Anna Carlssons sånger berörde - fin konsert i Blomstermåla

 

Det är sex år sedan jag skrev några rader om ett lokalt band som hette Queens of grace där Anna Carlsson var en av medlemmarna. Ikväll uppträdde hon som soloartist i Blomstermåla Folkets hus och de som inte var där missade en tjej som under sex år har utvecklats från en helt ok och lovande sångerska till en artist som snart kan räknas in bland de bästa i Sverige i sin genre. Kanske är hon redan där. Kvällens konsert var i alla fall utmärkt.

Anna har en röst som är som gjord för denna genre som ligger i gränslandet mellan visa och pop. Stark och klar som gjord för det melodiösa, men samtidigt nyanserad och känslosam. Trots sina unga år låter hon dessutom förvånansvärt mogen.

Det som gör att jag spår en lysande musikalisk framtid för Anna Carlsson är att hon gör egna låtar. Allt för många med bra röster fastnar i coverlandet. Visserligen spelar hon även väl valda covers, och jag förstår om man under en konsert av det här slaget vill få med låtar från kända artister och förebilder, men faktum är att de egna låtarna är bäst och lyser för sig själva. Inom ett par tre år skulle jag gissa att det inte blir särskilt många covers.

Anna behärskar både engelska och svenska. Kanske kan hon fortsätta att kombinera den amerikanska och svenska traditionen. Personligen blir jag mest berörd av de svenska texterna, men de engelska är också välskrivna. Men den dagen hon gör en svensk skiva så är jag övertygad om att vi talar om Sofia Karlsson-klass, bara för att ge en referenspunkt för hur bra det här kan bli.

Har jag då ingen kritik? Nja, till och med mellansnacket var bra. Bara en notering. En artist gör alltid bäst i att försöka befria sig från sin största förebild, i det här fallet Dylan. Den röst jag hörde ikväll ligger betydligt närmare mer melodiösa artister som fraserar och håller toner helt annorlunda än Dylan. Men jag vill inte jämföra då Annas röst står för sig själv.

Fantastiskt fint att Fredde Kling och Visa Visor arrangerade detta fina musikevenemang som fyllde nästan hela biosalongen.

Memoarerna är snart färdiga

Speciell rörde mig det sista stycket om den platonska förälskelsen till tårar. Påfrestande för en gammal man med nära till sina känslor! Det var så sinnligt och vackert skrivet att många, många borde få läsa det. Även i övrigt håller allt hög klass. Alla och envar kan säkerligen känna igen sig i något sammanhang - då fångas också läsaren än lättare.

Detta har potentialen att bli en klassiker!
(Min korrekturläsare)

Eftersom jag inte har något förlag i ryggen så måste jag sköta marknadsföringen av mina kommande memoarer själv. Det betyder att jag kan komma att framstå som något tjatig och skrytaktig de närmaste veckorna. Jag hoppas på överseende.

Min förra bok om Mönsterås historia blev mycket efterfrågad och jag fick trycka den i flera upplagor, samtidigt som bibliotekets två utlåningsexemplar har varit utlånade konstant under tre års tid. Det gläder mig mycket eftersom syftet med boken var att väcka intresse för och sprida kunskap om Mönsteråsbygdens historia.

Mina memoarer är av något annat slag. De handlar om mitt liv från vaggan fram till idag - min uppväxt i Mönsterås på 1970- och 1980-talet, allt som hände och de miljöer jag rörde mig i, min skolgång på Mölstad- och Parkskolan, gymnasietiden i Oskarshamn, mobbningen, kärlekarna, Gamleby- och Växjötiden och så återkomsten till Mönsterås och de senaste åren. Det blir mycket allvar, men också en hel del värme och humor.

Eftersom boken beskriver de platser där jag bott och verkat så hoppas jag att den kan vara av intresse för fler än de närmaste. Alla som känner till Mönsterås och Växjö eller har gått på Mölstadskolan, Parkskolan, Södertornskolan, Gamleby folkhögskola eller Växjö universitet kan säkert få ut en hel del. Ändå kommer jag troligen bara att våga trycka den i 100 exemplar. Om ett par tre veckor börjar jag ta upp förhandsbeställningar. Blir intresset stort kanske den trycks i 200 ex.

Slutredigeringen är snart färdig och det återstår snart bara att välja bilder och göra de sista justeringarna. Min korrekturläsare har jobbat som professionell korrekturläsare på Norstedts och han är alltid bottenärlig. Han har gett mig tillstånd att publicera hans omdöme:

Speciell rörde mig det sista stycket om den platonska förälskelsen till tårar. Påfrestande för en gammal man med nära till sina känslor! Det var så sinnligt och vackert skrivet att många, många borde få läsa det. Även i övrigt håller allt hög klass. Alla och envar kan säkerligen känna igen sig i något sammanhang - då fångas också läsaren än lättare.

 Detta har potentialen att bli en klassiker!

.................................................................

Den för mig särdeles enkla genomläsningen är nu fullbordad. Enkel i så motto att det -- som jag förutspådde -- knappt förekommer några aberrationer. 

 …har det varit berikande att få ta del av en text som är på samma gång berörande och tänkvärd. Framförallt årskullarna efter adolescensen, borde få läsa detta och få lite perspektiv på sina föräldraroller Den lyhörde kan säkert komma att omvärdera/värdesätta ett och annat som annars hade passerat obemärkt.
Lingvistiskt/semantiskt skänker det läsaren njutning med en till synes enkel men utmärkt språkbyggnad parat med tongivande egenskapade passager. Det är flyt i texten vilket gör den lättläst.

Jag har svårt att förstå den nästintill drakoniskt hållna självkritik som du framför ang skrivandet. Jag kan i varje fall inte avslöja annat än lätthet i skrivandet, fritt från traumatiska ansträngningar med att pressa fram formuleringar.

Låt de "farliga" böckerna finnas kvar

I dessa dagar av konspirationsteorier så har man alltså kunnat köpa falsariet Sions vises protokoll på ett par av de stora nätbokhandlarna. Förmodar att det finns en principiell skillnad jämfört med Hitlers Mein Kampf som också kan köpas och finns i 3 utgåvor på ex Mönsterås bibliotek. Som historiska dokument måste även de mest förhatliga skrifter få finnas kvar, även om det medför en risk att enstaka individer och grupper använder dem aktivt. 

Är lite rädd för tidens anda med "ta bort från hyllorna", censur av Tintin och Hedenhös och allt vad det nu är. Fortsätter det här så kommer väl snart krav på att Bibeln ska förbjudas eftersom den kan tänkas innehålla vissa värderingar som inte överensstämmer med samhällets majoritet. 

De goda intentionernas tyranni kräver ett par glas vin ikväll. Måste få komma bort från den nervösa fingertoppshysteri som allt mer präglar samhället. När kommer polisen och ska beslagta min urgamla utgåva av Tintin i Kongo, som väckte mitt intresse för Afrika.

Inkonsekvent marknadsföring av kommunen

När föreläsare besöker kommunen med kommunen som arrangör/medarrangör så är det brukligt att kommunen gör reklam för evenemanget på sin hemsida – förstasidan. Det hör till god ton gentemot den som ska föreläsa och det ökar chanserna att människor ska hitta till evenemanget. Och kommunen brukar inte göra någon skillnad på om det är en känd föreläsare eller en okänd, om föredraget sker i Mönsterås eller är en sk distansföreläsning som man ser på skärm. Till och med Bert Karlsson, med sitt förflutna som plump invandrarfientlig politiker, fick mycket reklam av kommunen inför sin distansföreläsning om entreprenörskap.

Men när jag skulle hålla föredrag om ”Brott och straff i Stranda Härad” i Ålem så lades det inte ut på förstasidan. Varför gjorde man ett undantag för just det evenemanget? Biblioteket hade ju gjort ett bra jobb med annons i Kommunkollen och affischer, men varför lade de som har ansvar för hemsidan inte ut det på förstasidan som man annars alltid gör? 

Skriver jag att det beror på att jag inte är tillräckligt rumsren då jag flera gånger kritiserat Mönsterås kommun i olika frågor, så lär jag få höra att jag är konspiratoriskt lagd, är en rättshaverist eller lider av paranoia. Bara att dryfta frågan lär leda till att jag får kritik för att vara lite för egenkär. Jo, jag vet vilka ord som brukar användas. När man saknar argument så får man angripa personen. Den som kritiserar Mönsterås Kommun eller menar sig vara motarbetad av kommunen gör klokt i att visa upp ett psykologiskt friskhetsintyg.  Men faktum är att frågan är viktig på ett principiellt plan.

