Hur hinner du?

Hur hinner du med allt?

Frågan kommer ibland – hur hinner du med allt? Det frågeställaren åsyftar är hur jag har tid för både familj, arbete, debattartiklar, historiska artiklar, böcker, gå på fotboll, skriva referat, sköta hushållet etc.

Saker man får avstå
Sanningen är att jag ytterst sällan reflekterar över det. Det är en livsstil. Denna livsstil kan förstås analyseras om man så önskar. Det finns saker man får avstå för att hinna med allt – sovmorgnar, stor trädgård, krogliv och släktmiddagar.

Gråta när biblioteket är stängt

I grund och botten är det inget märkvärdigt. Det handlar bara om att försöka förvalta de pund man har råkat få så gott man kan. Att ständigt vara nyfiken. Att ha en kunskapstörst. Att vilja förkovra sig och dela med sig av det man funnit. Under mina studieår ställde jag aldrig frågan om jag verkligen var tvungen att läsa alla de där böckerna. Jag frågade om det fanns ytterligare någon bok som var relevant för ämnet. Och så handlar det om att jobba effektivt när man väl jobbar. Det handlar om att gråta när biblioteket har stängt.

Mycket studerande gör kroppen trött

Men att skriva och förkovra sig tar på krafterna. Predikaren i Gamla Testamentet hade insikt i detta när han skriver: ”Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött.” Dessa ord är något att bita i för dom som bara tror att kroppsarbete gör en människa trött. Predikaren påstår att mycket studerande gör kroppen trött, och så är det. Det gäller att hitta sin vila. Jag har två vilor.

Två andningshål
Fotbollen är ett andningshål där jag kan koppla bort all världens djävulskap och allt som tynger en stund. Skönt att ha något där jag slipper stå för prestationen, annat än referaten då som ärligt talat skrivs på tok för snabbt. Men referat är spontan färskvara och då hinner man inte väga orden.

Kyrkan är min andra viloplats och på djupet den viktigaste. Tror man inte på Gud eller människans ofullkomlighet, så spelar det kanske ingen roll. Och givetvis kan man möta Gud i hemmet och naturen också. Men kyrkan som en plats där man både enskilt och tillsammans får del av Guds nåd är för mig något jag värdesätter. Syndernas förlåtelse, att bli botad eller få kraft att bära ett lidande är för mig inga floskler, utan en konkret verklighet. Och i kyrkan spelar social ställning, politisk tillhörighet eller etnicitet ingen roll. Inför Gud är vi alla lika och det är bra att bli påmind om det ibland.

Viktnedgångens logik
Det jag saknar är de långa promenaderna. Jag måste försöka skapa utrymme för dem. Jag har under många år försökt gå ner i vikt utan att lyckas. Och eftersom jag inte vill haka på någon extrem metod hit eller dit, så är det bara en enkel sak det handlar om – att förbränna mer än jag stoppar i mig, att äta mindre och röra mig mer. Det är bara att inse att det innebär ett lidande. Man måste försaka mycket gott. Jag har mött så många experter som får det att låta så fantastiskt härligt att gå ner i vikt. Du kan fortsätta äta gott, säger dom. Jo, om man med gott menar morötter doppade i spenatdipp eller ett för smaklökarna traumatiskt salladsberg upp till taket så är det säkert sant, men inte annars.

Hur som helst – just nu är jag så förbenad på min övervikt att chanserna att jag ska lyckas bli av med den har ökat drastiskt bara under den tid det tog att skriva dessa rader.

Så, nu hinner jag inte skriva mer idag. Jag måste fokusera på min övervikt.

Jakten på den perfekta fasaden

Diskrepans
Nog för att det alltid har funnits en diskrepans mellan fasaden och verkligheten, mellan det man vill visa upp och hur det egentligen är. Så är det för alla oavsett hur äkta man strävar efter att vara. Det är lätt att tro att fasaden var viktigare i äldre tider när man i vissa samhällsgrupper byggde sin identitet på titlar och socialt anseende. Men jag är övertygad om att det är på minst samma nivå idag, även om fasadbyggena kan se lite olika ut från tid till tid. Egentligen tror jag fasaderna har blivit fler och spridit sig till alla sociala grupper.

Livsstilsfasader

Det finns förstås många livsstilsfasader som har blivit statusklichéer och där den vanligaste handlar om villa, kombi, minst två ungar och asiensemestern. Jag vet inte hur många gånger jag har hört att det väl inte går att bo i radhus, ha en liten miljöbil, ha bara en unge och nöja sig med hemkvarteret, Oknö och kanske Ölands djurpark. Radhus förväntas i värsta fall vara en mellanstation på vägen mot drömvillan, kombin är given när man får barn och syskon ska man självklart ordna fram till den ensamma stackaren (detta trots att flera undersökningar visar att ensambarn till och med är mer framgångsrika och minst lika lyckliga som andra barn) och de lokala semesteralternativen ger ju minst sagt höga fnyspoäng.

