20 maj 2012

Hur hinner du?

Hur hinner du med allt?
Frågan kommer ibland – hur hinner du med allt? Det frågeställaren åsyftar är hur jag har tid för både familj, arbete, debattartiklar, historiska artiklar, böcker, gå på fotboll, skriva referat, sköta hushållet etc.
Saker man får avstå
Sanningen är att jag ytterst sällan reflekterar över det. Det är en livsstil. Denna livsstil kan förstås analyseras om man så önskar. Det finns saker man får avstå för att hinna med allt – sovmorgnar, stor trädgård, krogliv och släktmiddagar.

Gråta när biblioteket är stängt
I grund och botten är det inget märkvärdigt. Det handlar bara om att försöka förvalta de pund man har råkat få så gott man kan. Att ständigt vara nyfiken. Att ha en kunskapstörst. Att vilja förkovra sig och dela med sig av det man funnit. Under mina studieår ställde jag aldrig frågan om jag verkligen var tvungen att läsa alla de där böckerna. Jag frågade om det fanns ytterligare någon bok som var relevant för ämnet. Och så handlar det om att jobba effektivt när man väl jobbar. Det handlar om att gråta när biblioteket har stängt.
Mycket studerande gör kroppen trött
Men att skriva och förkovra sig tar på krafterna. Predikaren i Gamla Testamentet hade insikt i detta när han skriver: ”Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött.” Dessa ord är något att bita i för dom som bara tror att kroppsarbete gör en människa trött. Predikaren påstår att mycket studerande gör kroppen trött, och så är det. Det gäller att hitta sin vila. Jag har två vilor.
Två andningshål
Fotbollen är ett andningshål där jag kan koppla bort all världens djävulskap och allt som tynger en stund. Skönt att ha något där jag slipper stå för prestationen, annat än referaten då som ärligt talat skrivs på tok för snabbt. Men referat är spontan färskvara och då hinner man inte väga orden.

Kyrkan är min andra viloplats och på djupet den viktigaste. Tror man inte på Gud eller människans ofullkomlighet, så spelar det kanske ingen roll. Och givetvis kan man möta Gud i hemmet och naturen också. Men kyrkan som en plats där man både enskilt och tillsammans får del av Guds nåd är för mig något jag värdesätter. Syndernas förlåtelse, att bli botad eller få kraft att bära ett lidande är för mig inga floskler, utan en konkret verklighet. Och i kyrkan spelar social ställning, politisk tillhörighet eller etnicitet ingen roll. Inför Gud är vi alla lika och det är bra att bli påmind om det ibland.
Viktnedgångens logik
Det jag saknar är de långa promenaderna. Jag måste försöka skapa utrymme för dem. Jag har under många år försökt gå ner i vikt utan att lyckas. Och eftersom jag inte vill haka på någon extrem metod hit eller dit, så är det bara en enkel sak det handlar om – att förbränna mer än jag stoppar i mig, att äta mindre och röra mig mer. Det är bara att inse att det innebär ett lidande. Man måste försaka mycket gott. Jag har mött så många experter som får det att låta så fantastiskt härligt att gå ner i vikt. Du kan fortsätta äta gott, säger dom. Jo, om man med gott menar morötter doppade i spenatdipp eller ett för smaklökarna traumatiskt salladsberg upp till taket så är det säkert sant, men inte annars.

Hur som helst – just nu är jag så förbenad på min övervikt att chanserna att jag ska lyckas bli av med den har ökat drastiskt bara under den tid det tog att skriva dessa rader.
Så, nu hinner jag inte skriva mer idag. Jag måste fokusera på min övervikt.

Inga kommentarer: