Söndagsledaren v2 - Den enda vägens nödvändiga politik

Varje söndag kommer jag att publicera en slags ledare. Därmed inte sagt att det inte kan dyka upp inlägg med politisk anknytning även andra dagar. Men genom att vika en dag särskilt åt samhällsfrågor så blir jag friare att utveckla bloggens andra teman de andra dagarna.

Den enda vägens politik
Jag tror det var Carl Bildt som en gång i början av 1990-talet myntade uttrycket "den enda vägens politik". För mig var det helt obegripligt hur en människa med hans intellektuella kapacitet kunde ge uttryck för ett sådant hjärnsläpp. Det dröjde inte länge förrän Sverige stod inför en ekonomisk avgrund, delvis beroende på regeringens dumdristighet vad gäller den svenska kronan.

Magiska processer utanför mänsklig kontroll
Den enda vägens politik fortsätter i lite olika varianter. Istället för att argumentera så framställer politiker vissa vägar som absolut nödvändiga . ”Vi måste bilda storregion och det finns inget annat alternativ än Skåne”. ”Vi måste föra just den här ekonomiska politiken”. Vi måste göra si. Vi måste göra så. Bakom ”måstena” finns starka ideologiska krafter och ofta vår tids prästerskap - ekonomerna. De är mästare på att framställa saker och ting som nödvändiga måsten. Och politikerna är inte sena att haka på. Kan man hänvisa till ekonomi (i äldre tider Gud)så kan man i princip genomföra vilka odemokratiska eller tokiga beslut som helst. Och hänvisar man inte till ekonomer så brukar det låta att ”vi lever i en globaliserad värld. Vi måste anpassa oss till det”. Även här skjuter man alltså ansvaret ifrån sig och hänvisar till en tillsynes magisk process utanför mänsklig kontroll.

Skendemokrati

Är det mot denna bakgrund underligt att folk i allt mindre grad intresserar sig för politik. Vem vill ge sig in i något där alla beslut av vikt styrs av ekonomiska nödvändigheter eller något man kallar globalisering. Skillnaderna mellan partierna blir minimala och löjeväckande. Debatterna blir fattiga skenfäktningar om små detaljer. Det är ju skendemokrati.

Skendemokratin har sedan länge ett fast grepp även på lokal nivå där traditionen av konsensus gör saken ännu värre och i värsta fall kan skapa rena Kafkasamhällen med diffusa lojaliteter och nätverk som når in i alla sammanhang med markeringar och repressalier ingen riktigt vill tro existerar. Centerpartiet i Mönsterås frågade på vårmarknaden människor vilken storregion de ville tillhöra – Östergötland eller Skåne. Östergötland vann överlägset, men ändå röstade Centerpartiet och de flesta andra partier på Skåne några månader senare. Då hänvisade man till att det var nödvändigt och att inga andra realistiska alternativ fanns. Att först fråga folk som ger svar och sedan fatta beslut tvärtemot urholkar ju demokratin. Och alternativet ”vill inte ha någon storregion alls” fanns ju inte ens med som svarsalternativ. Frågans formulering antydde att en storregion var nödvändig.

Och när det gäller den kulturhistoriskt värdefulla verkstaden på Kuggås som kommunen vill riva, så sa en man till mig att det handlar om skendemokrati att man nu skickat frågan på sk samråd. Enligt mannen jag pratade med har kommunalrådet deklarerat att det gått så långt att det är för sent att ändra nu. Varför skickar man då frågan på remiss.  Remissintanser är ju också ofta beroende av kommunens stöd, så frågan är om de vågar svara ens ärligt alla gånger. Kan ett "felaktigt" svar påverka nästa års kommunala bidrag? Skendemokrati.

Man slipper besväret att argumentera
Känslan som politiker och ekonomer sprider är att allt som sker sker med någon slags nödvändighet. Då slipper man ju besväret och våndan att argumentera.

I själva verket är inget förutbestämt. De mänskliga möjligheterna att skapa olika slags samhällen är i själva verket många. Både enskilda kommuner och länder har möjlighet att välja alternativa utvecklingar. Det handlar i regel bara om vilja och mod.

Läs gärna om Sven Grassman.