Ungdomsåren och åldrandets glädje

I'm so glad to grow older
To move away from those younger years
I'm in love for the first time
And I don't feel bad (Morrissey i Break up the family)

Ungdomen - en modern skapelse
Ungdomen som en särskild fas i livet mellan barndomen och vuxenlivet skapades egentligen inte förrän sekelskiftet 1900 och blommade ut först på 1950-talet då en särskild kultur för ungdomar fick fäste. Den västerländska kulturen har av olika skäl valt att idyllisera ungdomsåren som en period av frihet, upplevelser, förälskelser och festyra. I själva verket är det en bisarr ambivalent övergångsperiod präglad av begränsat ansvarstagande, hårt utsatt för kommersialismens värsta avarter och ofta destruktiv genom alla de subkulturer som skapats och som i mycket har avskärmat ungdomarna från djupare kontakter med vuxenvärlden. Förvisso har man ibland lyft fram de sk tonårsproblemen, men oftast från den oreflekterade utgångspunkten att det är något normalt som hör åren till och som kan lösas i samråd med en skolkurator. Men vem har bestämt att det är normalt att må dåligt i tonåren? I ett annat samhälle med andra värderingar skulle det inte alls vara nödvändigt.

Myten om den ljuvliga ungdomen
Men myten om den ljuvliga ungdomen lever och frodas. Och visst finns det ungdomar som lever efter mallen och som trivs med det. Men för mig och många andra var ungdomsåren en period av utanförskap och ångest – ett tillstånd som paradoxalt nog formade gemenskap.

3 kvalifikationer
För att kunna njuta av ungdomsåren måste man förstås ha vissa kvalifikationer - pengar, bra utseende och tillgång till alkohol. Jag saknade detta och kände mig därmed förhindrad att röra mig i de kretsar som festade och träffade flickor. Jag hade vid 18 års ålder ännu aldrig varit berusad och än mindre haft någon flickvän. Idag ser jag det som en merit – men på den tiden skapade det en känsla av utanförskap och ett extremt dåligt självförtroende.

Utanförskapet formade en ny gemenskap
Det som ändå gjorde livet uthärdligt var att jag hade några vänner som var i ungefär samma sits. Utanförskapet formade en ny gemenskap. På den tiden användes inte ordet nördar, men det är väl den beteckning som man idag skulle ha använt om oss. Begagnar man håltimmar och raster till att diskutera vem som dödade Karl XII eller livligt debattera olika teorier om hur Sverige enades så finns det kanske inget annat epitet. När vi inte diskuterade historiska spörsmål så släktforskade vi och lyssnade på indiemusik innan den hade blivit mainstream. På söndagskvällarna satt man klistrad vid radion och lyssnade på Lars Aldmans program Lilla Bommen (senare Bommen). Idag är det ju inget särskilt med att vara ”indie”. Det har ju mest blivit en trend med yttre attribut, men på 1980-talet var det ännu genuint. Musiken släpptes på små oberoende skivbolag och det fanns en slags stolthet i hela livsstilen utanför mallarna, så långt borta från Trackslistan som möjligt där Morrissey, sångaren i The Smiths, var husgud. Med låtar som There is a light that never goes out, The Boy with the thorn in his side och How soon is now formulerade han med träffsäker poesi upplevelsen av tillvaron. I någon mån odlade man en slags förakt för alla hippa som levde festarlivet.

Men det är först som vuxen som jag så sakteliga har kunnat bygga upp ett självförtroende och nå den trygghet där man helt sonika struntar i omgivningens tyckanden. Med andra ord – det är, krämpor till trots, skönt att bli äldre, “to move away from those younger years, to move away from those darker years, to move away from those awful times”.

Tillägg fred em: Som av en händelse fick jag just veta att Morrissey kommer till Hultsfred i sommar. Tala om lyckosam bokning!