31 januari 2013

Del III - En stillsam revolt

Idag fortsätter jag min berättelse om Gud och kyrkan. De två första delarna behandlade barndomen fram till tidiga tonåren. Se här och här.

Jag frågade aldrig chans
Min relation till tjejer var spänningsladdad och belamrad med många restriktioner. Delvis hade det sin orsak i att jag var blyg (de få gånger jag överhuvudtaget kontaktade flickor var det givetvis brevledes), men måste också ses mot bakgrund av att Pingstkyrkan hade ytterst strikta regler kring att sällskapa och finna en livskamrat. Som liten måste jag ha missuppfattat hela resonemanget eftersom jag länge trodde att det var fel att ha sällskap över huvudtaget. Därför gjorde jag aldrig ens några taffliga försök att ”fråga chans” som det hette. Det fanns inte ens på kartan att jag skulle ta ett så storslaget felsteg.

Splittrad familj
Mina funderingar kring detta tema kom av sig när det började uppstå spänningar mellan mina föräldrar – spänningar som hade sina rötter i församlingsengagemanget. Min mor fick via församlingen flera väninnor som hon umgicks mycket flitigt med. Min far fick inte motsvarande manliga vänner. Efter några år skapade det slitningar som fick äktenskapet att knaka. Min mor var sällan hemma eller satt i ett rum med väninnorna och bad eller sjöng sånger om Jesus. Jag raljerar inte över detta. Det vidgade hennes liv och gav glädje och mening, men min far kände sig förstås allt mer ensam och utanför.

Efter några år var skilsmässan ett faktum. Min far fick bära hela skulden och det är väl den bilden som ännu är i omlopp. Jag drogs som barn in i konflikten och förmåddes ta ställning för min mor som var skicklig på att förmedla sin version och vinna min lojalitet. Min far teg, men var långt ifrån den illvilliga människa som vissa ville ha det till. Visst var det min far som skrek högst under bråken och män får nästan alltid med automatik skulden. Men ytan ger ofta en förljugen bild. Min far hade sina sidor, men han bevarade drömmen om ett normalt liv. Det skall han ha all heder av. Nä, jag vet att det finns många som inte tycker man ska lämna ut familjeangelägenheter så här, dvs tiga, gömma och hyckla. Men eftersom jag i högsta grad drabbades så ska ingen ta ifrån mig rätten att dela min smärta från dessa år. Skilsmässor är offentlig handling.
Den församling som hade misslyckats med att hjälpa mina föräldrar att hålla ihop, och kanske till och med indirekt skapat de förutsättningar som orsakade skilsmässan, tog ibland upp ämnen som hade med äktenskap och familj att göra. Idealen var höga. Verkligheten en annan.

Starkt begränsat utbud
Givetvis funderade även jag på att någon gång hitta en livskamrat. Jag skilde mig därvidlag inte från de andra pojkarna. Men det fanns som sagt strikta förhållningsregler som starkt begränsade utbudet. Man fick bara sällskapa med kristna flickor och helst skulle hon tillhöra samma församling (kanske särskilt för att slippa teologiska och praktiska komplikationer vid dop).
Dessa omständigheter minimerade utsikterna att en dag bli gift eftersom jag inte stod särskilt högt i kurs i församlingen där det var viktigt att gifta in sig i rätt familj. Ja, så sa man förstås inte, men man kan tydligt se hur etablerade familjer i församlingen gifte in sig i varandra. Det skulle de aldrig tillstå, men det är ju bara att titta på hur mina jämnåriga gifte sig. Vi som kom från familjer i periferin hade inte en chans; särskilt inte om vi hade skilda föräldrar. En tjej sa till och med rakt ut till mig att barn till skilda föräldrar hade ökade risker att själva hamna i skilsmässa. Därmed antydde hon att jag inte var aktuell.

Miraklet uteblev
Nå, nu sa man ju att Gud hade utvalt livskamraten, så jag behövde ju egentligen inte ägna mig åt dylika sociologiska analyser. Men ingen visade mig något som helst intresse. Skulle jag behöva leva på det sätt som Paulus ansåg vara bäst – dvs ogift?

I min frikyrkas undervisning betonades att Gud hade utsett en speciell livskamrat åt var och en som kunde återfinnas via bön eller ett mirakel. I bästa fall kunde man genom bön få bekräftat vem livskamraten skulle bli. I så fall hade den tilltänkta också fått det verifierat i bön. Men det kunde också lösa sig utan bönekamp. Gud kunde nämligen få för sig att skicka henne/honom i ens väg när han ansåg tiden vara inne.
Det är ju lätt att raljera över det där, men jag trodde bergfast på de angivna metoderna. Det hände till och med att ungdomar som sällskapade gjorde slut sedan den ena eller båda under bön hade kommit fram till att de inte var ämnade för varandra. Därför – hur kära de än var – så gick de under tårar åt skilda håll.

Således hade jag den fasta övertygelsen att Gud hade utsett en livskamrat åt mig. Men vem kunde det vara? Jag är helt övertygad om att jag offrade osunt många timmar åt att be och fundera över den totalt meningslösa frågan. För självklart dök hon aldrig upp. Att jag inte var särskilt attraktiv och saknade socialt kapital skulle ju inte spela någon roll när Gud styrde det hela. Så varför kom hon aldrig när mina mer good-looking-kompisar från socialt välartade familjer fick sina livskamrater ”serverade” av Gud?


Sanningen är förstås, som jag redan antytt, att sociala mönster och biologiska instinkter styrde valen. Men eftersom jag inte begrep det då, så skapade det en känsla av att Gud hade övergivit mig. Vad hade jag gjort för fel som aldrig fick min livskamrat? Där fick Gud och jag en kontrovers som jag aldrig tror att vi redde ut ordentligt.

Nervositet i barnaskapet
Men jag tror inte jag kan skylla på Gud, utan det är bara att inse att jag var offer för en obalanserad teologi som allt för mycket betonade ”den rätte” och ”miraklet”, mer än människans ansvar att förvalta sitt liv och där man faktiskt får försöka finna sig en livskamrat så gott man kan. Överlag så fanns det en nervositet inbakad i barnaskapet till Gud där det gällde att få visshet om Guds exakta vilja för att det inte skulle gå snett i livet. Jag hörde aldrig någon tala om ansvaret att förvalta det liv man fått efter bästa förmåga och utifrån de egenskaper och gåvor man fått. Och går det åt helsike med förvaltarskapet, vilket det ju gör för alla i olika grad, så säger inte Gud upp föräldraskapet.
Föräldragenerationen tänkte ut
Om min mor och en annan dam i församlingen hade fått bestämma så hade jag emellertid blivit gift ganska tidigt. Jo, jag parades faktiskt ihop med väninnans dotter redan som barn. Min mor och hennes väninna sa att det skulle bli jag och flickan en vacker dag. Men flickan och jag var till föräldrarnas besvikelse inte det minsta intresserade av varandra. När jag sedermera i 22-årsåldern träffade min första flickvän i Växjö, så ringde min mors väninna, alias min tilltänkta blivande svärmor, upp mig från Mönsterås och uttryckte sin stora besvikelse över att jag hade övergett hennes dotter som Gud hade förutbestämt att jag skulle gifta mig med.

Flytten till Gamleby blev en befrielse
Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Samtidigt som mina församlingskamrater började sällskapa, gifta sig och lägga livet tillrätta så hamnade jag i fängelse 14 dagar för vapenvägran. Idag skulle jag ha gjort ett annat val, men jag är glad att jag konsekvent följde min övertygelse. Kontrasterna blev allt större.  Därefter lämnade jag Mönsterås och flyttade till Gamleby folkhögskola 1987. Det blev ett mycket betydelsefullt år där jag fick lite distans till min livsvärld i Mönsterås. Mina föräldrars skilsmässa hade gett upphov till en del andra följdproblem som jag inte kan gå in på, men som gjorde att jag i stort sett förlorade min ungdom och fick ta ansvar som en vuxen från 15 års ålder – ansvar för min bror och min mor. Det fanns några år som jag inte vill att någon ska behöva gå igenom och som har satt spår för all framtid. År då ingen vuxen tog ansvar utan jag fick bära hela familjen. Gamleby kom därför som en befrielse.
Inte heller i Gamleby hade jag några större framgångar på tjejfronten. Jag hade helt enkelt inte förmågan att ställa mig in och sköta snacket på rätt sätt - ja det där som tjejerna verkade falla för. Överlag kan man väl säga att tjejerna i allmänhet hade den dåliga smaken att falla för öldrickande muskelpaket oavsett förmågor bakom skallbenet. Taniga nördar av obestämbar kvalitet som jag hade inte så mycket att komma med. Nå, en tjej ville väldigt gärna lämna en fest och följa med mig hem och lyssna när jag spelade gitarr. När vi väl kom fram hade jag låst ut mig, så det var bara att återvända till festen. Inget gitarrspelande!

