Numera är det ytterst sällan jag upptäcker band/artister som ger mig rysningar och som håller på alla punkter - musik, sång, texter och arrangemang. När jag var yngre, på vinylskivornas tid, fanns det fler som ansträngde sig för att skapa en helhet som höll. En LP-skiva kunde i bästa fall vara som ett främmande landskap, en ny värld att upptäcka. För varje lyssning upptäckte man nya nyanser, fick en ny favoritrad. Många skivbolag lät grupper göra helgjutna skivor istället för hitkavalkader.
The National
Men nu har jag alltså äntligen upptäckt en grupp som ger mig samma känsla – The National. Gruppen har gett ut fem skivor och har allt som musikbranschen i stort saknar idag – en suverän röst i barytonen Matt Berninger som också skriver poesin och suveräna musiker och arrangemang, inte minst en avig trummis. Det känns fantastiskt skönt att slippa de omedelbara hitlåtarna, men vackrare än så här lär det inte bli.
Bandet har hittat en egen stil även om man kan höra influenser från Joy Division, Nick Cave, Leonard Cohen och country. Melankoli när den är som trovärdigast. Skört, vackert och återhållen energi.Nedan länkar jag till några låtar från gruppens fem skivor. Särskilt de tre senaste skivorna håller hög kvalitet.
Från High Violet (2010):Conversation 16
Bloodbuzz Ohio
Från Boxer (2007):
Fake Empire
Slow Show
Från Alligator (2005):
Daughters of the Soho riotsFrån Sad Songs for dirty lovers (2003):
Lucky YouFrån National (2001):
Cold girl fever
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar