Jag såg en söndagsmatiné - nu väntade helvetet

Idag blir det ett inlägg som bryter muren mellan det personliga och det privata. Sluta läs här om du är noga med sådana gränsdragningar eller om du har svårt för att man skriver om sina föräldrar på ett öppet sätt.

Jag kastades ut från Eden
Jag var sex år och älskade att sitta vid min fars rullbandspelare och lyssna på gamla inspelningar av Svensktoppen. Min kärlek till musiken föddes där. Jag hade barnets oskyldiga glädje i mig. Men så en dag kom min mor och stängde av bandspelaren. Hädanefter skulle det inte bli mer svensktoppsmusik. All musik som inte handlade om Jesus var synd. Jesus tyckte inte om världslig musik. Mina föräldrar hade blivit frälsta och gått med i Pingstkyrkan. Och jag hade kastats ut från Eden.

Förbud, förbud och förbud
Plötsligt blev väldigt mycket förbjudet. Biobesök var inte att tänka på, endast överträffat av dans i syndfullhet. Musik, bio och dans. Det var den oheliga treenigheten som jag skulle räddas ifrån. Och så var det ju det här med flickvänner. Man fick bara sällskapa med kristna flickor och helst skulle hon tillhöra samma församling eftersom flickorna inte var riktigt lika frälsta i de andra kyrkorna. Detta begränsade dramatiskt utsikterna att en dag bli gift eftersom jag inte stod särskilt högt i kurs i församlingen där det var oerhört viktigt att gifta in sig i rätt familj. Men eftersom man sa att Gud hade utvalt livskamraten så slapp jag ju ägna mig åt dylika sociologiska analyser.

Jesus var inte alls snäll
Min i övrigt så idylliska barndom fick en mörk nyans på grund av detta. Som barn kunde jag förstås inte skilja på församlingens regler och Jesus. Detta vållade mig bekymmer. Om nu Jesus var så snäll som både mamma och farbrorn i söndagskolan sa, varför tog han då ifrån mig det jag tyckte om mest. Jesus var inte särskilt snäll i mina ögon. Den känslan var förstås också förbjuden.

Jag såg en söndagsmatiné - nu väntade helvetet
Visst hände det att jag smet iväg på bio trots förbudet. Men något riktigt nöje blev det ju inte eftersom jag var säker på att jag nu skulle hamna i helvetet. På nätterna drömde jag mardrömmar om att Jesus kom tillbaka och genomförde dom på Torget. Jag stod i kön och skakade av skräck eftersom jag ju hade smitit iväg på den där Kalle Anka matinén på Roxy.

Logiska kullerbyttor
Dessutom fanns det ingen logik. Om nu bio var så farligt så borde väl TV-n också ha kastats ut. Men icke. Jag fick se barnprogram som förmodligen var mycket värre än de Disneyfilmer som visades på Roxy och Mönsteråsbiografen, exempelvis Vilse i pannkakan. Och mina föräldrar såg ju själva deckare med våldsinslag. Dessutom fanns det församlingsmedlemmar som skvallrade, levde i ekonomiskt överflöd och som var hårda domare i småsaker. Barn har stor känsla för rättvisa. Borde inte Jesus vara mer arg på vuxna som skadade andra, än på en unge som såg en rolig film?

Jag talade inte i tungor
Nästan värre än alla förbud var kanske församlingens policy att man skulle vara frimodig och vittna om Jesus i alla sammanhang vare sig det passade eller inte. Men jag pratade aldrig om Jesus i skolan, vilket gav mig dåligt samvete. Dessutom skulle man tala i tungor. Annars var det något fel på ens andlighet. Jag talade inte i tungor. Jag var lugn, blyg och hade båda fötterna på jorden. Jag passade helt enkelt inte in.

Mycket var bra
Ändå fanns det mycket i den här världen som var bra. Paradoxalt nog fanns det många varma och snälla människor i församlingen. Jag mins pastorn med bara positiva känslor. Det var inte han som drev de här frågorna. Alla läger man fick åka på var också överlag trevliga.

Familjekomplikationer
I min familj var mamma ideologen, även om hon på ett sätt var ett offer för den församlingskultur som då rådde. Hon var ingen elak människa. Min far var också troende, men han var aldrig drivande i förbudsfrågorna. Men han hittade sin musik i den kristna countryn och kunde därmed fortsätta odla sitt musikintresse. Det som på sikt skulle bli det svåra för min far var att församlingen faktiskt tog ifrån honom hans fru. Min mor fick via församlingen flera väninnor som umgicks nästan jämt. Min far fick inte motsvarande manliga vänner. På sikt skapade det ett utanförskap och slitningar som fick äktenskapet att knaka.

Drömmen om ett normalt liv
Drygt tio år efter att de blivit frälsta så var skilsmässan ett faktum. Min far fick bära hela skulden och det är väl den bilden som ännu cirkulerar. Jag drogs som barn in i konflikten och tvingades mer eller mindre ta ställning för min mor som var skicklig på att förmedla sin version. Min far teg. Jag har under åren fått anledning att ompröva allt. Sedan flera år köper jag inte längre den bild som så ensidigt förmedlades. Jag påstår inte att min far var oskyldig. Men han var långt ifrån den onda människa som vissa ville ha det till. Visst var det min far som skrek högst under bråken och män får nästan alltid med automatik skulden. Men ytan ger ofta en förljugen bild. Min far hade sina sidor, men han bevarade drömmen om ett normalt liv. Det skall han ha all heder av.

Ingen må förundras
Att min mor och jag inte har en helt komplikationsfri relation må ingen förundras över. Jag är tacksam för att hon var en närvarande mor som gav min barndom trygghet och stadga. Men tyvärr smög det sig in mycket som har komplicerat allt.
Ingen må heller förundras över att jag allt för sällan går till Pingstkyrkan. Nog vet jag att man idag har ändrat sig och har en sundare teologi, men likväl får jag alltid den där känslan av mindervärde och förbud när jag kliver in där. Känslan av att folk har åsikter om ens liv, att vara granskad och bedömd utifrån helt andra kriterier än vad Bibeln anger.

Hur gick det med Jesus?
Hur gick det då med Jesus? Jo, jag har haft förmånen att som vuxen få möta honom bortom förbuden. Jesus verkar tycka det är helt ok att jag lyssnar på musik och ser en film ibland. Ja, han har inte ens några invändningar att jag tar ett glas vin ibland. (”Mitt första under var ju att förvandla vatten till vin”, tyckte jag att han sa en gång). Och så är han så schysst att han reser mig upp igen när jag faller. Och så brukar han alltid påminna mig om att alla relationer blir komplikationsfria i himlen. Det tackar jag allra ödmjukast för.