Som ni förstår hade jag vid det laget tröttnat på att vänta på den gudasända flickan och när jag väl började anstränga mig gick det i och för sig knappast bättre, men ändå. Trots alla bakslag visade jag i alla fall viss handlingskraft.
Livet i övrigt anslog en lätt melankolisk ton. Jag lyssnade mycket på musik, främst s.k. indiemusik. Särskilt gruppen The Smiths och dess sångare Morrissey gjorde sånger som syntes återspegla de känslor av utanförskap som tillvaron hittills hade inneburit. Ja, jag hade till och med Morrisseyfrisyr några år.

Till Växjö
När jag 1988 flyttade till Växjö för att studera så ökade förstås chanserna att hitta någon likasinnad. Omkring 1989 träffade jag min första flickvän och hon var inte Pingstvän, vilket föranledde min pastor i Mönsterås att ha ett allvarligt samtal med mig. Jag minns att jag blev mycket besviken på de varningar han förmedlade till mig. Hur skulle det gå om vi fick barn? Vilket dop skulle vi tillämpa? Var det här verkligen rätt? Ja, jag minns att jag tog illa vid mig av att han inte gratulerade mig. Och om han nu ansåg det vara fel att söka livskamrat utanför församlingens stängsel, så borde han kanske ha funderat lite på varför jag inte hittade någon i församlingen.
Vi höll ihop ett par år och så var det med det. Livet i Växjö innebar förstås studier och åter studier, och så en och annan fest ibland. Det hände att jag drack mig berusad, även om det inte var ofta. Kyrkan besöktes sällan, även om jag inte släppte kontakten med Gud. Men man kan väl säga att de första åren i Växjö innebar en stillsam revolt mot barndomens kvävande regelsystem. Plötsligt kunde man ta sig ett par öl utan att skitsnacket gick igång. Jag brukade gå på bio kvällen innan en tenta för att koppla av. Jag hade en flickvän. Jag träffade människor som värderade studier och inte bara förmågan att snickra ett hus eller laga en bilmotor. Det var i många avseenden en fin period.

Har aldrig tilltalat mig
Idag är jag tacksam att jag aldrig hittade en livskamrat i församlingen i unga år, även om det säkert hade besparat mig många sorger. Å andra sidan hade jag aldrig stått ut med det från mitt perspektiv erbarmligt tråkiga och superpräktiga liv som många hamnade i (även om de förhoppningsvis inte upplevde det så själva). Var och en må bli lycklig på sitt vis, och jag ser absolut inte ner på svenssonlivet, men det har aldrig tilltalat mig.
Ingen viskar nå´t namn
Jag vill absolut inte ta ifrån någon tron på mirakel. Jag har upplevt sådana också. Människor som vid bön har blivit mirakulöst botade, exempelvis. Men när man ska hitta en livskamrat så får man allt försöka göra så gott man kan utan att Gud viskar något namn i örat. Däremot kan man ju alltid be om kraft att orka med alla de olyckliga kärlekar som står på rad utmed vägen innan man träffar sin livskamrat. Det är helt ok det också.

Gud skulle dra mig tillbaka
Efter några år skulle Gud dra tillbaka sin förlorade son. Jag skulle komma hem och lyssnade mycket på Talking heads låt "This must be the place" (eller varför inte i denna underbara körversion). Nå, jämförelsen med den förlorade sonen håller inte riktigt. Den förlorade sonen hade det väldigt bra hemma, även om han inte insåg det utan tog allt för givet. Mina tonår hade ärligt talat inte varit bra.
Men Gud gav sig tillkänna vid rätt tidpunkt, fast till sammanhang där det var högre i tak än jag varit van vid. I Växjö fanns både frikyrkorna och den svenskkyrkliga gammelkyrkligheten. Särskilt gammelkyrkligheten skulle komma att revolutionera och berika det andliga livet på några avgörande punkter. Om mitt möte med gammelkyrkligheten, det djupa allvar och den stora tilliten i barnaskapet som människorna bar på, kan ni läsa i nästa inlägg.

1 kommentar:

kyrksyster sa...

Din berättelse är gripande och ändå så saklig. Jag läser med stor behållning.