Vem orkar...

Ointressant fråga
Det är Pridevecka och media överöser oss heteronormativa med bevakning från de sexuella minoriteternas kalasande i Stockholm. Så få och så mycket utrymme i en ganska ointressant fråga. Vem orkar liksom bry sig om vilka sorters könsorgan som möts under täcket. Men jag betackar mig för att i varje nyhets- och diskussionsprogram bli pådyvlad de sexuella minoriteternas behov av att demonstrativt markera sina identiteter.

Liten minoritet

För det är ju bara knappt 6000 med homosexuella preferenser som ingått partnerskap eller gift sig sedan mitten av 1990-talet. Lek med tanken att det finns dubbelt så många homosexuella så hamnar vi på omkring 10 000-15 000 homosexuella i hela Sverige. Och så finns det förstås en del andra smågrupper som går igång på diverse kroppsdelar, tyger och metaller, men det kan väl inte vara så många.

Gayrörelsen brukar alltid överdriva siffrorna och dra till med att 5-10% av befolkningen är homo, vilket mer verkar vara en önskedröm från deras sida än verklighetsförankrat. Om mina räknespekulationer ovan stämmer så hamnar vi snarare på några få promille. En av de mer seriösa undersökningarna jag läste visade att 0,5% av männen och mindre än 0,5% av kvinnorna hade haft sexuella relationer enbart med någon av samma kön i Sverige. Bortfallet var dock hela 40%.

Som folk är mest...men liten hård ideologisk kärna

Nå, de flesta homosexuella jag har mött, och det är faktiskt inte många, har varit ungefär som folk är mest, och jag lägger mig inte i om folk vill bryta mot naturens lagar. De jag har mött har varit lika duktiga och trevliga som alla andra. Det utanförskap de ofta vittnar om är inte svårt att känna igen sig i, men av andra orsaker. Men som alltid finns det en liten minoritet av de sexuella minoriteterna som är aggressiva i argumentationen. De svänger sig med ord som genus och queer och talar med förakt om den heterosexuella normen. Råkar man vara hetero så är man liksom dömd redan på förhand. Den här stenhårda ideologiska kärnan saknar i sin ideologiska nit ofta humor, men har varit duktiga på att ta över de svenska universiteten. Säg det ämne som inte översvämmas av olika genus- eller queerteorier. Det har till och med gått så långt att svenska staten gynnar forskningsprojekt med uttalad genusteori.

Jag tycker om könsroller
Men den heterosexuella normen omfamnar jag utan att skämmas det minsta. Naturens ordning garanterar släktenas fortbestånd och ger förutsättningar för barnens rätt att ha både en mamma och en pappa. Och könsroller är ofta både trygghetsbefrämjande och berikande. Många går dessutom tillbaka på biologiska skillnader, men även kulturellt formade könsroller är i regel inte särskilt skadliga.

Det finns länder där homosexuella inte har grundläggande mänskliga rättigheter. Där borde gay- och queerrörelsen bränna sitt krut, istället för att ge sig på vanliga heterosvenskar.

Den här passar väl bra nu.

Jag har festat med brutalbögarna i Växjö
Och kalla mig nu inte fördomsfull. Jag har ju till och med festat med brutalbögarna i Växjö. Det måste ha varit någon gång omkring 1990. Det var slut med en tjej och jag var väl lite deppig. Således begav jag mig ensam ner på stan för att ta en pilsner och bara filosofera. Men jag hamnade hos ett trevligt gäng som var roliga att prata med. Plötsligt kommer det fram någon och viskar..."vet du vilka du sitter hos?" Nej, det visste jag ju inte och jag frågade inte vidare. Min idol Jesus brukade ju inte vara så nogräknad med vilka han festade. Lite senare var det en i gänget som sa - "akta dig för han där. Han är så brutal". Inte ens då fattade jag. Senare samma kväll träffade jag några jag kände och fick då veta att jag hade kalasat med Växjös bögar med förkärlek för tuffa tag. Så kan det bli.