Boendetrenderna kommer och går
Men nu läste jag att storstadstrenden med bostadsrätt och radhus har börjat sprida sig även till mindre städer och orter på landsbygden. Människor vill få tid över för annat än husskötsel och trädgårdsjobb, samtidigt som man slipper ångest för husbock och kraschade värmepannor. Det kan jag förstå. Att frugan och jag bor i radhus beror inte bara på att jag är oteknisk, utan handlar också om vad man vill göra med sin tid. Dessutom kan man göra sitt boende väl så mysigt i ett radhus. Så hastigt och lustigt är min familjs boende helt rätt i tiden. Från ett boende man tittade snett på för några år sedan till inneboende. Tur att man struntar i trenderna. Det kunde ju bli ett ständigt flyttande.

Förkvävt vardagsliv

Värre än de fasader som har att göra med yttre attribut är ändå de som bottnar i det vardagliga livet där det perfekta uppträdandet ofta drivs till sin spets. Jag läste att folk som är medvetna till och med bevakar varandras hämtningstider på dagis och räknar ungarnas fritidsaktiviteter både kvantitativt och kvalitativt. Suck. Och varför hör man så sällan ungar som skriker nu för tiden? Självklart för att föräldrarna har drillat sina ungar till tystnad då de tycker det är pinsamt inför grannarna. Det skulle ju orsaka allvarliga sprickor i fasaden. Även i kvarter där det bor många barnfamiljer är det knäpptyst. Det är ju för tusan onormalt. Och aldrig några hederliga familjebråk som ekar ut genom öppna fönster. Aldrig några kastade glas i väggarna.  Och när folk skiljer sig så görs det nästan i smyg och ofta som ”vänner”.

Kusligt
När jag var barn så tog man livet lite mindre anspråksfullt. Det var helt ok med skrikande ungar, bråk med öppna fönster, en pilsner på parkbänken, trimmade mopeder, pallade äpplen, skilsmässor som var äkta och bittra. Idag är allt så tamt och livlöst. Jag har till och med varit med om att folk har öppnat ytterdörren när vår dotter har fått utbrott och fastnat i skrik. Något som för bara 30 år sedan betraktades som en del av livet i ett kvarter med barnfamiljer har förvandlats till något som man förväntar sig inte skall finnas. En ständig jakt på det perfekta, det ostörda och idylliska. Kusligt om jag får säga det själv. Jag har slutat bry mig, men skräms av de tysta barnen.

Villa, kombi och två ungar - nej tack!

Radhus och ett barn räcker gott och väl.

Nej tack!
Jag tillhör inte dem som ser ner på ”svenssonlivet”. Var och en får försöka finna en livsstil man trivs med. Men tvinga inte på mig det livet. Det är många som genom åren har haft svårt att acceptera att jag inte är intresserad av villa, kombi och två ungar. Min fru och jag är mycket nöjda med radhus, liten miljövänlig bil och ett barn. I storstadsregionerna är det det som är "svenssonlivet". Men inte i Mönsterås. Där duger inte det. Men vi strävar inte uppåt. Förnöjsamhet i det lilla borde väl duga gott. Närmare punkare än så kommer man inte i Mönsterås.

Villan ett måste
När jag växte upp i Mönsterås bodde många barnfamiljer i lägenhet eller radhus. Det var inget konstigt och absolut inte ett socialt nederlagstecken. Men nu för tiden bara ”måste” man ju skaffa villa, i synnerhet om man får barn – detta oavsett om man har råd eller har de hantverksmässiga kunskaper som gör en lämpad för villalivet.

Vi har medvetet valt bort villan. Det beror inte på ekonomin; det lär visst vara billigare att bo i villa säger de som begriper (tillåt mig tvivla!). En radhuslägenhet med en liten täppa ger helt enkelt större frihet och jag sover så gott så gott på nätterna. Och om något går sönder lyfter jag bara luren och ringer mina trätobröder på Mönsterås Bostäder. Dottern har ändå en lektäppa och öppnar hon grinden befinner hon sig på en gräsmatta som går direkt till lekplatsen.

Kombin
Så kommer vi till kombin. Jag vet inte hur många som sa att vi var tvungna att skaffa kombi när vi fick dottern. Jag ska erkänna att jag vacklade lite. Det är onekligen lite säkrare med en stor bil. Men vi har valt små relativt miljövänliga bilar, och det har fungerat väldigt bra. Lite komiskt ser det förstås ut när en tvåmetersman ska försöka kravla sig ur åbäket. Men på det stora hela har det fungerat bra.
En liten relativt miljövänlig bil visade sig räcka.

”När ska dottern få ett syskon?”Aldrig! Ibland önskar jag att jag hade svarat så rakt, istället för att lite skyldig och rödkindat kriminell försöka förklara att vi nog inte ska ha fler barn (läs vill inte ha fler barn). Vi var så oerhört glada när dottern kom till världen och i den glädjen lever vi fortfarande. Vi varken vill eller orkar ta hand om fler barn. Bättre då att ge det man orkar till det barn man har. Det finns både för- och nackdelar med att ha syskon respektive inte ha syskon, men det ska jag inte fördjupa mig i idag.

Radhus, småbil och ett barn - tänk att det som är "svenssonliv" i storstadsregionen är i det närmaste provokativt i Mönsterås.


Nära till pulkabacken och lekplatsen.