Människor mätas med olika mått

Idag är det högproduktiv måndag. Här kommer dagens tredje inlägg, och vem vet om det inte blir ett fjärde ikväll.

Vi ungar mättes med olika mått
Jag har ibland skrivit om de trakasserier jag allt som oftast utsattes för under min skoltid. Idag hade man tveklöst kallat det mesta för mobbning eftersom det var av återkommande karaktär. Jag ska inte älta det. Man får sätta punkt och gå vidare. Däremot har det slagit mig att vi ungar mättes med olika mått.

År ut och år in utan att någon grep in
Under alla de år jag blev trakasserad så var det ingen lärare eller förälder som gjorde något för att få stopp på mobbningen. Och jag vet lärare som måste ha sett. Egentligen slutade det inte förrän jag äntligen klådde upp en av plågoandarna i årskurs nio. Slag, strypgrepp, glåpord kunde passera år ut och år in.

Ett sju helsikes liv för minsta försyndelse
Men om jag gudbevars någon gång råkade göra något, ja då blev det ett sju helsikes liv. Föräldrar klagade, ungar skvallrade med stora ögon om vad jag hade gjort och fröken skickade hemanmärkning. Och detta trots att mina försyndelser var av engångskaraktär och jämförelsevis oskyldiga. En gång jagade jag och en kamrat ett par tjejer som vi var lite förtjusta i varvid de tappade ett nyinhandlat äggpaket. Givetvis kom detta till föräldrarnas kännedom och via fröken kom det sedan till mina föräldrar varpå allvarligt samtal följde. Likaså lurade jag och en kamrat en gång ner en skolkamrat i en soptunna, modell större. Inte bra, men en engångsgrej. Självklart blev det stort ståhej från frökens sida och allvarlig hemanmärkning. Samma sak när jag en gång hade kastat upp en strumpa på ett skåp. Hemanmärkning. Och när jag åt godis på skolan i årskurs tre blev jag först luggad av fröken och fick därefter hemanmärkning. Ja, nog mättes man med olika mått. Vissa kunde mobba systematiskt under flera års tid, utan att något hände. Andra fick hemanmärkning för minsta lilla förseelse.

Samma tendens idag
Jag tycker mig se samma tendens för min dotter. Det är ju ganska ofta som man som förälder får höra hennes upprörda rapporter om vem som sagt något dumt, retats eller inte låtit henne vara med och leka. Hittills har jag dock inte uppfattat det som något systematiskt riktat just mot henne, utan det är vanligt tjafs mellan i grunden härliga barn såsom det blir ibland. Jag har väl fått rycka ut vid ett par tillfällen, men mig veterligt har ingen gjort något särskilt kring detta. Men om min dotter någon gång säger något dumt, så står plötsligt halva kvarterets ungar utanför dörren och skvallrar.

Men som sagt – vi mätas alla med olika mått, då så väl som idag. Av någon förunderlig anledning tycker jag att fenomenet har fortsatt upp i vuxen ålder. Vissa är det legitimt att hacka på för allt, och så blir folk chockade om man någon gång säger ifrån. Andra kommer undan med allt på grund av ordsvada eller social ställning.

Minnen.