Om det inte beror på min person så får vi söka vidare och fråga om det kan bero på att kommunen inte lyfter fram kulturevenemang lika konsekvent som man gör med evenemang som har med entreprenörskap, företagsamhet och turism att göra. Den senaste tiden har det tveklöst varit fokus på dessa frågor, men jag har ett minne av att man har lyft fram kulturella evenemang tidigare.

En tredje tänkbar förklaring är att kommunen är så fokuserade på centralorten Mönsterås, att man slarvar med att göra reklam för evenemang som sker i kommunens andra centralorter – Ålem, Timmernabben, Blomstermåla och Fliseryd. Jag tror aldrig jag har sett kommunen göra reklam för ett evenemang i exempelvis Fliseryd på sin frontsida på Internet.

Illa är det i vilket fall som helst. Vill kommunen att de små evenemangen utanför centralorten ska få folk så måste man lyfta dom i alla sammanhang. Biblioteket hade gjort sitt och jag också, men något är det uppenbarligen som inte fungerar när det gäller kommunens hemsida.

Lek med tanken att Mönsterås skulle få besök av en betydligt mer känd historiker som Dick Harrison. Självklart skulle evenemanget lyftas fram på kommunens förstasida. Hur mycket viktigare är det inte att de mindre evenemangen med mindre kända föredragshållare får plats på kommunens frontsida. Allt som kan leda till att kulturevenemangen får fler besökare är förstås viktigt. Nu blev det förvisso fler besökare än någonsin vid ett kulturellt evenemang i Ålem när jag var där, men det hade förstås kunnat bli än fler om kommunen hade marknadsfört det även på sin frontsida. Att det nu ändå blev lyckat berodde helt på bibliotekets och mina ansträngningar för att locka folk.

Så här brukar det se ut på kommunens hemsida. Man gör reklam för olika kommunala evenemang och föredragshållare, kända såväl som okända. Men när det gäller mindre kulturevenemang i kommunens mindre centralorter, så blir det ingen reklam. För några månader sedan gjorde man till och med reklam för Bert Karlssons distansföreläsning, medan mitt föredrag i Ålem inte nämndes med ett ord. Bert Karlsson är kanske mer rumsren än undertecknad. Ändå har jag vid ett flertal tillfällen hållit föredrag och visat bilder i kommunala sammanhang utan kostnad för kommunen.

Föredrag hållet i Ålem

Är hemkommen efter att ha hållit föredrag i Ålem på temat "Brott och straff i Stranda härad på 1600-talet". Det kom fler än vad vi räknat med, så vi fick byta från biblioteket till matsalen, men det gick relativt smidigt. Kul att det finns intresse för historia ute i bygderna. Kommer nu att gå vidare till 1700-talet och fram till mitten av 1800-talet. Förhoppningsvis kan det bli en bok om nåt år, även om memoarerna ska ges ut först. Och så deckaren förstås.

Är ju ingen naturbegåvning direkt när det kommer till föredrag, så man får försöka kompensera med att vara väl förberedd. Brukar alltid få migrän efteråt, men idag slapp jag det. Men det får hur som helst bli tidig sänggång med en god bok.

Skarpt läge

Det börjar bli dags att koppla in korrektur- och åsiktsläsare för en av de böcker/skrifter jag håller på med. Skarpt läge och jag gillar det. Det kräver bottenärliga och skoningslösa läsare. Det är nu alla fel och konstigheter ska hittas. Det är nu folk ska våga säga – det där är inte bra, vad menar du med det där? du blir stämd om du låter det stå kvar! Etc etc. När boken väl är ute är det för sent.

Mönsterås kommun fortsätter sin anti-kulturvärdenlinje

Mönsterås Kommun fortsätter att visa förakt för kulturvärden. Nu vill man få bort exempelvis Kuggås som kulturmiljöområde av riksintresse, vilket förstås är kvalificerat vansinne. Enbart Storgatan med omgivning ska förbli av riksintresse då gatnätet är från 1600-talet. Med nuvarande populistiska landshövding så lär man dessutom lyckas. Om de sakkunniga tjänstemännen på Länsstyrelsen skulle ha en avvikande uppfattning, så lär de bli överkörda av den i sammanhanget totalt okunnige landshövdingen (ja, han som tidigare var chef för Apoteket och bjöd studenterna på gratis brännvin för skattepengar). Ja, i mycket verkar nuvarande förslag vara från Länsstyrelsen, men det var säkert Mönsterås kommun som tog initiativ till processen och så har landshövdingen styrt upp det hela så att det blir som kommunen vill. Det är ju numera rena öststatsdemokratin på Länsstyrelsen. Ungefär som i Mönsterås med andra ord. Givetvis kommer man att kunna offra viktiga kulturområden med hänvisning till helheten och utvecklingen, precis som man gjorde på 1950- och 1960-talen. Men då var det i framgångsrus, nu i ett län som halkar efter.

Kommunen vill förstås aldrig mer hamna i den pinsamma situation man hamnade i när man rev mekaniska verkstaden på Kuggås och gick emot alla historiska experter på Länsstyrelsen. Mönsterås Kommun vill ju alltid veta bäst.

Men vem har sagt att bara kulturhistoria från 1600-talet är av riksintresse. Kuggås är i många avseenden ett helt unikt kulturhistoriskt område, med blandningen av gamla småhus, praktvillor och egnahem. Lägg därtill den gamla tändsticksfabriken som är Mönsterås i särklass viktigaste industrihistoriska minne, även om den ändrats en del genom årens lopp.

Det finns säkert vissa områden som inte behöver vara av riksintresse. Men för Kuggås är jag rädd för konsekvenserna. Jag har nämligen länge lurat på en tanke – jag befarar att kommunen vill göra om hela den norra sidan av Kuggås och inom några år riva den gamla tändsticksfabriken. Det skulle ge en del villatomter i fint läge. Låt oss hoppas att jag har fel, men kom ihåg vem som sa det först när det händer. Först Mekan, sedan Tändsticksfabriken. Och inte bara det. Tänk alla vackra små hus och husfasader på Kuggås. Om 10 år är de kanske ett minne blott. Och, Gud förbjude - tänk om KLT lämnar centrala Mönsterås. Då blir de vackra lokstallarna överflödiga och kan rivas för att ge plats åt villor. Kunde man riva dem i Berga så kan man i Mönsterås.

First we take Manhattan, then we take Berlin. På Mönsteråsdialekt blir det: Fösst taur vi O/Uknö, sen Kuggaus. Alternativ översättning: Fösst taur vi Mekan, sen spetan.

Ge oss tillbaka den hyschande bibliotekarien!

Snälla, kom tillbaka!

Från läsoas till mötesplats

Bibliotek av idag brukar göra allt för att tvätta bort den gamla töntstämpeln med smått barska bibliotekarier i vars arbetsbeskrivning det ingick att upprätthålla absolut tystnad. När jag var barn så kunde det onekligen hyschas ibland om man råkade använda rösten. Biblioteket skulle vara en plats där man i lugn och ro kunde leta läsupplevelser, studera och få en stunds vila för alla sinnen efter en dag med oljud på fabriken eller stoj och stimm i skolan. En oas helt enkelt.

Idag är det annorlunda. Biblioteken brukar till och med berömma sig av att det inte är som förr. På så sätt blir biblioteken mer av sociala mötesplatser och inte minst blir det mer avslappnat att ta med sig barnen. Och om bibliotek skall vara mötesplatser så ska man nog inte föreställa sig en plats med lugn och ro. Vill man ha läsro kan man i bästa fall gå in i ett läsrum. Men njutningen av att gå runt bland hyllorna och bara höra en viskning, ett diskret mummel, en harkling eller ljudet av blad som vänds – nej den kvalitén finns inte längre.

