Många deltog i årets parad från torget till hembygdsparken. |
Vackra folkdräkter passade bra denna dag. |
Särskilt roligt var att husarerna var med. |
Det vackra vädret lockade många till parken. De som fick plats på bänkarna utgjorde bara en bråkdel. Totalt sett var det flera hundra i parken. |
Ljudteknikern Christer gjorde ett mycket bra jobb och skapade trygghet. |
Kära
nationaldagsfirare!
Krigets eldFör fyra hundra år sedan, år 1612, var den svenska sommaren lika idyllisk som nu - soldränkta björkar, lövsus, kvittrande fåglar, en vacker blomsteräng och ett svalkande sommarregn. Men det hördes inga skrattande barn. Ingen kunde njuta av sommarens fägring. Förtvivlade hemlösa människor irrade runt bland rykande askhögar för att finna något som kanske gick att använda. Kanske funderade de desperat på var familjen skulle få tak över huvudet för natten och hur man skulle hinna bygga nya hus innan höststormarna och kylan drog in.
Mönsterås
hade drabbats av ofredens eld. Sverige låg i krig med Danmark och som alltid vid
ofred så är det civilbefolkningen som drabbas värst. Och danskarna gjorde bara
det svenskarna brukade göra i Skåne – de brände ner hela Mönsterås och de
flesta av byarna runtomkring.
1612
års Mönsteråsare levde under en nöd och en skräck som är svår att föreställa sig
för de flesta av oss som har 200 år av fred i ryggmärgen. Kanske kan de
krigsflyktingar som kommit till Sverige de senaste åren förstå hur det var. Grannsämja
Idag
kan vi i Sverige se tillbaka på en unikt lång fredsperiod och danskarna har
blivit goda grannar. Och visst är det bra när fina ord om fred inte bara blir
floskler, utan verklighet. Sveriges och Danmarks väg från bittra fiender till
goda grannar inger onekligen hopp. De två rivalerna valde till slut en annan väg.
Och om två så ampra antagonister som Danmark och Sverige kunde bli vänner, så är
väl inget omöjligt – grannfejd kan bli grannsämja. Grannsämja är ett vackert
ord och idag är det de vackra ordens dag. Låt oss bara hoppas att Sverige kan
få vara ett land med grannsämja även i praktiken.
Frihet och lokalt självstyre
Men
så här på nationaldagen undrar man förstås ibland vad det innebär att vara
svensk? Finns det överhuvudtaget något typiskt svenskt vi kan enas kring? Sverige
har ju aldrig varit en naturlig enhet gjutet i sten - varken geografiskt eller
kulturellt. Sverige har under århundraden formats av människohand, genom personallianser,
genom mer eller mindre fredliga införlivanden och krig. Gränserna har skiftat och
landet har mera bestått av olika regionala kulturer än en enhetlig svensk
kultur.
Sverige
består historiskt sett av landskap och socknar som är vana att sköta sig
själva. Och just där tror jag vi finner något typiskt svenskt – en orubblig
frihetstradition med ett starkt lokalt självstyre.
Tänk
på orden ”svenska folkets urgamla rätt att sig själva beskatta”. I Sverige
kuvades aldrig de fria bönderna och byarna. I Sverige valde folket i socknarna själva
sina präster, i andra länder bestämde biskopen. Bönderna bestämde själva över
sina angelägenheter på socken- och bystämmor. Och i modern tid skapades fria folkrörelser
som väckelserörelsen, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och idrottsrörelsen. Och socknarna
omvandlades till kommuner med en frihet och självstyre som internationellt sett
är unik. Så vår nationaldag är också något av kommunernas dag.
För
en Smålänning har det i och för sig inte alltid varit självklart att kalla sig
svensk, och jag ska ärligt tillstå att jag mer känner mig som en smålänning än
svensk, utom när det är fotbolls-Em eller något annat stort idrottsevenemang. Hur
som helst - de småländska bönderna var vana att sköta sig själva, vilket bland
annat visade sig i att när Sverige låg i krig med Danmark så brukade de småländska
bönderna i gränsområdena ingå egna fredsavtal med sina danska yrkesbröder i
Skåne, sk bondefreder.
Och när
Gustav Vasa kom med nya skatter och förordningar så startade bönderna det
berömda Dackeupproret på 1500-talet. Men eftersom de uppstudsiga småländska
bönderna till slut förlorade, så blev Dackeupproret början till slutet för de
små landens självbestämmande. Småland drogs definitivt in i den svenska
nationalstaten.
Men
man behöll ändå en stor del av sin frihet. För efter upproret vågade inte
kungen genomföra vad som helst utan att först förhandla med bönderna. Redan där
föds det vi idag menar är så typiskt svenskt – förhandlingar och kompromisser.
Och de svenska böndernas frihet kunde i stor utsträckning bevaras.
Friheten
är också individuell. Sverige fick med tiden en stark yttrandefrihet,
tryckfrihet, religionsfrihet och andra friheter som inte är förhandlingsbara.
Min mormor, Stina i Mjölerum, som är min stora förebild, sa alltid: ”Var rädd
om din frihet pojk och låt aldrig någon kuva dig”. Enkla men tydliga ord från
en kvinna som visste vad hon talade om. Hon hade ju jobbat som statarhustru.
Det
är min förhoppning denna nationaldag, de vackra ordens dag, att Sverige kunde
få vara ett land med frihet i ordets alla bemärkelser.
Omsorg och generositet
Jag
vet inte om det är något typiskt svenskt, men vi har i Sverige en gammal
tradition av omsorg om människor som är utsatta och prövade av livet.
Kravet
på att ta eget ansvar för sitt liv har aldrig fått slå över i orimliga
fordringar på att i alla lägen klara sig själv. Vi har i Sverige så långt
tillbaka vi kan blicka en tradition av att ta oss an fattiga, sjuka, föräldralösa
och gamla. Här i vår bygd hade vi ju hospitalet i Oknebäck och senare
Kronobäcks kloster som tog sig an sjuka. Senare tog familjerna och socknarna över
en stor del av ansvaret.
I
modern tid är det en kombination av ideella krafter och skattefinansierad
omsorg som gör att ingen egentligen ska behöva bli skyddslös, även om det
onekligen finns systemfel. Formerna kan skifta genom historien, likaså de
politiska åsikterna om hur omsorgen bäst utformas, men den grundläggande viljan
att inte lämna någon åt sitt öde, har, trots brister, varit en stark sammanhållande
kraft genom den svenska historien.
I vår
ultraindividualistiska tid är dessa värderingar hotade. Det finns alltid en
frestelse att bara se till sitt eget och det finns tendenser i tiden som vill
stänga ute och minska generositet och vidsynthet.
Det
finns krafter som påstår sig värna det svenska trots att de av allt att döma
inte har någon som helst insikt i de svenska traditioner som jag idag lyfter
fram. Medmänsklighet får aldrig bli något osvenskt.
Det
är min förhoppning denna nationaldag, de vackra ordens dag, att Sverige kunde
få vara ett land där omsorg och generositet är svenska honnörsord.Rötter
För att bevara de svenska traditionerna av frihet och omsorg så behövs det ett rotsystem som ger dessa värden näring. Kunskapen landets och om bygdens historia är därför viktig att föra vidare till nya generationer och nya svenskar.
Det
sägs ibland att Sverige är så modernt att man struntar i sin historia. Att
Sverige gärna river det gamla för att ge plats åt det nya. Och så var det när
rivningshysterin drog fram över Sverige på 1960- och 1970-talen och gamla
vackra stadskärnor fick ge plats åt moderna kontorskomplex och varuhus. Jag
hoppas vi har lärt oss något av det som då hände. Vi har ju även här i det
pittoreska Mönsterås många gamla vackra hus, industribyggnader, torp, magasin
och sjöbodar som gör bygden unik och som jag hoppas vi får ha kvar nu när ingen
dansk fiende hotar att lägga allt i aska.
För
det land som brutalt döljer eller river sitt förflutna går snabbt vilse i sin
rotlöshet. När vi går in i framtiden är det viktigt att bygga vidare på generationernas
samlade erfarenheter och ge våra barn och barnbarn minnesmärken.
Den som är
trygg i sin egen identitet kan frimodigt och generöst möta andra människor. Den
som i kärlek och tacksamhet vårdar sin bygd och sitt land bidrar därmed aktivt
till att skapa fredliga och goda livsvillkor för kommande generationer.
Låt oss i den
andan utbringa ett fyrfaldigt leve för vårt gamla, fria, välsignade fosterland Sverige!
Det leve!
4 kommentarer:
Många kloka ord och det viktigt att ha en egen identitet,som tex vara svensk. Men det behöver inte vara så att man underskattar andra kulturella identiteter. Och så fort man betraktar och handlar som någon annan eller grupp som mindervärdig så har startat en konflikt som kan utvecklas hur långt som helst. Det är cirka 200 år sedan vi hade krig i Sverige men det bara 50 år sedan svensk trupp var i krig på FN:s uppdrag i Kongo. Vi ser idag och får frågan hur mycket våld får användas för att hindra ännu större våld.
Sant. Jag försökte markera mot kulturell inskränkthet. Min andra markering gällde rivningshysterin, som också är en slags kulturell inskränkthet. Nationaldagstal ska enligt önskemål inte vara politiska så man får försöka hitta gemensamma värden. Men nästan allt kan tolka politiskt och har en sådan dimension, så det är inte helt enkelt. Om någon tog illa vid sig för att jag tog upp rivningarna så får det väl vara så, men hittills har jag bara fått positiva reaktioner.
Stor eloge för Ditt högtidstal, bland de bästa jag har hört! Mycket substans på tio minuter.
Kalle M
Mycket bra tal 6 juni. Matz Å.
Skicka en kommentar