26 augusti 2012

Det var visst bättre förr

Har kännt mig lite frustrerad sista tiden och bestämde mig för att skriva av mig lite. Nedanstående rader är helt spontana och ingen seriös analys, men troligen en av orsakerna till frustrationen.

Det var bättre förr
Om man generaliserar och påstår att det var bättre förr så brukar man få höra att man håller på att bli gammal. Kanske är det så. Kanske håller jag på att bli en svart gammal cyniker. Spelar ingen roll. Det mesta var bättre förr. Vissa saker på det personliga planet var kanske sämre – när man var ung spökade ofta självförtroendet och man kunde vara osäker i många situationer, skvallret flödade över och mobbarna huserade som rävar i hönshus – men om man ser på samhället så var det definitivt mer trivsamt när jag växte upp.
Ekonomin fick anpassa sig efter medborgarna
På 1970-talet fanns ännu visionen om ett samhälle där man tar hand om varandra – ett sk folkhem där man byggde något gemensamt.  Den extrema individualism som härjar idag hölls i schack. Omsorg och solidaritet var honnörsord och inget man blev hånad för. Och även om samhället var alldeles för präglat av det socialdemokratiska partiet, så var det högt i tak. Det fanns en balans mellan frihet och det gemensamma – något vi i Sverige då var stolta över, men idag mest verkar vilja förtränga nu när vi vill passa in i EU och bli som alla andra. Den krassa marknadsekonomin styrde inte politiken. Ekonomin skulle tvärtom anpassa sig efter medborgarna. Idag är den tanken nästan omöjlig att ens tänka, än mindre formulera i ett politiskt program. Det betraktas som naivt. Men hellre naiv medmänsklighet än iskall ekonomisk rationalism. Mammon har ersatt människan.
Vad hände?
Vad är det då som hände? Tja, sakta men säkert har politiken förvandlats från huvud till svans. Politiken styrde då ekonomin. Idag styr ekonomin politiken. Vi har lurats att tro att det inte finns något möjligt samhälle bortom de ekonomiska ramar som marknadskrafterna skapar. Carl Bildt formulerade det en gång med orden ”Den enda vägens politik”. Och även om många andra protesterade mot den formuleringen så har de i praktiken anpassat sig till den enda vägen. Därför märker vi som medborgare ingen större skillnad beroende på om det är Moderaterna eller Socialdemokraterna som styr Sverige. Den nedmontering av välfärden som Moderaterna nu går i spetsen för påbörjades av Socialdemokraterna vid 1980-talets slut. Moderaternas regeringsperiod innebar i det avseendet inget nytt utan var bara en fortsättning på det jobb Göran Persson och Mona Sahlin påbörjat. Den som tror att en socialdemokratisk valseger 2014 kommer att ge oss tillbaka solidaritet och värme är oerhört naiv. Inte en chans. Det blir bara lite fler förtidspensionärer igen.

Exempel
När jag växte upp var man hyresgäst, idag är man hyreskund.
På den tiden fick man vara sjuk med gott samvete och gå till en vårdcentral. Idag går man till jobbet sjuk och får i bästa fall efter tjat och nödöverdrifter besöka en hälsocentral. Akuten är ju inte ens att tänka på om man inte är av på mitten.

I skolan bestämde vuxna med auktoritet att ta itu med buset. Idag mjäkas det till höger och vänster och det brukar sluta med att mobbaren stannar och de drabbade får flytta. Och föraktet för kunskap och bildning har eskalerat. I många andra länder är det självklart att företagsledare har en humanistisk examen. I Sverige betraktas humaniora som något onyttigt som inte gynnar den ekonomiska utvecklingen.
Gamla fina gemensamma institutioner som Posten och SJ fungerade hyfsat och var inriktade på service. Det var folkets bolag. Idag har de helt andra riktmärken och styrs av hardcoreekonomer och fungerar sällan. Inget får kosta för att gynna allmänheten.

Lägg därtill en utökad privatisering med vinstintressen i verksamheter där det var helt otänkbart för bara 20 år sedan.
Värderingarna vad gäller kärlek och äktenskap har också urholkats. Förr kämpade man på. Nu rent av uppmuntrar media och experter till otrohet och skilsmässor. Allt är ok.

Demokratin håller på att urholkas. Alla partier har samlats i mitten och styrs ytterst sett av de hardcoreekonomer som började ta över Sverige vid 1980-talets slut. Vi har indoktrinerats till att sluta drömma om ett bättre samhälle. Bit för bit har vi lurats att tro att vi måste anpassa oss till en viss sorts ekonomisk verklighet.

I Mönsterås skryter man ofta med kommunens goda ekonomi, men medborgarna märker ingenting av detta. Tvärtom är det stora brister inom skola och omsorg.
Jag lever hellre i ett samhälle som driver omsorgen lite för långt än ett samhälle där folk tar livet av sig för att de inte får sjukersättning
Visst fanns det saker som gick fel i folkhemmet – i ivern att modernisera kom rivningshysterin, i ivern att skapa social och ekonomisk trygghet hamnade vissa i passivitet och långvarigt bidragsberoende. Men huvudinriktningen och strävan efter att skapa ett humant samhälle gick inte att ta miste på. Jag lever hellre i ett samhälle som driver omsorgen lite för långt än ett samhälle där folk tar livet av sig för att de inte får sjukersättning.

Nedmonteringen ackompanjeras av trams
Den medvetna nedmonteringen av det goda samhället ackompanjeras av skratt och trams. TV-kanalerna slår rekord i tramsiga menlösa underhållningsprogram som passiviserar och sänder ut helt sjuka ideal till ungdomarna. Man tror att man kan skapa sig ett liv genom att knulla offentligt i en sinnessjuk dokussåpa eller genom att sjunga falskt  i Idol. Ungdomarna får signalen att man kan ta genvägar till liv och försörjning, även om det sker till priset av förstörd självrespekt.
Och så denna galna marknadsvärld som skapar sjuka ideal av framgång, utseendefixering och god hälsa. Man kan ju för f-n snart inte ens äta en hamburgare eller en chipspåse utan att få dåligt samvete. Och barnen stressas redan i skolåldern att ha de rätta kläderna, lära sig äta rätt, se ut på det rätta sättet och ha gjort de rätta upplevelserna.

Idag kan man bara skaka på huvudet och undra var visionerna om det goda samhället för alla tog vägen. Jag är less på Sverige fullt av egon, rasister, hälsomaximerare, lättmjölk, ironi, trams och galenskap. Ge oss tillbaka visionerna, allvaret, omsorgen, självrespekten och snöbollskrigen.

Så det är väl inte så konstigt om man är frustrerad. Man får försöka hitta sin lilla vrå där man kan överleva och försöka inge lite hopp till nästa generation. Varken mer eller mindre.

2 kommentarer:

Börje Andersson sa...

Visst förändras tiderna. Men talet om visioner är inte mycket att hänge sig åt.
Personligen håller jag mer på principer. om mänskliga rättigheter inte minst. Vardagspolitiken handlar mest om att agera praktiskt, att justera. I övrigt har varje generation sina ideal.

Jonny sa...

Jag var själv länge allergisk mot visioner, då de allt för ofta påminde om farliga utopier. Men utan visioner finns inget hopp.