Vedertagen bibliotekskultur

Personligen tycker jag det är viktigt att man kan ta med sig barn till biblioteket på ett avslappnat sätt. Men när det väl är sagt, vill jag betona vikten av de små oaserna av lugn. Jag uppskattar därför gammeldags bibliotek, kanske inte med absolut tystnad, men med ett dämpat tonläge där man inte pratar mer än nödvändigt. Jag förväntar mig alltså ett visst lugn ute bland böckerna, även i de fall det finns tysta läsrum. Kort och gott - jag förväntar mig gammeldags vedertagen bibliotekskultur. Eller hyfs om du så vill.

Charmen försvinner
Men tystnad är alltså inget som premieras på dagens bibliotek. Därmed förlorar samhället en av få offentliga platser där man faktiskt kan få vara ifred och tysta tillsammans. Det finns en viss charm att tysta människor vandrar runt bland bokhyllor och ser varandra utan att prata.

Vuxna som stojar och pratar i mobiler

Men nu är det för all del inte barnen som brukar störa mig på biblioteken, och man kan ju ge dem en avskärmad egen avdelning om man bara vill. Det är i regel vuxna som utgör problemet. Det är inte helt ovanligt att de hojtar till varandra från den ena sidan av biblioteket till den andra. Skratt och stoj är mer regel än undantag. Och så alla dessa mobiltelefoner som går igång. De borde förstås stängas av innan man går in.

Biblioteken vill inte
Jag vill alltså argumentera för att biblioteken ska få vara en unik lugn miljö för läsning, studier och bokletande. Problemet är att många bibliotek har blivit så hippa att de inte vill ha en lugn miljö längre. Läste om en ung man som försökte göra personalen uppmärksam på en äldre dam som förde oljud, men då hotade personalen med att ringa polisen för att få den unge mannen avhyst. Tiden är definitivt ur led.

Men jag tror faktiskt att moderna högljudda bibliotek inte går i takt med medborgarna. Läste om en rapport som visade att 75% av amerikanarna ville ha det tyst på biblioteket. Gissar att en svensk undersökning skulle ge ett snarlikt resultat. Lugn och ro är en lyx som ofta bara är rika förunnat att finna. Så snälla, för oss andra, ge oss lugnet och de hyschande bibliotekarierna tillbaka.

*Rubriken till denna artikel hämtades från en engelsk artikel.

Barndomens första musikupplevelser

Började fundera på barndomens musikaliska upplevelser och hur de kan ha påverkat musiksmaken senare i livet. Och nog kan jag finna en gemensam nämnare bland de artister och låtar jag minns från min barndom – det var artister som kunde sjunga en melodi. Inget konstigt wailande. Jag brukade ju lyssna på min fars rullbandspelare och fram till åttaårsåldern minns jag särskilt följande artister och sånger som förmodligen har präglat mig:

Lena Andersson – Är det konstigt att man längtar bort nångång – Man kan ju inte tro att hon var 16 år när hon sjöng in den här. Mycket fin låt där man fick till en bra svensk text. En av de första sångerna jag minns. Visst räcker det med tre ackord (eller 4).

Agnetha Fältskog – Tack för en underbar vanlig dag – Var aldrig riktigt förtjust i ABBA, men Agnetha som soloartist gillade jag. Ett litet mästerverk.

Tommy Körberg – Judy min vän – En konstig ironi att en av mina blivande favoritsångare,Morrissey, visade sig ha Tommy Körberg som en av sina favoritsångare.

Gunnar Wiklund – Vi ska gå hand i hand, Han måste gå, Känn dig lite happy – Gunnar Wiklund hade definitivt en av de bästa rösterna i Sverige och fick triviala melodier att lyfta. Än idag en favorit.

Jan Sparring - Jesus är ute och söker. Det blev mycket kristen musik i barndomshemmet. Jan Sparring var i en egen division. Lättlyssnat, men sjukt bra röst. Dessutom gillade man ju Sparring som trots sin omvändelse ändå alltid förblev lite rebell som retade de självgoda.

Roland Flemk firar 50 år som sjökapten med ny skiva

Roland Flemk från Mönsterås gav för ett par år sedan ut en bok om sitt intressanta liv. I år har han gett ut en samlingsskiva efter 50 år som sjökapten. Skivan innehåller 20 inspelningar, varav 5 nya. Och den som tycker om visor lär inte bli besviken. Skivan är riktigt trevlig med både egna sånger och fina tolkningar av exempelvis Evert Taube. Roland Flemk har med denna skiva gjort en fin kulturgärning som bör uppmuntras. Skivan kan köpas direkt av Roland på tel: 0499-137 02. Pris: 100 kr.

Bodil Malmsten berättar om konsten att skriva

Jag har läst Bodil Malmstens bok ”Så gör jag. Konsten att skriva”. Den är läsvärd på ett annorlunda sätt. Bodil har en egen stil. Men så visar det sig att hon är elitistisk och finkulturell. Hon skiljer på masslitteratur (deckare, misärmemoarer etc) och ”riktig litteratur”. Och där förlorar hon en del av min respekt. Visst kan jag förstå henne. Så fort det uppstår en boktrend, så kommer också mycket skräp. Bodil Malmsten är ingen hejsansvejsan. Hon tar litteraturen på allvar. Malmsten är ett proffs som kämpar för att få uppmärksamhet och volym på försäljningen, samtidigt som hon får se amatörer som Läckberg och andra spekulativa stereotypförfattare sälja i miljonupplagor utan att skämmas en millimeter. Även jag ser att det inte håller hög kvalitet. Men man ska inte se ner på att folk väljer att läsa det. Många som läser Läckberg och co kanske aldrig skulle läsa Bodils ”riktiga litteratur”, och hellre Läckberg än inget alls. Dessutom läser inte alla för att få en djup livsinsikt. Ibland vill man bara ha spänning och avkoppling.

När jag var barn gjorde biblioteken allt för att slippa köpa in det vi barn verkligen ville läsa – Femböckerna, Tvillingdetektiverna, Kitty och Biggles. Allt som väckte läslusten skulle bort. Och effektiviteten var imponerande därför att höger- och vänsterkrafter hade samma målsättning, men olika motiv. Borgerligheten värnade om den goda smaken. Den var finkulturell kan man säga. Vänstern menade å andra sidan att böckerna var stereotypa och förstärkte klassamhället. God litteratur skulle bidra till klasskampen.

Och Bodil Malmsten berättar om sina förfäder som både var borgerliga och kommunister. Och det är väl det som blandas i hennes litteratursyn. Men det är fascinerande att det ännu finns människor som kan ägna sig åt att skriva på heltid och som ser det som sitt liv.

Hur som helst. Om man orkar med elitismen, så är boken ett intressant udda inslag i bokutbudet. Det personliga anslaget när hon beskriver skrivprocessen är mycket tilltalande. Min lust att skriva kom emellertid inte tillbaka. Men Bodil Malmsten har i alla fall gett mig en god förklaring till varför så är fallet.

Smålands Akademi besökte hembygdsgården

Mönsterås hembygdsgård fick idag besök av Smålands Akademi. De ledamöter som var på plats höll små mikronanföranden på några minuter var kring olika småländska teman - alltifrån språk, Lennart Hyland och Vilhelm Moberg till småländsk klurighet och driftighet, men också försiktighet. Publiken, som verkade stortrivas, var fulltalig till sista plats. Det lilla formatet visade sig fungera utmärkt - rappt, spirituellt och tänkvärt.

Från mitt fönster såg jag akademiledamöterna anlända. Längst fram går Birgit Carlstén (stol 10) - känd från teater- och sångscen, liksom från På Spåret som hon en gång vann tillsammans med Tommy Engstrand.

Birgit Carlstén berättade och sjöng om och på småländska.

Min gamle lärare och kollega från Växjötiden, historiker Lennart Johansson (stol 9), gav exempel på småländska ord och uttryck.



Odd Zschiedrich (stol 13), som bland annat har varit slottschef på Kalmar slott, kom in på temat språk och identitet.

Ingrid Nettervik (stol 5), som är universitetslektor i Litteraturvetenskap talade om Vilhelm Moberg.

Min gamle lärare och kollega, historikern Peter Aronsson (stol 16), berättade om det typiskt småländska att inte förhäva sig, om försiktighet och tystnad.

Stefan Edman (stol 8) berättade om Erik och Sigvard.

Lars-Åke Engblom (stol 12) berättade om Lennart Hyland, tyvärr ofta bortglömd i den yngre generationen.

Stranda Hembygdsförenings ordförande "Polle" tackar ledamöterna.