Jag är döpt två gånger

Hör står vi barn i Pingstkyrkan innan dopet. Jag var nio år och är nummer två från höger. Notera att flickorna knäpper händerna, medan vi grabbar inte verkar lika fromma.

Första dopet
Jag döptes första gången när jag var några månader. Prästen tror jag hette Hellborg.

Andra dopet
När mina föräldrar sedermera gick med i Pingstkyrkan så räknades inte mitt barndop eftersom Pingstkyrkan endast godkänner s.k. troendedop, dvs man skall ha en medveten tro innan man får döpas. När jag var i nioårsåldern så bedömde man väl att jag hade en medveten tro, för då var det dags för mig att döpas genom nedsänkning i Pingstkyrkans dopgrav. Jag minns att jag fick prata med församlingens pastor innan och svara på några enkla frågor om Jesus. Innerst inne var jag inte så villig att döpas, men det blev lite press att passa på eftersom flera andra barn skulle döpas på just den dagen. Dopdagen så fick vi barn ställa oss på rad i vita dräkter framme vid scenen. Sedan fick vi en och en gå ned i dopgraven med Pastor Sven i en mycket fin ceremoni. Efteråt kände jag mig glad. Någon genomtänkt tro kan man förstås inte påstå att jag hade, men nu var jag döpt två gånger.

Vilket dop är det giltiga?
Som vuxen är det lätt att bli förvirrad. Vilket dop är det nu som är det giltiga? I Bibeln är det förstås så att den vuxna tron föregår dopet eftersom den beskriver kristendomens början. Med tiden omtalas hela familjer som kristna och mycket tyder på att barnen döptes mycket tidigt i kyrkans historia. Och vem kan mäta småbarnens tro? Jag tycker det är lite förmätet att påstå att småbarn inte kan tro på ett instinktivt plan.

Det avgörande är dock frågan huruvida Gud gör något i dopet eller om dopet endast är ett uttryck för människans vilja att vara kristen. Jag tillhör ju dem som tror att Gud handlar i dopet. Därför är jag alltså benägen att godkänna mitt första barndop. Det andra vet jag inte hur jag skall betrakta. Kanske som en vacker bekräftelse.

Var hör man hemma?
Idag talas det mycket i kristna sammanhang att man skall respektera varandras olika kristna traditioner, och så verkar man ta för givet att alla står stadigt i bara en tradition. Personligen känner jag mig hemma lite överallt och samtidigt ingenstans. Jag har aldrig förstått varför man ska begränsa sig till just sitt lilla sammanhang när den kristna församlingen är både global och tidlös. Jag har alltid umgåtts i olika kristna sammanhang. Mina rötter har jag huvudsakligen i den gammellutherska myllan, men självklart betyder mina barndomsår i Pingstkyrkan en hel del. Som vuxen har jag tagit del av all den rikedom som finns i den kristna traditionen genom historien. Jag vägrar konsekvent att bli bara lutheran, bara pingstvän, bara katolik etc. Eftersom en viktig aspekt av den kristna tron handlar om relationer (till Gud och människor) så kan man ju inte välja bort vissa bara för att de tolkar skriften lite annorlunda än vad jag gör. Vi är alla begränsade i vår förståelse.