter beteckningen R) skulle man flytta. Kan det ha varit det som danskarna skonade 1677?
Den här texten visar att ett hus på mellangården skulle flyttas.
Källor och litteratur
Ålemsboken, 1949, se särskilt sid 117, 282 och 506ff.
Laga skifteshandlingar för Lövö 1849.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar