Människan och yrkesrollen

Farligt att strikt separera yrkesrollen från människan
Jag kan ha fel, men nog är det väl så att vi är på väg in i en tid där yrkesrollen allt mer skiljs från människan? Det där brukar gå i vågor. Efter en tid där många har strävat efter att anpassa yrket efter egot, kommer säkert en motreaktion, på gott och ont. Kanske mest på ont, trots allt. Historien uppvisar allt för många fatala exempel på hur det kan gå när man allt för strikt separerar yrkesrollen från människan.

Lägervakter och paragrafryttare
I nazityskland fanns de beryktade koncentrationslägervakterna – fasansfulla i yrkesrollen, men många gånger omvittnat goda familjefäder. I mindre skala har vi de välbekanta paragrafryttarna på olika myndigheter som emellanåt gör allt för att sabotera människors liv, ibland på ett sätt som gör att man inte kan undvika ett uttryck som utstuderad sadism. Privat kan de emellertid vara hur trevliga som helst. I Bloggossfären erinrar jag mig Alex Schulman som slutade blogga när han upptäckte att han blivit så elak att det inte kunde förenas med människan Alex. Bloggaren och människan blev två helt olika personer.

En viss uppdelning kanske nödvändig
Yrkesroller kan således generera omänsklighet. Å andra sidan kan det finnas yrken som kanske kräver en viss uppdelning. En officer måste förstås upprätthålla någon slags auktoritet och nödgas kanske ibland anslå en ton som han egentligen inte skulle vilja som människa, men som yrket i den specifika situationen kräver. Även lärare måste lyckas med den svåra uppgiften att kombinera närvaro och engagemang med en viss distans. Fler liknande exempel kan säkert anföras.

Arbetsgivaren förlorar kontrollen
Arbetsgivarna har ett intresse av att kontrollera arbetarna och torde därför uppskatta yrkesroller. Jag har själv vid ett par tillfällen gått utanför min yrkesroll för att hjälpa människor, något som inte har uppskattats av arbetsgivaren. Det betyder ju att arbetsgivaren förlorar kontrollen. Sann mänsklighet kan ju aldrig kontrolleras, utan den anpassar sig efter vad situationen kräver.

Få gånger jag har haft nytta av en yrkesroll
Jag kan bara erinra mig något enstaka tillfälle där jag har haft nytta av en yrkesroll. I vissa anställningar har jag ibland mött oerhört krävande och påstridiga människor. Vid ett par tillfällen när tålamodet höll på att ta slut var det till viss hjälp att gå in i yrkesrollen och uppträda trevligt i alla fall. Och nu när jag ska ge ut en bok om Mönsterås historia så har jag under arbetets gång allt mer gått in i yrkesrollen historiker för att kunna tona ner mina egna mänskliga åsikter om vad som har hänt i det förflutna. Och visst känns det tryggt att veta att när jag kritiserar en politiker så är det just politikern som kritiseras, inte människan som privatperson.

Etik borde diskuteras mer
Det verkar alltså som om yrkesrollen ibland kan vara ett skydd som får oss att agera trevligare än vad vi egentligen skulle vilja i den givna situationen. Men många gånger kan en yrkesroll där människan är bortkopplad legitimera övergrepp. Därför borde man i betydligt högre grad än vad som sker idag diskutera etik på arbetsplatserna. Hur kan man utforma ett yrke så att yrkesroll och mänsklighet kan samverka på bästa sätt?