Mellan 1611 och 1613 pågick det sk Kalmarkriget mellan Danmark och Sverige då danskarna intog bland annat Kalmar. Freden slöts så småningom i Knäred varvid Sverige tvingades erlägga Älvsborgs lösen (II).
En katastrof
För mönsteråsbygden, som vid denna tid låg nära det som kan kallas gränsområde gentemot Danmark, blev det barbariska kriget en katastrof, kanske den värsta krigskatastrofen någonsin. Särskilt 1612 verkar ha blivit ett ödesdigert år. Efter att svenskarna hade tvingats överge Ryssby drog de sig norr ut mot Ålem, men danskarna kom efter och svenska trupper tvingades retirera upp mot Högsby. Danskarna började genast bränna och mörda över hela socknen. Enligt tidens tillvägagångssätt skickade man ut småtrupper på två eller tre ryttare som satte eld på gårdar och hela byar. Även Mönsterås och Fliseryds socknar drabbades hårt av härjningarna.
Ålem - "ähr hele socknen af fienden afbrent"
I Smålands handlingar (en slags skattelängder) för 1612 kan vi låta de hemska noteringarna tala för sig själva. Om Ålem skriver man att ”ähr hele socknen af fienden afbrent, sampt med prestegården der uti ähr.”
Anteckningen i skattelängden för Ålem avslöjar att hela socknen brändes ner.
Mönsterås - "ähr mestedelen afbrent af fienden och eliest förderfuade"
Om Mönsterås står det att ”ähr mestedelen afbrent af fienden och eliest förderfuade så att inget hemman hafuer warit besuttet 1612 efther de woro så ...under fienden.”
De brända byarna verkar ha fått markeringen ”brend” i skattelängdens marginal, medan de som enbart förstördes har fått beteckningen ”öde”. De brända byarna i Mönsterås socken var: Habbestorp, Oknebäck, Åsevad, Krokstorp, Siggehorva, Svartö, Gränebo, Mönsterås (staden), Stubbemåla, Kronobäck, Koverhult, Älgerum, Vållö, Kråkebäck, Långenäs, Kråkerum, Drakenäs, delar av Mölstad, Forsa, Hammarglo, Alebo, Högemåla, Bo, Gelebo och Berg.
Jag har i äldre litteratur läst att man bara brände in till Habbestorp, men om uppgifterna i skattelängden stämmer brändes även byar längre in såsom exempelvis Koverhult och Krokstorp.
Anteckningen för Mönsterås socken avslöjar också katastrofens omfattning.
Fliseryd - 48 brända gårdar
Även Fliseryds socken råkade illa ut varvid 48 gårdar brändes. Följande byar drabbades enligt skattelängden av danskarnas eld: Släthult, Sibbetorp, Torp, Skärshult, Idehult, Fagerhult, Bankeberga, Finsjö, Torp, Ramshult, Bankeberg, Libbeböle, Kyrkeby, Skorpetorp, Tjuståsa, Kumlemar, Läggevi, Åby, Figehult, Grimhult, Krokstorp, Gnutskulla, Qvarntorp och Qvillegärde.
Civilbefolkningen gömde sig
En fråga som infinner sig är vad civilbefolkningen gjorde när danskarna närmade sig. Man får förmoda att de flesta försökte gömma sig inne i de djupa skogarna dit danskarna knappast vågade sig. Skogarna var visserligen betydligt öppnare på 1600-talet än idag eftersom granen ännu inte hade fått fäste i större omfattning. Tall och lövträd torde ha dominerat. Men eftersom danskarna skickades ut i grupper om två eller tre riskerade man att råka ut för överfall om man lämnade småvägarna.
Man bör förstås också fråga sig hur den överlevande befolkningen klarade sig när alla hus hade förvandlats till aska. Var bodde man under tiden nya hus byggdes? Hur skaffade man mat till alla familjer? Hur klarade sig barnen? Att särskilt detta krig varit traumatiskt visar sig inte minst därav att det levde kvar i den muntliga traditionen långt in på 1900-talet. Skattelängderna visar dock att de flesta byarna fick tillbaka brukande bönder inom ett eller några år.
Motstånd vid Granshult
Det hände också att danskarna mötte motstånd när de närmade sig byarna. Från Ålems socken berättas att tre utskickade danskar besköts när de kom till Granshult. För motståndet stod kyrkvärden Rasmus och ”Gamlepär” som sköt mot danskarna från en ek (Rysseken kallad. Alla fiender oavsett nationalitet kallades ryssar). Två av danskarna dödades, medan en kom undan. Sockenborna försökte också rädda undan kyrksilvret, vilket man också lyckades med. Enligt Ålems kyrkbok för 1613 så fick Nils i Granshult en belöning av församlingen eftersom han förvarade kyrkans mässokläder och kalken under kriget.
Varför gick man så hårt fram?
Varför gick då danskarna så hårt fram? Att bränna gårdar var förvisso inget som danskarna var ensamma om. Svenska trupper gjorde sig skyldiga till samma illdåd där de gick fram. Erik den XIV lär en gång ha sagt att ”Det är bättre att hava ett öde land än ett fiendeland”. Brännandet verkar således inte ha varit något spontant påfund i stridens hetta utan en genomtänkt strategi för att pressa fram eftergifter från fienden och snabbare komma fram till fredsförhandlingar (alltså ungefär samma strategi som låg bakom atombombningarna gentemot Japan under andra världskriget.) Vissa har till och med kallat det för etnisk rensning. Givetvis nöjde man sig dessutom inte bara med att bränna, utan plundrade också byarna på allt som kunde användas till truppens försörjning.
Danskarna skulle återkomma 1677, men det är en annan historia som vi kan få anledning att återkomma till.
Källor och litteratur
Smålands Handlingar 1612-1614, Riksarkivet.
"Socknen i krig", Manne Hofrén, i Ålems socken, 1949, sid 506 ff.
"Ett minne från Kalmarkriget: huru Ålems kyrkskrud och kyrksilver räddades undan danskarna", Ivar Modéer, i Stranda 1928, sid 3 ff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar