Därför är jag inte längre aktiv i frikyrkan

"Här fokuserar vi inte så mycket på perifera laster"

En nykristen broder stod och rökte på trappan framför den gamla medeltida kyrkan någonstans på landsbygden i det gammelkyrkliga bibelbältet i Kronobergs län - något som hade varit helt omöjligt i den frikyrka jag kom ifrån. Där hade han sannolikt betraktats som en avfälling från tron, mer än en ny broder i tron.  Cigaretten symboliserade främlingsskap inför Gud eller en i bästa fall sällsynt ohelgad karaktär. I alla fall var det så långt in på 1980-talet. Prästen och jag närmade oss kyrkan, när prästen vände sig till mig och sa: ”här fokuserar vi inte så mycket på perifera laster som rökning eller om människor tar sig en sup. Det finns viktigare saker att ta itu med när någon blir kristen. Vi brukar få prioritera att människor blir befriade från hat och onda makters inflytande. Somliga har också sjukdomar de vill bli av med och då får vi be för det också.” Schysst, tänkte jag och insåg att här skulle jag trivas förträffligt. Där någonstans påbörjade jag min resa till den Lutherska delen av kyrkan i Sverige.

Detta är bakgrunden till den fråga jag ska behandla idag. En person undrade varför jag inte är aktiv i den frikyrka jag växte upp i. Först tänkte jag att det är min privatsak, men kristen tro är ju faktiskt inte privat. Man relaterar alltid till andra i Kristi kropp.

Två kategorier

Skälen kan grovt delas in i två kategorier:

1.       Teologiska.

2.       Personliga.

Det går inte att sätta upp några staket mellan kategorierna, men för pedagogikens skull kan vi göra denna indelning. Låt mig bara inledningsvis på poängtera att jag inte har något emot människorna i Pingstkyrkan. De är seriösa kristna, trevliga och gör ett gott arbete. Jag anser inte heller att jag eller den teologi jag står för är finare eller nödvändigtvis bättre, bara delvis annorlunda. Jag står kvar som medlem i matrikeln, eftersom man som kristen inte kan välja sina syskon. Medlemskapet i Kristi kropp är egentligen organiskt, inte ett namn i en matrikel. Men man kan välja i vilket sammanhang man tjänar och får själavård. Låt oss betrakta det sakligt.

Teologiska skäl

Rent teologiskt har jag alltså vandrat mot de äldre kristna traditionerna, särskilt den lutherska. Låt mig ge några exempel.

Jag har idag en dopsyn mer i linje med den lutherska.

Min församlingssyn med betoning på hela Kristi kropp, även lokalt, är också mer i linje med den lutherska.

Enligt min erfarenhet finns också ett tydligare fokus på nåden och Jesu försoningsverk  i den lutherska traditionen. I frikyrkan fick jag mer en känsla av att man fokuserade på vissa perifera laster inom rök- och alkoholfacket, än människans synd som grundproblem. Ibland gick man på yttre tecken för att bedöma den inre hälsan. Och var man lägger fokus är som mitt inledande exempel visar inte alls oviktigt. Den kyrka som stöter bort en broder eller syster pga ytliga laster, riskerar att såra människor på djupet, samtidigt som man missar betydligt allvarligare problem. Det finns mycket som på skapelseplanet är tillåtet för en kristen, och det som för den ena är en last kan för den andre vara det som håller självrättfärdigheten på avstånd. Vissa saker som stämplats som synd är i själva verket en fråga för det personliga samvetet. Och vissa mindre synder har gjorts till dödssynder. För nog är rökning en betydligt mindre synd än exempelvis elaksinnat skvaller.

I den lutherska kyrkan tycker jag mig också finna ett större utrymme även för intellektuella gåvor, medan jag i frikyrkan hela tiden fick höra att mitt intellekt var i vägen för en sund andlighet. Det fanns mycket hjärta, känsla och utlevelse, men mindre reflektion.

Jag föredrar också den lutherska kyrkans hierarkiska uppbyggnad med kyrkoherde, biskop och ärkebiskop, framför det lokala självbestämmande som ofta betonas i frikyrkor. En sund hierarki kan, om den fungerar, skydda mot teologiska avarter och mot att personer med egna ambitioner tar över och manipulerar en församling. Jag har mött på tok för många egon i friförsamlingar som tycker om att framföra saker från scenen – ibland bra saker, ibland helt horribla. Om det finns en sund hierarki med ledare på olika nivåer som ansvarar för läran, så tänker jag mig att sådant som ”Knutby” lättare kan undvikas.

Avslutningsvis ser jag inte längre någon motsättning mellan den Helige Andes närvaro och liturgi. Jag har varit med på fria uppsluppna frikyrkogudstjänster där avsaknad av liturgi mer har banat väg för människor med en egen agenda än Jesus. Vidare har jag varit på stela liturgiska gudstjänster där människor inte bara tagit emot förlåtelse, vilket förstås är det största, utan också blivit helade och befriade. Gud står förstås över våra fördomar mot och naiva behov av liturgi.

Tyvärr har ju förfallet gått långt i den Svenska lutherska kyrkan, så jag känner mig inte hemma där heller. Så när jag skriver om den lutherska kyrkan menar jag den kyrka som bygger på skriften i Luthers anda. Som väl är finns det nätverk.

Personliga skäl
Jag tyckte aldrig att min personlighet passade in i Pingstkyrkans mer utlevande praxis. Jag var en blyg, tystlåten tänkare och jag upplevde att det betraktades som att man var mindre andlig. Om jag bara fick den Helige ande så skulle jag bli mer frigjord i mina uttryckssätt. Kanske resonerar man inte så idag, men jag får ändå känslan av underläge. Tyvärr.

De senare åren har jag bara vid enstaka tillfällen besökt Pingstkyrkan. Jag har också mött ett par som inte vill ta sig tid att prata, utan som snabbt skyndar vidare helt ovilliga att på djupet diskutera församlingen då och nu. Och om jag är så ointressant ur själavårdssynpunkt, så vill man ju inte störa.

Däremot tycker jag absolut inte illa om människorna där. Det är trevligt folk och jag rekommenderar varmt Pingstförsamlingen för den som är lite åt det hållet så att säga. Och de betoningar som fanns under min barndom och ungdomstid kanske inte alls betonas idag. Det jag har beskrivit är mina erfarenheter från barndomen. Där fanns också mycket gott och underbara förebilder som jag bär med mig. Jag är försonad med allt och alla, men vill inte riskera att fastna i gamla mönster igen.

Sedan bör förstås alla kyrkor fundera på om man blivit för bekväm och välanpassad och förlorat den profetiska udden, och ytterst sett kärleken till människor i nöd.

Gud ska ge dig en livskamrat...

Livskamrat
Det har blivit trendigt att ta avstånd från sin (fri)kyrkliga bakgrund, men det är mig främmande. Tvärtom så gav kyrkan mer än de problem den orsakade. Alla sammanhang har sina egenheter som helt enkelt inte passar alla personlighetstyper. Och det var väl så det blev i mitt fall. Idag tänkte jag ta upp min barndomskyrkas häpnadsväckande inställning när det gällde att hitta en livskamrat. För det var ju ett väldigt angeläget ämne när man var ung. Man skulle förstås inte ha brytt sig ett dugg. Men det är ju lätt att vara efterklok.

Bön eller mirakel

I min frikyrkas undervisning betonades att Gud hade utsett en speciell livskamrat åt var och en som kunde återfinnas via bön eller ett mirakel. I bästa fall kunde man genom bön få bekräftat vem livskamraten skulle bli. I så fall hade den tilltänkta också fått det bekräftat i bön. Men det kunde också lösa sig utan bönekamp.  Gud kunde nämligen få för sig att skicka henne/honom i ens väg när han ansåg tiden vara inne. Och livskamraten skulle helst komma från samma samfund som man själv tillhörde. Inte så att Gud krävde det, men det kunde ju bli praktiska problem om man hade olika dopteologi med sig.

Det är ju lätt att raljera över det där, men jag trodde benhårt på dessa metoder. Det hände till och med att ungdomar som sällskapade gjorde slut sedan den ena eller båda under bön hade kommit fram till att de inte var ämnade för varandra. Därför – hur kära de än var – så gick de under tårar åt skilda håll.

Varför dök hon aldrig upp?

Således gick jag in i tonåren med den fasta övertygelsen att Gud hade utsett en livskamrat åt mig. Men vem kunde det vara? Jag är helt övertygad om att jag offrade osunt många timmar åt att be och fundera över den totalt meningslösa frågan. För självklart dök hon aldrig upp. Att jag inte var särskilt attraktiv och saknade socialt kapital skulle ju inte spela någon roll när Gud styrde det hela. Så varför kom hon aldrig när mina mer good-looking-kompisar från socialt välartade familjer fick sina livskamrater ”serverade” av Gud?

Sociala mönster och biologiska instinkter

Sanningen är förstås att helt vanliga sociala mönster och biologiska instinkter styrde valen. Men eftersom jag inte begrep det då, så skapade det en känsla av att Gud hade övergivit mig. Vad hade jag gjort för fel som aldrig fick min livskamrat? Där fick Gud och jag en kontrovers som jag aldrig tror att vi redde ut ordentligt. Tror det får anstå till himlen om jag av pur nåd får vara med där. För om jag ser tillbaka på mitt liv så inser alla att jag inte kan komma in där på egna meriter. Det mesta gick ju snett när Gud aldrig skickade den där livskamraten. Men jag tror inte jag kan skylla på Gud, utan det är bara att inse att jag var offer för en obalanserad teologi som allt för mycket betonade ”den rätte” och ”miraklet”, mer än människans ansvar att förvalta sitt liv och där man faktiskt får försöka finna sig en livskamrat så gott man kan.

Jo, jag fördes faktiskt ihop med en flicka redan som barn. Alla sa att det skulle bli vi en vacker dag. Men vi var till föräldrarnas besvikelse inte det minsta intresserade av varandra.

Jag tröttnade
Till slut tröttnade jag på att vänta och när jag väl började anstränga mig gick det i och för sig knappast bättre, men ändå. Eller…. Man kan inte gå omkring och kräva detaljstyrning och tecken från Gud. För mig som levde som en outsider i församlingen var förutsättningarna givetvis inte de bästa.

Jag hade aldrig stått ut
Idag är jag tacksam att jag aldrig hittade en livskamrat i unga år, även om det säkert hade besparat mig många sorger. Å andra sidan hade jag aldrig stått ut med det erbarmligt tråkiga och superpräktiga villaliv som många hamnade i. Är man en outsider och ensamvarg så är man. Och så hade jag ju aldrig fått den familj jag idag har. Vi är ett kreativt universum. 

Be om kraft att orka med alla olyckliga kärlekar
Jag vill absolut inte ta ifrån någon tron på mirakel. Jag har upplevt sådana också. Människor som vid bön har blivit mirakulöst botade, exempelvis. Men när man ska hitta en livskamrat så får man allt försöka göra så gott man kan utan att Gud viskar något namn i örat. Däremot kan man ju alltid be om kraft att orka med alla de olyckliga kärlekar som står på rad utmed vägen innan man träffar sin livskamrat.  Det är helt ok det också.

Olle Ljungström - Nåt för dom som väntar

Jag är döpt två gånger

Hör står vi barn i Pingstkyrkan innan dopet. Jag var nio år och är nummer två från höger. Notera att flickorna knäpper händerna, medan vi grabbar inte verkar lika fromma.

Första dopet
Jag döptes första gången när jag var några månader. Prästen tror jag hette Hellborg.

Andra dopet
När mina föräldrar sedermera gick med i Pingstkyrkan så räknades inte mitt barndop eftersom Pingstkyrkan endast godkänner s.k. troendedop, dvs man skall ha en medveten tro innan man får döpas. När jag var i nioårsåldern så bedömde man väl att jag hade en medveten tro, för då var det dags för mig att döpas genom nedsänkning i Pingstkyrkans dopgrav. Jag minns att jag fick prata med församlingens pastor innan och svara på några enkla frågor om Jesus. Innerst inne var jag inte så villig att döpas, men det blev lite press att passa på eftersom flera andra barn skulle döpas på just den dagen. Dopdagen så fick vi barn ställa oss på rad i vita dräkter framme vid scenen. Sedan fick vi en och en gå ned i dopgraven med Pastor Sven i en mycket fin ceremoni. Efteråt kände jag mig glad. Någon genomtänkt tro kan man förstås inte påstå att jag hade, men nu var jag döpt två gånger.

Vilket dop är det giltiga?
Som vuxen är det lätt att bli förvirrad. Vilket dop är det nu som är det giltiga? I Bibeln är det förstås så att den vuxna tron föregår dopet eftersom den beskriver kristendomens början. Med tiden omtalas hela familjer som kristna och mycket tyder på att barnen döptes mycket tidigt i kyrkans historia. Och vem kan mäta småbarnens tro? Jag tycker det är lite förmätet att påstå att småbarn inte kan tro på ett instinktivt plan.

Det avgörande är dock frågan huruvida Gud gör något i dopet eller om dopet endast är ett uttryck för människans vilja att vara kristen. Jag tillhör ju dem som tror att Gud handlar i dopet. Därför är jag alltså benägen att godkänna mitt första barndop. Det andra vet jag inte hur jag skall betrakta. Kanske som en vacker bekräftelse.

Var hör man hemma?
Idag talas det mycket i kristna sammanhang att man skall respektera varandras olika kristna traditioner, och så verkar man ta för givet att alla står stadigt i bara en tradition. Personligen känner jag mig hemma lite överallt och samtidigt ingenstans. Jag har aldrig förstått varför man ska begränsa sig till just sitt lilla sammanhang när den kristna församlingen är både global och tidlös. Jag har alltid umgåtts i olika kristna sammanhang. Mina rötter har jag huvudsakligen i den gammellutherska myllan, men självklart betyder mina barndomsår i Pingstkyrkan en hel del. Som vuxen har jag tagit del av all den rikedom som finns i den kristna traditionen genom historien. Jag vägrar konsekvent att bli bara lutheran, bara pingstvän, bara katolik etc. Eftersom en viktig aspekt av den kristna tron handlar om relationer (till Gud och människor) så kan man ju inte välja bort vissa bara för att de tolkar skriften lite annorlunda än vad jag gör. Vi är alla begränsade i vår förståelse.

Pastor Stefan avskedspredikade och avtackades

Pastor Stefan Arvidsson avskedspredikade i Pingstkyrkan. Jag beklagar kvällens dåliga bilder.

Pastor Stefan avtackades
Ikväll var det avskedsgudstjänst för pastor Stefan Arvidsson i Pingstkyrkan som nu går i pension. Stefan predikade och avtackades sedan av representanter från andra församlingar i bygden.


Stefan avtackades av de andra kyrkornas representanter, här Solbritt från Svenska Kyrkan.

Stefan som herde
Pastor är latin och betyder herde. Och är det något ord som jag tycker karaktäriserar Stefan så är det just herde. När han kom hit för åtta år sedan så var Pingstförsamlingen ganska så uppriven och sårad på djupet efter att ha haft besök av ett team från Knutby som inte hade agerat särskilt visligt, utan tvärtom undervisat på ett sätt som sårat många.

I det läget kom alltså Stefan hit som herde. Stefan och hans fru Britt-Louise var välkända i församlingen eftersom Stefan hade varit pastor här en gång redan på 1980-talet. Han kunde därför ge den trygghet som församlingen då så väl behövde. Där tycker jag att han kom att spela en viktig roll. Stefan verkade inte ha behov av några teologiska experiment och kunde därför bli en herde för alla får, och inte bara för en del av församlingen.

Stefan som väggrivare
Jag vill också lyfta fram Stefans betydelse för att nå utanför kyrkans väggar. Han var verkligen mån om människorna i hela bygden. Så även om han på ett sätt tillhörde en äldre generation inom pingströrelsen, så upplevde jag att han, utan att kompromissa med tron, försökte sudda bort de stereotypa bilderna och fördomarna om Pingstkyrkan.

Tack!
Jag har inte varit någon flitig gudstjänstbesökare i pingstkyrkan de senaste åren. Men det beror inte på pastor Stefan, utan mer på min egen resa mot mer klassiskt lutherska marker. Men jag har inget emot Pingstkyrkan och upplever att de har ett rikt andligt arv som berikar Kristi församling som helhet. De är inte minst tydliga med det evangelium som syndiga sturska uslingar som undertecknad är i behov av. Tack Stefan för ditt herdeskap och de kloka ord du framförde till mig när vi samtalade en gång!

Skapelseteologi

Det finns alltid en risk att man i kristna sammanhang begränsar tron till vissa utvalda områden såsom ensidig fokusering på själens frälsning och vissa utvärtes ovanor såsom rökning, svordomar etc. Det har inte varit helt ovanligt i den pietistiska tradition där Pingströrelsen har sina rötter. När jag läser bibeln ser jag dock att den talar om hela människans räddning och upprättelse. Vi bekänner ju faktiskt kroppens uppståndelse. Och Jesus förlät inte bara synder, utan botade även människor från sjukdomar och ...hör och häpna...krämpor. Sann kristendom har alltid varit jordnära och praktisk i kombination med bön. Bed och arbeta i tjänst för medmänniskan.

Sann kristendom har budskapet att Gud upprättar hela människan i enlighet med skapelsen. Gud upphäver aldrig skapelsen, utan upprättar. Därför har kristendom inte bara med söndagens gudstjänst att göra, utan omfattar hela vardagslivet. Guds närvaro i allt tror jag är en sund utgångspunkt. Synden, döden och djävulen är förvisso de största problemen som Gud tog itu med, men jag är tacksam att jag får tacka Gud för maten och drycken, för min familj, för arbetets möda och glädje, för nattens vila, inre och yttre fred.