Mitt politiska tänkande

Politiskt tänkande
Det finns människor som fostras in i ett politiskt tänkande som sedan ligger fast hela livet. Jag kan ibland avundas detta då jag förmodar att det bidrar till trygghet och stabilitet i både tänkande och livsstil. För min del blev det annorlunda.

Socialdemokratiskt hem
Min far var fabriksarbetare och därmed föll det sig naturligt att vara Socialdemokrat. Min uppväxt var oerhört socialdemokratisk. Det tog sig inte bara uttryck i en positiv inställning till folkhemmet och sociala reformer, utan också i en stor portion förakt gentemot ”borgarna”.

Första anomalin
Om någon släkting till äventyrs kunde misstänkas rösta borgerligt – jo jag tror vi hade någon enstaka Centerpartist eller Kristdemokrat i släkten – så betraktades det i det närmaste som förräderi. Jag hade förstås skolkamrater som kom från borgerligt sinnade hem, vilket orsakade mig visst bryderi eftersom de var lika trevliga som andra. Retoriken och verkligheten stämde inte. Detta var en nyttig upptäckt för mig och den första anomalin i den politiska världsbild jag hade.

Folkhemmets reformarbete
Åren gick och jag formades till en lojal Socialdemokrat. Inget anmärkningsvärt i detta. Min arbetarsläkt hade gynnats av folkhemmets sociala reformarbete. Sverige hade jämfört med renodlat socialistiska länder en viss balans mellan det offentliga och det privata, mellan samhälleligt tvång och personlig frihet.

Första valet
Under gymnasietiden var jag ytterst nära att efter Håkan Juholts förslag ge mig in i politiken, men valde att istället utveckla mitt intresse för släktforskning.
1988 fick jag rösta för första gången. Jag hade då flyttat hemifrån och därigenom påbörjat en process av eget tänkande. Jag röstade på Miljöpartiet, dvs ett icke-socialistiskt parti. Partiet tog upp väsentliga frågor om jordens överlevnad som talade mer till min verklighet än sumpig klassretorik. Jag talade öppet om mitt val och chocken i familjen var total. En gång sosse – alltid sosse. Något annat fanns inte.

Jag går åt vänster
Därefter flyttade jag till Växjö för att studera. Växjö var en ytterst borgerlig stad, men också socialt segregerad. Jag gick åt vänster i ren frustration över det jag såg. Hos Vänstern hittade jag ett hjärta för samhällets olycksbarn. Någon kommunist blev jag dock aldrig. Utöver ”borgare” så var kommunister något man inte såg med blida ögon i mitt hem. Det berodde på att mina föräldrar var/är kristna. Att rösta på Vänsterpartiet var därför mycket kontroversiellt. Omkring 1990-1991 nådde jag en radikal peak. Sedan vände det.

Taktikröstning
Efter regeringen Bildts kaotiska år ville jag 1994 göra en markering och röstade för första och sista gången på Socialdemokraterna. Jag hade redan då påbörjat en annan resa, men gjorde en taktikröstning för att få till ett regeringsskifte.

Värdekonservativ och civilisationskritisk
De följande åren fördjupade jag mitt intresse för idéhistoria och kristet tänkande. Jag insåg att det genom historien hade funnits ett antal gemenskapsformer och institutioner som fungerat som motkraft till maktfullkomliga stater och despoter – familjen, skrån, föreningar, sockenstämmor/kommuner, byalag, kyrkan och en del annat. Jag såg också hur kristendomens införande i Sverige hade avskaffat de värsta avarterna i mänskligt umgänge (utsättande av barn i skogen exempelvis) och stärkt kvinnors, fattigas och barns ställning. Sakta men säkert blev jag värdekonservativ, samtidigt som jag behöll det bästa från vänsterkanten, nämligen det sociala engagemanget. Detta fanns förstås även hos borgerligt sinnade, men där kanaliserades det mer via ideella föreningar än via politiken. Inte så att jag blev moderat. Därtill var steget för långt. Det var mer ett sätt att förhålla sig till verkligheten. Istället för att skynda framåt utan att titta bakåt som Vänstern ofta gjorde, så ansåg jag att man skulle titta noga bakåt innan man gick framåt. Istället för revolution borde man väga in generationernas erfarenheter. Överhuvudtaget så kom jag att omfatta ett civilisationskritiskt tänkande där jag allt mer betraktade hela den industriella epoken med medföljande totalitära ideologier som nazism och kommunism som en stor katastrof för mänskligheten. George Henrik von Wright blev min husgud.

Inga uppenbara partipolitiska konsekvenser
Rent partipolitiskt fick det inte så stora konsekvenser. Jag tror jag röstade på Kristdemokraterna någon gång, men annars blev det mest blankröster. I det senaste valet hade jag tänkt rösta blankt som vanligt, men för att om möjligt bidra till att stoppa SD:s framgångar röstade jag till slut på ett riksdagsparti. Vilket får än så länge förbli hemligt.

Svårplacerad
Idag funderar jag mycket på balansen mellan socialt ansvar och individens frihet och vem som har ansvar för vad. Jag är ännu värdekonservativ, men min positiva inställning till skattefinansierad social välfärd gör att jag nog inte skulle räknas som konservativ i klassisk mening. Det är min bestämda uppfattning att social välfärd inte kan överlåtas enbart på ideella föreningar. Vänsterns analys att det behövs politiska redskap för detta är helt riktig. Och i demokratifrågor är jag väl närmast liberal. Så liberal att jag till och med sätter principiellt värde på maktskiften. Partipolitiskt är jag svårplacerad.

Summa summarum: Jag har sett för många despoter och tyranner i historien. Därför är jag en vän av maktdelning. Statens makt måste balanseras av andra enheter såsom kommuner, familjer, individer etc. Likaså bör man skynda långsamt. Allt för snabba förändringar har nästan alltid medfört människooffer. Istället bör ett samhälle ha stabila långlivade etiska spelregler och värden.