Häromdagen körde jag ensam hem från Öland. Ur bilradion strömmade rockklassiker i en ändlös rad. Hårda riff och fullt ös. Det kändes som den fulländade musiken när man susade fram på vägarna. Det var samtidigt intressant att höra hur likartade låtarna var uppbyggda – några grundriff med variationer, vers, refräng, vers, refräng, obligatoriskt och ofta tråkigt gitarrsolo, vers, stick, refräng. Men kul var det med The Cults Lil devil och den ännu bättre She sells sanctuary som är en favorit alla kategorier.
Vinyltiden
Hemma blir det ju oftast musik av annat slag. Inte för att den är bättre eller ”finare”, men smaken är ju olika. De hårda riffen och soloduellerna tröttnar jag på ganska snabbt. Jag tycker om nyanser, pauser, detaljer, berättelser. Det behöver inte vara knepigt, men ibland är det skönt att ta itu med musikaliska utmaningar. Jag minns LP-skivornas tid. Domus hade på den tiden en stor affär i Kalmar centrum med en fenomenal skivavdelning. Där kunde man stå länge och leta, innan man åkte hem med en bunt vinylskivor. Väl hemma tog man sig tid med varje skiva. Texterna återgavs ofta på innerkonvolutet och man lyssnade verkligen omsorgsfullt. Ingen stress. Idag har folk mindre musikaliskt tålamod. Om man inte fastnar för en låt efter 10 sekunder skiftar man till en annan. Och texterna, ja de är ju långt ifrån alltid tillgängliga. Redan CD-skivan var ett nedköp i jämförelse med vinylskivorna. Och nu ska ju musiken laddas ner på små stickor eller lagras i olika apparater. Det inger ju ingen känsla. Urtråkigt kort och gott.
För några år sedan tröttnade jag på modern pop och rock och började utforska folkmusiken. Det har gett mycket tillbaka. Och nu vågar jag återigen närma mig populärmusiken. Det görs trots allt en hel del bra även om man får leta.Jazz med komplikationer
En genre har jag dock aldrig orkat med – jazz. Den är ofta för strukturlös. Improvisationerna tar sig för fria vägar och harmonierna, i den mån det finns några, är för spretiga och ger ofta ingen skön känsla i kroppen. Det finns dock undantag, men då vill jazzpuritanerna inte kalla det för jazz. Och det är kanske riktigt. Det jag åsyftar är gränsöverskridande musik med jazzinfluenser. Dit räknar jag David Sylvian och Becca Stevens band.
David Sylvians projekt Nine Horses går faktiskt att lyssna på med stor behållning, exempelvis Money for all och Atom and cell. Allra bäst är dock hans mer poporienterade låtar - Orpheus och When poets dreamed of angels.Becca Stevens band är lite knepiga men sanslöst begåvade. Hon och bandet är en av få som har lyckats göra The Smiths låt There is a light that never goes out rättvisa. Andra spännande låtar är In the midst och Traveler´s blessing.
Avslutningsvis två popklassiker från Australien med the Triffids. Stolen property håller jag för en av de mest gripande ballader som skrivits. Wide open road är en av världens bästa låtar. Så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar