Del IV - Gammelkyrklighet och karismatik

Idag fortsätter jag min berättelse om Gud och kyrkan. Jag rekommenderar att man läser de tidigare tre delarna innan man läser denna del (del ett, två och tre). Tyvärr hinner jag inte bearbeta denna del språkligt och hoppas på överseende.

TV-gudstjänsten

Efter fyra år i Växjö utan regelbundna gudstjänstbesök så hamnade jag framför en TV-gudstjänst. Den visade sig sändas från Ulriksbergskyrkan i Växjö som var en sammanslagning av en pingst- och en Örebromissionsförsamling. Jag minns inte så mycket annat än att den legendariske pastor Sigurd Perder höll en predikan som stämde väl med min livssituation.  Jag är ganska osentimental, men minns att tårarna rann nedför kinderna. Gud kallade mig tillbaka och jag kapitulerade ganska omgående.

Tjugan på marken
Under den kommande veckan funderade jag på om jag skulle våga besöka den aktuella kyrkan. Inte för att jag var lat, men kyrkan låg i andra änden av stan, ca fem kilometer bort. Mina pengar var slut och jag kunde således inte åka buss. Jag bestämde mig för att testa Gud (något som inte rekommenderas). Jag sa till honom att om han ville att jag skulle ta mig till den där kyrkan så fick han gärna bistå med busspengar, även om jag förstås hade ben som klarade av en halvmil. Jag hade knappt hunnit utanför trapphuset förrän jag hittade en tjuga (som precis hade börjat ges ut detta år) som låg och fladdrade på cykelvägen. Den räckte precis till bussen tur och retur.

Bredd

Jag trivdes bra i Ulriksbergskyrkan. Den hade många medlemmar, stor social bredd och många studenter. Bredden gjorde förstås att det fanns många små inriktningar – alltifrån gammeldags pingstvänner till resonerande missionare som tänkte lite för mycket ibland. Men i stort var det en trevlig församling på ett antal hundra aktiva medlemmar. Ofta var det fullsatt i kyrkan.

Jag minns särskilt pastorsparet Sigurd och Inga Perder som blev mina mentorer de första åren. De var kloka, lyhörda själavårdare som också vågade utmana. Vänner som vågade säga sanningen.

Radioprogram

En förunderlig tid följde. Jag gick med i en böne- och bibelstudiegrupp där jag sedermera blev ledare. Efter ett tag fick jag börja sända program i Kristen närradio, vilket var både roligt, meningsfullt och lärorikt. Det var många radiolyssnare som hörde av sig och var tacksamma för programmen.

De gammelkyrkliga
Närradion var viktig för det andliga livet. Kronobergs län var gammelkyrklig bygd. Här trodde man på gammalt sätt med stark betoning på Guds ord, lag och evangelium. Den objektiva fasta grunden som stod över alla subjektiva känslor och livets skiftningar. Kallelsetanken. Varje människas uppgift i vardagslivet. Det andliga fast förankrat i myllan.

Jag satt som klistrad framför radion varje onsdag när det gammelkyrkliga Kyrkliga Förbundet hade sina sändningar. Vilka predikningar! Josef Imberg och Carl-Gunnar Olsson minns jag särskilt mycket. De gammelkyrkliga gav mig en ny trygghet i barnaskapet. Jesus hade redan gjort allt. Jag kunde inte på något litet sätt förlita mig på mina egna gärningar. Vilken befrielse! De gammelkyrkliga hade också ett djupt allvar som tilltalade min personlighet. De hade också bra känsla för livets kamp. Ingen lyckoteologi där inte. Och så alla dessa gamla mustiga psalmer med ett teologiskt djup och en rikedom jag sällan hade mött.

I Växjö var det omöjligt att inte bli ekumeniskt sinnad. Man lärde sig att se bredden och rikedomen i Kristi kropp. Jag var både Pingstvän, Örebromissionare och gammelkyrklig. Med tiden lärde jag också känna det gammelkyrkliga folket. Jag trodde de skulle vara lite kärva, men inte alls. Jag minns en präst på landet. Han var strikt, kvinoprästmotståndare och lite allmänt missaktad. Men han överraskade. En nykristen broder stod och rökte på trappan framför den gamla medeltida kyrkan någonstans på landsbygden i det gammelkyrkliga bibelbältet i Kronobergs län. Prästen och jag närmade oss kyrkan, när prästen vände sig till mig och sa: ”här fokuserar vi inte så mycket på perifera laster som rökning eller om människor tar sig en sup. Det finns viktigare saker att ta itu med när någon blir kristen. Vi brukar få prioritera att människor blir befriade från hat och onda makters inflytande. Somliga har också sjukdomar de vill bli av med och då får vi be för det också.”

Ja, de gammelkyrkliga var rakryggade, ibland profetiskt kärva, men alltid vänliga och evangeliskt sinnade.

Demonutdrivning i domkyrkan

Jag kom också i kontakt med karismatiska kretsar inom Svenska kyrkan, den sk Oasrörelsen som hade verksamhet i Växjö. De tillämpade kristendomen oerhört konkret. Jag var med när man drev ut demoner ur folk i domkyrkan. Det var helt odramatiskt bortsett från de hemska skri som demonerna gav ifrån sig när de försvann. Domkyrkans akustik förstärkte förstås ljuden.  Människor blev också botade från svåra sjukdomar. Eftersom präster höll i det hela så spårade inget ur.

Förunderliga ting
Det hände mycket konstigt den tiden och jag ska bara ge ett exempel. Jag var på en gudstjänst. Plötsligt fick jag klart för mig att jag efter gudstjänsten skulle gå fram och säga något till en specifik man. När jag hade sagt det jag skulle till mannen, så blev han helt paff och sa att jag var en profet. Innan gudstjänsten hade han nämligen bett Gud att skicka någon att prata med honom om denna sak om det var Guds vilja att han skulle göra den saken. Och nu hade jag gjort det. Jag som inte ens talade i tungor hade börjat tala profetiskt till folk. Där skrotade jag den andedopsteologi som kopplar det till tungotalet, vilket var en stor befrielse.

Ja, det var mycket av det slaget under några år. Många kom till tro, många blev botade. Många skulle kalla det övernaturligt, men det ter sig förstås helt naturligt i en kristen församling. Fast inte i Sverige förstås, där allt ska vara så lagom och välanpassat.

Det viktiga för mig var att det karismatiska kombinerades med den gammelkyrkliga stabila grunden. Man kan väl konstatera at det var spännande att leva det kristna livet, även om vissa i Ulriksbergskyrkan hade svårt för att jag tog till mig den gammelkyrkliga teologin.

Mörka skuggor

Men så var det ju det där med en livskamrat. Jag kände mig förvirrad. Trodde att det skulle bli bra, men det blev det inte. Mitt totala misslyckande på detta område gav en mörk skugga åt resten av livet.

Jag hade inte heller bearbetat mina upplevelser från barndomen. Inte så att jag hade svårt att försona mig med det som hänt, men jag hade aldrig tänkt igenom allt helt enkelt, aldrig fått några förklaringar.

Efter några år kom en ny livsfas och om den ska nästa del handla. Men åren i Växjö hade lärt mig något viktigt – gärningarna eller min förmåga att lyda Gud kunde inte frälsa mig. Jag eller mina gärningar kan aldrig förtjäna rättfärdiggörelsen. Tron är inte heller en merit som förtjänar rättfärdiggörelsen utan handlar om föreningen med Kristus som är källan för rättfärdigheten. Jag fick fokus på Jesus och då blir man inte alltid så populär.

Herremän eller tjänare?

Makt eller tjänst
Jesus sade: Den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare.

Jag vill inte på något sätt underskatta kompetensens betydelse för att kunna genomföra ett bra jobb, men en grundläggande förutsättning är den inställning Jesus pratade om. Och ju högre upp man är i en hierarki desto viktigare är det att alltid leva med denna insikt. Det är så man skiljer usla ledare från bra. Usla ledare agerar som herremän, utövar makt och vill driva igenom egna agendor. De som har avvikande meningar körs över eller bestraffas. Den med tjänarperspektiv inser att han/hon har till uppgift att betjäna folket – exempelvis genom att främja välstånd och rättvisa.

Den som står högst måste vara den ödmjukaste och mest tjänstvillige. Att betjäna sin omgivning borde förstås vara varje kristens grundinställning. Ja, hela samhället skulle må bra med en sådan attityd.

I det gamla svenska folkhemmet levde denna kristna grundtanke kvar om än i sekulariserad form - tanken att politiker, tjänstemän och arbetare i olika samhällssektioner betjänade varandra. Det fungerade givetvis inte perfekt, men i ganska hög grad.

Maktutövning
Idag ser det ofta annorlunda ut. Politikerns och tjänstemannens roll förvandlas så sakteliga mot en högre grad av maktutövning, självförverkligande, karriär, prestige och strävan att genomföra egna agendor, ofta i kombination med populistiska utspel som kortsiktigt kan generera fler väljare. Medborgarna har förvandlats från just medborgare som ska betjänas till väljare som skall lyfta fram dig till en maktposition.

De senaste årtiondenas kommersialisering och egofixering som kommit att förpesta hela samhällsatmosfären har börjat osynliggöra den gamla mentaliteten. Det är i detta sammanhang man också ska se på allmännyttans vilja att kalla oss kunder istället för hyresgäster, trots att vi som kommunmedborgare ytterst sett äger bostadsbolaget. Man styrs av marknadskrafter istället för strävan att vi ska ha det så bra som möjligt. I den mån vi får det bra styrs av om det gynnar ekonomin. Inget annat. Vi har inget egenvärde längre.

I praktiken
Jag fick tidigt lära mig vikten av att betjäna min omgivning. Det säger jag utan att vara självgod. Jag lyckas sällan Man orkar inte alltid och det är lätt att man blir utnyttjad. Men jag har jobbat mycket ideellt eller underbetalt. Det sitter i ryggmärgen att man i mån av tid och ork använder sina krafter, sin begåvning etc för sin omgivning. Rent konkret så kan jag exemplifiera det med att jag skulle vantrivas med att sköta ett arkiv som allmänheten inte får ta del av. Likaså är det en omöjlig tanke att jag skulle forska utan att delge resultaten. Det man gör skall komma andra till del. Det betyder förstås inte att man inte känner en egen tillfredsställelse i det man gör.

En kristen utgångspunkt är att inte göra skillnad på människor när man tjänar. Man försöker behandla alla lika oavsett åsikter, kön, inkomst, samhällsställning eller etnicitet. För en kristen finns i det avseendet inga gränser.

Profetrösterna har tystat
Under historien har den kristna församlingens profeter och ibland församlingen som kollektiv tagit ansvar och utmanat maktfullkomliga ledare eftersom de vet att maktmissbruk alltid leder till att utsatta grupper kommer i kläm.  Ibland har kyrkan fått utmana sina egna ledare. Idag har mycket av den rösten tystnat och man har lämnat vägen öppen för sekulariserade vänsterkrafter. Det är djupt tragiskt att vänsterkrafterna har monopol på social rättvisa. Men de flesta kristna politiker har fastnat i andra politiska nätverk som tjänar mammon.

En kristen har ingen annan herre än Jesus, och det var det de romerska kejsarna emellanåt hade så svårt att acceptera. De kristna var egentligen relativt trogna samhällsmedborgare, men vägrade böja knä för kejsaren. Kyrkan böjer inte knä för staten eller kommunen och överheten ska inte lägga sig i kyrkans inre angelägenheter, så som man ofta har gjort och ännu gör.

Det jag vill få fram är att tjänandet ändå görs i total frihet. Paulus uttrycker det med orden: »Ty fastän jag är fri och oberoende av alla, har jag dock gjort mig till allas tjänare.»

Eller för att uttrycka det med Luthers paradoxala ord: En kristen är en fri herre över allting och ingen underdånig. En kristen är allas tjänare och var man underdånig.

Det är hög tid att vi får en diskussion om de motiv som driver politiker och tjänstemän i Sverige. Vill de utöva makt eller vill de tjäna? Om vi hade haft fler politiker som ville betjäna istället för att utöva makt, så hade vi inte haft så många människor som lever i utsatthet för att de utan egen förskyllan är arbetslösa eller sjuka. Vi hade helt enkelt haft ett mer rättvist och rättfärdigt samhälle. Sverige behöver fler politiker med karaktär som är beredda att arbeta för och fatta beslut för de utsattas bästa. Tjänarandan måste förstärkas på den egocentriska maktutövningens bekostnad.

Del III - En stillsam revolt

Idag fortsätter jag min berättelse om Gud och kyrkan. De två första delarna behandlade barndomen fram till tidiga tonåren. Se här och här.

Jag frågade aldrig chans
Min relation till tjejer var spänningsladdad och belamrad med många restriktioner. Delvis hade det sin orsak i att jag var blyg (de få gånger jag överhuvudtaget kontaktade flickor var det givetvis brevledes), men måste också ses mot bakgrund av att Pingstkyrkan hade ytterst strikta regler kring att sällskapa och finna en livskamrat. Som liten måste jag ha missuppfattat hela resonemanget eftersom jag länge trodde att det var fel att ha sällskap över huvudtaget. Därför gjorde jag aldrig ens några taffliga försök att ”fråga chans” som det hette. Det fanns inte ens på kartan att jag skulle ta ett så storslaget felsteg.

Splittrad familj

Mina funderingar kring detta tema kom av sig när det började uppstå spänningar mellan mina föräldrar – spänningar som hade sina rötter i församlingsengagemanget. Min mor fick via församlingen flera väninnor som hon umgicks mycket flitigt med. Min far fick inte motsvarande manliga vänner. Efter några år skapade det slitningar som fick äktenskapet att knaka. Min mor var sällan hemma eller satt i ett rum med väninnorna och bad eller sjöng sånger om Jesus. Jag raljerar inte över detta. Det vidgade hennes liv och gav glädje och mening, men min far kände sig förstås allt mer ensam och utanför.

Efter några år var skilsmässan ett faktum. Min far fick bära hela skulden och det är väl den bilden som ännu är i omlopp. Jag drogs som barn in i konflikten och förmåddes ta ställning för min mor som var skicklig på att förmedla sin version och vinna min lojalitet. Min far teg, men var långt ifrån den illvilliga människa som vissa ville ha det till. Visst var det min far som skrek högst under bråken och män får nästan alltid med automatik skulden. Men ytan ger ofta en förljugen bild. Min far hade sina sidor, men han bevarade drömmen om ett normalt liv. Det skall han ha all heder av. Nä, jag vet att det finns många som inte tycker man ska lämna ut familjeangelägenheter så här, dvs tiga, gömma och hyckla. Men eftersom jag i högsta grad drabbades så ska ingen ta ifrån mig rätten att dela min smärta från dessa år. Skilsmässor är offentlig handling.

Den församling som hade misslyckats med att hjälpa mina föräldrar att hålla ihop, och kanske till och med indirekt skapat de förutsättningar som orsakade skilsmässan, tog ibland upp ämnen som hade med äktenskap och familj att göra. Idealen var höga. Verkligheten en annan.

Starkt begränsat utbud

Givetvis funderade även jag på att någon gång hitta en livskamrat. Jag skilde mig därvidlag inte från de andra pojkarna. Men det fanns som sagt strikta förhållningsregler som starkt begränsade utbudet. Man fick bara sällskapa med kristna flickor och helst skulle hon tillhöra samma församling (kanske särskilt för att slippa teologiska och praktiska komplikationer vid dop).

Dessa omständigheter minimerade utsikterna att en dag bli gift eftersom jag inte stod särskilt högt i kurs i församlingen där det var viktigt att gifta in sig i rätt familj. Ja, så sa man förstås inte, men man kan tydligt se hur etablerade familjer i församlingen gifte in sig i varandra. Det skulle de aldrig tillstå, men det är ju bara att titta på hur mina jämnåriga gifte sig. Vi som kom från familjer i periferin hade inte en chans; särskilt inte om vi hade skilda föräldrar. En tjej sa till och med rakt ut till mig att barn till skilda föräldrar hade ökade risker att själva hamna i skilsmässa. Därmed antydde hon att jag inte var aktuell.

Miraklet uteblev
Nå, nu sa man ju att Gud hade utvalt livskamraten, så jag behövde ju egentligen inte ägna mig åt dylika sociologiska analyser. Men ingen visade mig något som helst intresse. Skulle jag behöva leva på det sätt som Paulus ansåg vara bäst – dvs ogift?

I min frikyrkas undervisning betonades att Gud hade utsett en speciell livskamrat åt var och en som kunde återfinnas via bön eller ett mirakel. I bästa fall kunde man genom bön få bekräftat vem livskamraten skulle bli. I så fall hade den tilltänkta också fått det verifierat i bön. Men det kunde också lösa sig utan bönekamp. Gud kunde nämligen få för sig att skicka henne/honom i ens väg när han ansåg tiden vara inne.

Det är ju lätt att raljera över det där, men jag trodde bergfast på de angivna metoderna. Det hände till och med att ungdomar som sällskapade gjorde slut sedan den ena eller båda under bön hade kommit fram till att de inte var ämnade för varandra. Därför – hur kära de än var – så gick de under tårar åt skilda håll.

Således hade jag den fasta övertygelsen att Gud hade utsett en livskamrat åt mig. Men vem kunde det vara? Jag är helt övertygad om att jag offrade osunt många timmar åt att be och fundera över den totalt meningslösa frågan. För självklart dök hon aldrig upp. Att jag inte var särskilt attraktiv och saknade socialt kapital skulle ju inte spela någon roll när Gud styrde det hela. Så varför kom hon aldrig när mina mer good-looking-kompisar från socialt välartade familjer fick sina livskamrater ”serverade” av Gud?

Sanningen är förstås, som jag redan antytt, att sociala mönster och biologiska instinkter styrde valen. Men eftersom jag inte begrep det då, så skapade det en känsla av att Gud hade övergivit mig. Vad hade jag gjort för fel som aldrig fick min livskamrat? Där fick Gud och jag en kontrovers som jag aldrig tror att vi redde ut ordentligt.

Nervositet i barnaskapet

Men jag tror inte jag kan skylla på Gud, utan det är bara att inse att jag var offer för en obalanserad teologi som allt för mycket betonade ”den rätte” och ”miraklet”, mer än människans ansvar att förvalta sitt liv och där man faktiskt får försöka finna sig en livskamrat så gott man kan. Överlag så fanns det en nervositet inbakad i barnaskapet till Gud där det gällde att få visshet om Guds exakta vilja för att det inte skulle gå snett i livet. Jag hörde aldrig någon tala om ansvaret att förvalta det liv man fått efter bästa förmåga och utifrån de egenskaper och gåvor man fått. Och går det åt helsike med förvaltarskapet, vilket det ju gör för alla i olika grad, så säger inte Gud upp föräldraskapet.

Föräldragenerationen tänkte ut
Om min mor och en annan dam i församlingen hade fått bestämma så hade jag emellertid blivit gift ganska tidigt. Jo, jag parades faktiskt ihop med väninnans dotter redan som barn. Min mor och hennes väninna sa att det skulle bli jag och flickan en vacker dag. Men flickan och jag var till föräldrarnas besvikelse inte det minsta intresserade av varandra. När jag sedermera i 22-årsåldern träffade min första flickvän i Växjö, så ringde min mors väninna, alias min tilltänkta blivande svärmor, upp mig från Mönsterås och uttryckte sin stora besvikelse över att jag hade övergett hennes dotter som Gud hade förutbestämt att jag skulle gifta mig med.

Flytten till Gamleby blev en befrielse

Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Samtidigt som mina församlingskamrater började sällskapa, gifta sig och lägga livet tillrätta så hamnade jag i fängelse 14 dagar för vapenvägran. Idag skulle jag ha gjort ett annat val, men jag är glad att jag konsekvent följde min övertygelse. Kontrasterna blev allt större.  Därefter lämnade jag Mönsterås och flyttade till Gamleby folkhögskola 1987. Det blev ett mycket betydelsefullt år där jag fick lite distans till min livsvärld i Mönsterås. Mina föräldrars skilsmässa hade gett upphov till en del andra följdproblem som jag inte kan gå in på, men som gjorde att jag i stort sett förlorade min ungdom och fick ta ansvar som en vuxen från 15 års ålder – ansvar för min bror och min mor. Det fanns några år som jag inte vill att någon ska behöva gå igenom och som har satt spår för all framtid. År då ingen vuxen tog ansvar utan jag fick bära hela familjen. Gamleby kom därför som en befrielse.

Inte heller i Gamleby hade jag några större framgångar på tjejfronten. Jag hade helt enkelt inte förmågan att ställa mig in och sköta snacket på rätt sätt - ja det där som tjejerna verkade falla för. Överlag kan man väl säga att tjejerna i allmänhet hade den dåliga smaken att falla för öldrickande muskelpaket oavsett förmågor bakom skallbenet. Taniga nördar av obestämbar kvalitet som jag hade inte så mycket att komma med. Nå, en tjej ville väldigt gärna lämna en fest och följa med mig hem och lyssna när jag spelade gitarr. När vi väl kom fram hade jag låst ut mig, så det var bara att återvända till festen. Inget gitarrspelande!

Som ni förstår hade jag vid det laget tröttnat på att vänta på den gudasända flickan och när jag väl började anstränga mig gick det i och för sig knappast bättre, men ändå. Trots alla bakslag visade jag i alla fall viss handlingskraft.

Livet i övrigt anslog en lätt melankolisk ton. Jag lyssnade mycket på musik, främst s.k. indiemusik. Särskilt gruppen The Smiths och dess sångare Morrissey gjorde sånger som syntes återspegla de känslor av utanförskap som tillvaron hittills hade inneburit. Ja, jag hade till och med Morrisseyfrisyr några år.

Till Växjö

När jag 1988 flyttade till Växjö för att studera så ökade förstås chanserna att hitta någon likasinnad. Omkring 1989 träffade jag min första flickvän och hon var inte Pingstvän, vilket föranledde min pastor i Mönsterås att ha ett allvarligt samtal med mig. Jag minns att jag blev mycket besviken på de varningar han förmedlade till mig. Hur skulle det gå om vi fick barn? Vilket dop skulle vi tillämpa? Var det här verkligen rätt? Ja, jag minns att jag tog illa vid mig av att han inte gratulerade mig. Och om han nu ansåg det vara fel att söka livskamrat utanför församlingens stängsel, så borde han kanske ha funderat lite på varför jag inte hittade någon i församlingen.

Vi höll ihop ett par år och så var det med det. Livet i Växjö innebar förstås studier och åter studier, och så en och annan fest ibland. Det hände att jag drack mig berusad, även om det inte var ofta. Kyrkan besöktes sällan, även om jag inte släppte kontakten med Gud. Men man kan väl säga att de första åren i Växjö innebar en stillsam revolt mot barndomens kvävande regelsystem. Plötsligt kunde man ta sig ett par öl utan att skitsnacket gick igång. Jag brukade gå på bio kvällen innan en tenta för att koppla av. Jag hade en flickvän. Jag träffade människor som värderade studier och inte bara förmågan att snickra ett hus eller laga en bilmotor. Det var i många avseenden en fin period.

Har aldrig tilltalat mig

Idag är jag tacksam att jag aldrig hittade en livskamrat i församlingen i unga år, även om det säkert hade besparat mig många sorger. Å andra sidan hade jag aldrig stått ut med det från mitt perspektiv erbarmligt tråkiga och superpräktiga liv som många hamnade i (även om de förhoppningsvis inte upplevde det så själva). Var och en må bli lycklig på sitt vis, och jag ser absolut inte ner på svenssonlivet, men det har aldrig tilltalat mig.

Ingen viskar nå´t namn
Jag vill absolut inte ta ifrån någon tron på mirakel. Jag har upplevt sådana också. Människor som vid bön har blivit mirakulöst botade, exempelvis. Men när man ska hitta en livskamrat så får man allt försöka göra så gott man kan utan att Gud viskar något namn i örat. Däremot kan man ju alltid be om kraft att orka med alla de olyckliga kärlekar som står på rad utmed vägen innan man träffar sin livskamrat. Det är helt ok det också.

Gud skulle dra mig tillbaka

Efter några år skulle Gud dra tillbaka sin förlorade son. Jag skulle komma hem och lyssnade mycket på Talking heads låt "This must be the place" (eller varför inte i denna underbara körversion). Nå, jämförelsen med den förlorade sonen håller inte riktigt. Den förlorade sonen hade det väldigt bra hemma, även om han inte insåg det utan tog allt för givet. Mina tonår hade ärligt talat inte varit bra.

Men Gud gav sig tillkänna vid rätt tidpunkt, fast till sammanhang där det var högre i tak än jag varit van vid. I Växjö fanns både frikyrkorna och den svenskkyrkliga gammelkyrkligheten. Särskilt gammelkyrkligheten skulle komma att revolutionera och berika det andliga livet på några avgörande punkter. Om mitt möte med gammelkyrkligheten, det djupa allvar och den stora tilliten i barnaskapet som människorna bar på, kan ni läsa i nästa inlägg.

Del II - Under oket och vid oaserna

Idag fortsätter jag serien om min relation med Gud och kyrkan från vaggan och fram till idag. Del I kan läsas här.

Abrupt möte med ny värld
Efter sex lugna barnaår i Guds och kyrkans famn så blev mina föräldrar frälsta och medlemmar av Pingstkyrkan. Mötet med denna nya värld skedde abrupt och blev delvis traumatiskt.  Jag älskade att med barnets oskyldiga glädje sitta vid min fars rullbandspelare och lyssna på inspelningar av Svensktoppen. Men så en dag kom min mor och stängde av bandspelaren. Hädanefter skulle det inte bli mer svensktoppsmusik. All musik som inte handlade om Jesus var synd. Och det var bara början.

Plötsligt blev Jesus väldigt påtaglig och om Han bara hade varit som den snälle och gemytlige pastor Sven så hade det aldrig blivit några problem. Men pastor Sven var hyggligare än Jesus med alla reglerna. Framför allt kunde Pastorn inte ha koll på vad varje medlem gjorde i vardagslivet och där fanns åtskilliga som ännu hade äldre tiders syndakatalog som kompass för sig själva och andra. De hade satt ihop regelverk som inte hade någon som helst förankring i skriften. Kanske var det missriktad omsorg som hade slagit över till rena gemenheter när gränsdragningarna gentemot världen skulle göras.

Taggtråd och minor

Guds tanke med mitt liv hade dittills varit inbäddad i bomull. Men nu blev världen avgränsad med taggtråd och marken minerad. Det gällde att kliva rätt för att en dag få följa med Jesus till himmelen. Nåd förvandlades till prestation. Korset förvandlades till en himlastege. Jag kunde förstås inte formulera det med dom orden, men idag förstår jag ju varför det alltid kändes så tungt. Den frihet som Guds Ande ger kunde inte frodas med ett så strikt prestationsbaserat regelverk uttänkt av överhettade människohjärnor. Därmed inte sagt att Gud inte sätter gränser. Det gör han förstås och de framgår av tio Guds bud.

Men nu gällde det att undvika de farligaste minorna som kallades dans, världslig musik och bio (och för all del kortspel). Ett särskilt ont öga hade Gud till Roxybiografen och klassfesterna med ABBA-musik i Mölstadskolan. Att välja ett biobesök när man kunde sitta hemma och be var en förolämpning mot Gud. Många hade ingen känsla för skapelseplanet och människors behov av avkoppling ibland. Och så svordomar förstås. Mina föräldrar gjorde det aldrig, men det hände att en annan medlem gav mig peppar på tungan efter att jag sagt något opassande.

Genom att koppla begreppet synd till dans, viss musik och bio, så fick jag förstås en helt felaktig och ytterst ytlig uppfattning om vad synd är. Om de ändå hade exemplifierat synden med elakheter, som att vara taskig mot sina kompisar, mobbning eller egoism, ja, då hade jag säkert kunnat ana något om människans problem och varför Jesu försoningsverk var så viktigt. En Jesus som förlät mig för att jag dansat på klassfesten eller sett Kalle Anka och hans vänner på Roxy begrep jag mig inte på.

Förbuden var således det som dominerade min tankeverksamhet. Det fanns ingen balans mellan lag och evangelium. Och när lagen dessutom hade förvandlats till hittepåsyndakatalog, så förvreds sanningen.

Jesus landade på Torget

Det hände att jag drömde mardrömmar om att Jesus hade kommit tillbaka. Han hade valt torget i Mönsterås som landningsplats och nu fick alla ställa upp sig på led för att få sin dom. Jag kan ännu minnas ångesten där jag stod i kön och väntade på min dom.

Lycklig efter bön
Trots att min värld plötsligt blev begränsad och Gud en farbror som darrade av helig vrede för biobesök, så har jag ett tydligt fint minne från när jag var sex år. Kanske för att det låg bortom alla krav och regelverk. Min mor undrade om jag också ville bli en kristen, vilket jag sa att jag ville. Jag begrep förstås ingenting, men böjde knä med mamma vid soffan och bad någon slags bön till Jesus att jag nu ville tillhöra honom. Jag minns ännu hur oerhört glad jag var efteråt, hur jag sprang omkring och sparkade boll lycklig i köket. Jag är än idag förundrad över hur jag som sexåring kunde få uppleva en sådan genuin glädje inombords när jag annars alltid har lidit av visst tungsinne, och ytterst sällan som vuxen kunnat se tron återspeglas i känslolivet.

Men det fanns ändå ett grundproblem. Jag fick inte ha Jesus ifred. Som barn kunde jag förstås inte skilja på församlingens regler och Jesus. Detta vållade mig bekymmer. Om nu Jesus var så snäll som farbror Sven och hade gjort mig så glad efter bönen vid soffan, varför tog han då ifrån mig det jag tyckte om mest.

Under några månader bodde vi i lägenheten över Pingstkyrkan och mina föräldrar var då vaktmästare. Det var ett stort och spännande hus med en genuint kuslig källare. Trädgården hade på den tiden en fantastiskt fin berså. Jag trivdes där.

Dopet

När jag var nio år var det så dags att döpas eftersom mitt spädbarnsdop inte godkändes. För att få döpas skulle man ha en uttalad och medveten tro på Jesus. Egentligen ville jag inte alls döpas, men jag kom mig väl inte för att säga något eftersom det fanns människor i min omgivning som tryckte på. Skulle jag inte ta chansen nu när det ändå skulle bli dop då flera andra barn i församlingen skulle döpas. Jo, så fick det bli. Ett samtal med pastorn blev det där jag fick svara på några enkla frågor. Sedan var det dags för dopet. Jag ikläddes en vit dräkt och fick ställa mig med de andra barnen framme vid estraden. Sedan fick vi en efter en gå ned i dopgraven där pastor Sven doppade ner hela kroppen i vattnet. Efteråt kändes det som en mycket fin upplevelse. Jag var glad.

I vuxen ålder har mina två dop vållat mig vissa bekymmer. Vilket dop är det som gäller? Kan jag personligen ställas till svars för mitt omdop om jag nu som vuxen anser att spädbarndopet dög? Vad blir då det andra dopet? Ett bekräftelsedop? Så måste jag se det. I första dopet handlade Gud och jag blev hans barn och upptagen i den kristna församlingen. I det andra dopet bekräftade jag medvetet min vilja att följa Jesus.

Dopet. Jag är den andra pojken från höger. Bredvid mig står Mats och längst till höger Pastor Sven.

Vidsynta föräldrar 
För mina föräldrar tillstötte vissa komplikationer. De kom utifrån och hade därför inte hela församlingskulturens alla regler i blodet. De var Socialdemokrater, vilket föranledde några av församlingens mest ideologiskt medvetna damer att ringa hem till oss och påtala det olämpliga i detta. ”Vi har vårt parti”, hette det. Partiet som åsyftades var förstås KDS, numera KD. Men mina föräldrar gav i detta avseende inte vika, vilket hedrar dem. En annan lojalitetskonflikt uppstod när mina föräldrar inte bröt med Svenska Kyrkan, trots att man ofta fick höra hur många fel de hade, om de nu ens var frälsta där. (Jag vet att pastor Sven betydde mycket för att ändra på denna underliga syn på de andra delarna av Kristi kropp, men det tog tid för tanken att få genomslag).

Miniorer och juniorer
Men mina föräldrars vidsynthet betydde att jag fritt fick delta i Svenska Kyrkans Miniorer och senare Juniorer, vilket gav mig andrum. Dessa träffar var mina oaser. Min bästa kompis Peo var också med i Svenska kyrkans verksamhet och vi hade väldigt roligt ihop. Och så anordnades fantastiska läger både på EFS-gården i Timmernabben och på Öland. Särskilt minns jag prästen Ture som på ett fint sätt fick tron att vara en naturlig del av vardagslivet.

Många influenser

Detta förde det goda med sig att jag redan från början lärde mig att Guds familj är större än det lilla sammanhang jag var mest i. Jag fick redan som barn del av Mönsterås lite högkyrkliga framtoning, Pingstkyrkans karismatik och fotfolksengagemang, samt mormors gammelkyrklighet. Mormor bodde ute i skogen och var min fadder när jag döptes. Hon var så sund och rejäl i tron, karg och med förmåga att säga ifrån, nästan profetisk i sin framtoning. Katolikerna begrundar sina helgon, jag mormor.

Min mormor och morfar. De var mer gammelkyrkliga och ansåg inte att man missbrukade nåden om man tog sig en snus eller ett kortspel. Möjligen retade det djävulen.

Ölburkarna försvann
Ibland kunde det uppstå dråpliga situationer när fasaden skulle visas upp. Min mor var med i en sygrupp, och nu närmade sig dagen då församlingens tanter skulle komma på besök i det Nilssonska hemmet, vilket råkade sammanfalla i tiden med min nya hobby – jag samlade på ölburkar som jag hade staplat upp fint i en pyramid utmed ena väggen i mitt pojkrum. Men samma dag som sytanterna skulle komma, så rensade min mor resolut bort burkarna och därmed var min korta karriär som ölburkssamlare över. Möjligen kunde tanterna ana en viss efterlukt av fadd pilsner som trots timmar av vädring och böner inte ville fly det nystädade pojkrummet.

Det goda

Trots syndakatalogen fanns det mycket gott i Pingströrelsen. Så länge man höll sig inom ramarna var det en varm fin gemenskap och bra undervisning. Dessutom gav man utrymme för andliga nådegåvor utan anseende till person. Tungotal och profetia var mycket vanligt förekommande. Och musiklivet var rikt. Söndagskolan höll hög kvalitet och jag minns särskilt den lilla kollektbössan som skickades runt föreställandes ett stackars utmärglat Afrikabarn som bockade varje gång en peng lades i.

Personligheten passade inte in
Utöver syndakatalogens destruktiva inflytande var problemet att min personlighet helt enkelt inte passade in i rådande församlingskultur. Om man var riktigt frälst och fylld av anden så förväntades man vara glad till det yttre. Det skulle synas i ögonen, som man sa. Jag var en blyg, allvarlig, tystlåten tänkare som var både glad och ledsen utan att det nödvändigtvis syntes någonstans. Och så talade jag inte i tungor, vilket betydde att jag inte var andedöpt. Varför man valt ut just detta som det enda tecknet på att man hade Anden vet jag inte när skriften som helhet omtalar flera andliga nådegåvor och frukter. Men därför bad man för mig på barn- och ungdomssamlingarna att jag skulle få det efterlängtade tungotalet. Klart att man låste sig. (Jag har annars inget emot tungotalets gåva. Så vida det inte finns uttolkare är det ju för personlig uppbyggelse, vilket kan vara nog så viktigt för oss med tendens till tungsinne.)

Det gällde också att försöka komma undan den årliga ungdomsveckan/arbetsveckan då vi barn och ungdomar skulle ut på köpingen och sjunga och evangelisera. Eftersom jag var tillbakadragen och absolut ingen evangelist, så ville jag inte våldföra mig på min person. Redan då var jag mer en lärartyp med profetens kärvhet, men det hade ju inte passat så bra på Storgatan.

Eftersom jag ofta satt tyst på ungdomssamlingarna så trodde de kanske att jag for illa av det, vilket jag inte alls gjorde. Men det medförde att de satte en äldre kille som fick extra ansvar för mig, vilket jag inte alls tyckte om. Det kändes så fruktansvärt fel.

Hur väl människor än ville så blev det inte bra. En Gud som förbjöd det man som barn tyckte var roligt, en tystlåten allvarlig tänkare utan tungotal i en församling där det på ytan glada och tungotal betonades – ja det betydde trubbel. Förr eller senare.

Läger
Och så var det läger på Hornsögården ibland. Som alltid när det gällde Pingstkyrkan fick vi väldigt bra lekmannaundervisning i kristendom. Någon hjärntvätt var det dock aldrig tal om och allt som var förbjudet tonades ner något på lägren där församlingens ledare var med och kunde styra upp allt. Maten var fantastisk och man kan inte låta bli att beundra alla desa tanter som år ut och år in betjänade oss med livets goda. Det fanns också förvånansvärt mycket utrymme för lekar, kanotpaddling, fotboll, bus och stoj.

Hornsögården var en utomordentligt väl vald plats. Huset var vida känt för sina spökerier och även de mest luttrade av lägerledarna ville helst ha sällskap under dygnets mörka timmar. Vi ungar fick sova åtta i varje rum i livsfarliga våningssängar. Jag minns särskilt ett år när jag ramlade ner från en säng i sömnen och slog mig halvt fördärvad. Egentligen var det tur att jag överlevde. Jag hade fruktansvärt ont i korsryggen i flera veckor, men läkare uppsöktes aldrig.

Församlingens pastorer och ledare var mycket vänliga och seriösa. Särskilt minns jag pastor Sven och ungdomspastor Bosse som fina personliga föredömen. Det var aldrig några glidare, utan de arbetade hårt under enkla förhållanden.

Spännande gudstjänster
Gudstjänsterna minns jag också som spännande även för barn. Formerna var ju ganska fria och avsaknaden av liturgi medförde att väldigt mycket kunde hända. Tungotal, bön för sjuka och profetiska budskap var inga ovanligheter. Dock kunde även gudstjänsterna bli jobbiga för en hämmad stackare som jag. Det var ganska vanligt att man skulle stå upp och göra diverse rörelser till musik, vilket var bland det värsta jag visste. Jag ville bara sitta eller stå och sjunga med armarna säkert tryckta mot kroppen. Vidare kunde det på vissa samlingar bli så att man förväntades räcka upp handen eller gå fram till bänken längst fram för att få del av Guds hjälp eller för en avgörande överlåtelse. Jag reagerade alltid instinktivt på det där. Återigen var det en prestation som skulle öppna upp för Guds nåd. Jag vet ibland hur dåligt jag mådde efteråt just för att jag inte hade räckt upp handen eller gått fram. Hade Gud låtit sin nåd gå mig förbi nu?

Det onda kunde vändas till något gott

Hur som helst vill jag försöka vända lite på perspektivet. Hade jag aldrig fått uppleva syndakatalog och känslan av fördömelse, så hade jag kanske aldrig påbörjat sökandet efter Guds nåd och vad friheten i Kristus egentligen innebär. Vem är Jesus bortom de bilder jag fick till mig? Och så den klassiska frågan - vad säger egentligen skriften? Och icke att förglömma - vad säger den samlade kristna erfarenheten under 2000 år? Fanns det en objektiv grund att stå på bortom subjektiva känslor?

Det finns också en befrielse i att få frigöra sig från alla människotankar för att sedan som befriad kunna ta till sig det bästa från alla kristna traditioner. Pastor Sven och ungdomspastor Bo Jansson var också fina förebilder och sådana ska man vara tacksam för. Jag var för ung för att vi skulle föra djupa samtal, men detta var män med karaktär som hade med Gud att göra. Om jag hade haft män av deras kaliber omkring mig några år senare, så kanske livet hade blivit annorlunda. Med min bakgrund var det ju upplagt för ett stort uppbrott från fadershuset. Om detta och mina misslyckade försök att hitta en livskamrat redan i unga år, samtidigt som mina föräldrar gick skilda vägar, kan ni läsa i nästa avsnitt.

Del I - Oskyldiga barnaår i Guds famn

Idag påbörjar jag en liten serie om mitt liv med Gud och kyrkan. Vilka det kan tänkas intressera vet jag inte. Det känns mest bra att i några korta avsnitt få summera den tid som varit fram till idag.

Mitt första möte med Gud kan jag av naturliga skäl inte minnas. Men det måste ha varit redan före dopet, då Gud enligt skriften sammanfogade mig redan i moderlivet.  Det finns ställen i skriften som tyder på att Gud redan i moderlivet, ja redan före det, har en tanke med varje människa. Jag styrker mitt påstående med skriftställen:

Så säger HERREN, han som skapade dig, han som formade dig redan i moderlivet (Jes 44:2).

Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl. Benen i min kropp var inte osynliga för dig, när jag formades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit. (Ps 139:13).

Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, och innan du kom fram ur modersskötet helgade jag dig. Jag satte dig till en profet för folken (Jer 1:5).

Men han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd (Gal 1:15).

Tanken svindlar, men det är en trygghet att bära med sig genom livet. Gud har skapat mig och gett mig specifika egenskaper som ska förvaltas. Jag är tacksam att min mor gav Guds tanke en chans och lät mig födas, något som inte är alla förunnat. Gud ville alltså mitt liv innan jag ens var född. Att jag sedan många gånger har misslyckats med att förvalta livet, är en annan sak, och det är där Guds nåd kommer in i bilden. Den kan vi få anledning att återkomma till.

Inte heller nästa specifika Gudsmöte har jag något minne av. Jag var förmodligen högst ett par månader när jag döptes av prästen Hellborg i Mönsterås prästgård. Av någon anledning så skedde inte dopet i kyrkan, vilket hade varit det mest naturliga. Jag är tacksam att mina föräldrar valde att låta Gud föra mig in i den kristna församlingen. Jag har inga problem med att de vid det tillfället valde åt mig. Det skulle komma tillfällen senare i livet då jag fick chansen att bekräfta tron. Att troende föräldrar väljer att ge barnet dopet, vilket är en mycket dyrbar och vacker gåva, är inte konstigt alls om man försöker leva sig in i den troendes perspektiv. Jesus blev förargad på lärjungarna när de försökte mota bort barnen från honom. Jesus tog barnen i famnen och välsignade dem. Nu var inte Jesu uppdrag att döpa människor, vilket däremot är den kristna församlingens uppgift.

De första barnaåren hade jag annars ingen medveten relation med Gud. Jag tvivlar inte på att Han uppehöll och skyddade mig. Bibeln talar om att barnen har skyddsänglar. Men som barn var jag förstås upptagen med min egen lilla värld av lek, mat och sömn.

Min mor var hemmafru och hade därför tid att sätta mig i kyrkliga aktiviteter. Vid fyra års ålder fick jag vara med i Kyrkans barntimmar med Sylvia Daneskog som ledare. Jag minns inte så mycket mer än att vi satt i en ring. Kanske nämndes Jesus, men det var inget jag lade på minnet. Men mitt första medvetna möte med kyrkans värld kändes bra och trygg. Avslutningen hölls ute vid Tallviken. En gång var lokalpressen där och förevigade evenemanget och det var första gången jag figurerade i pressen som en blyg fyraåring i mammas knä.

När jag var sex år skulle allt ta sig en förunderlig vändning. Det var då mina föräldrar blev frälsta och gick med i Pingstkyrkan.  Det skulle få en avgörande betydelse för mitt liv som barn, min gudsbild och relation med Gud – på gott och ont. Om detta kan man läsa i nästa avsnitt.

Hellre utan sikt i dimman än positivt tänkande

"Jag behöver inte gå en kurs i positivt tänkande. Jag har redan en positiv inställning till allt  j-la skit". (okänd)

Positivt tänkande - några gick ner sig
Under många år var det en trend med så kallat positivt tänkande. Det fanns säkert en och annan som tack vare detta lyckades ta sig själv i kragen och få ordning på sitt liv, men för det stora flertalet betydde det förstås ingenting. För några förvärrades snarare livssituationen när de lurades att tro att man enbart genom att ändra sitt tänkande kunde förändra komplexa svåra livssituationer. Vissa gick ner sig i depression när metoden inte visade sig fungera.

Ett elitistiskt projekt

Faktum är att jag själv tycker det är oerhört påfrestande med människor som hela tiden betonar positivt tänkande och påstår att man kan välja om man vill vara lycklig eller inte. Trams på värsta nivån och ett hån mot alla som dagligen kämpar med sitt liv och stämningsläge. Positivt tänkande var i grund och botten ett elitistiskt projekt och man får ofta en känsla av att de mest fanatiska New Agemänniskorna ser sig som bättre människor eftersom de har nått en annan nivå av medvetande där de kan vara visa och kloka, till skillnad från oss andra idioter som kämpar på med våra mer eller mindre disharmoniska liv.

Egofixerat
Ser man det i ett större perspektiv så ingår ”positivt tänkande” i den egofixerade New Agetrenden där allt går ut på att finna harmoni för egen del. Man strävar efter att komma bort från tillvarons ständiga blandning av kaos, sorg, glädje, ilska, för att istället nå maximal lycka genom olika metoder.

Olika förutsättningar

Nej, jag föredrar realism. Vi ofullkomliga människor är satta i den här världen och får göra vad vi kan för att göra varje dag dräglig. I bästa fall kan vi skapa små hyfsat fungerande samhällen. Och metoder fungerar inte eftersom människor är olika. Vissa har lättare än andra att fatta tillsynes kloka och rationella beslut. Vissa är mer fast i strukturella omständigheter som är svåra att påverka. Vissa har gynnsammare förutsättningar för att fatta beslut inom vida ramar.

Hellre fast i dimman
Visst tror jag på Gud, men Gud är ingen metod som ska maxa mitt liv. Han har gett mig det här livet. Gott så. Jag tar emot det vad det än må innehålla och försöker förvalta det efter bästa förmåga. Det går sisådär.  Någon skrev en gång något i stil med att tron är radarn som tar dig genom dimman. Helt riktigt. Gud kan visserligen skingra dimman om han vill, men av någon outgrundlig anledning gör han sällan det, utan låter mig gå fram utan klar sikt. I långa loppet funkar det nog bättre att lära sig gå genom dimman än att skingra den med positivt tänkande. Utmaningen driver mig framåt och det får inte vara för enkelt.

Därför är jag inte längre aktiv i frikyrkan

"Här fokuserar vi inte så mycket på perifera laster"

En nykristen broder stod och rökte på trappan framför den gamla medeltida kyrkan någonstans på landsbygden i det gammelkyrkliga bibelbältet i Kronobergs län - något som hade varit helt omöjligt i den frikyrka jag kom ifrån. Där hade han sannolikt betraktats som en avfälling från tron, mer än en ny broder i tron.  Cigaretten symboliserade främlingsskap inför Gud eller en i bästa fall sällsynt ohelgad karaktär. I alla fall var det så långt in på 1980-talet. Prästen och jag närmade oss kyrkan, när prästen vände sig till mig och sa: ”här fokuserar vi inte så mycket på perifera laster som rökning eller om människor tar sig en sup. Det finns viktigare saker att ta itu med när någon blir kristen. Vi brukar få prioritera att människor blir befriade från hat och onda makters inflytande. Somliga har också sjukdomar de vill bli av med och då får vi be för det också.” Schysst, tänkte jag och insåg att här skulle jag trivas förträffligt. Där någonstans påbörjade jag min resa till den Lutherska delen av kyrkan i Sverige.

Detta är bakgrunden till den fråga jag ska behandla idag. En person undrade varför jag inte är aktiv i den frikyrka jag växte upp i. Först tänkte jag att det är min privatsak, men kristen tro är ju faktiskt inte privat. Man relaterar alltid till andra i Kristi kropp.

Två kategorier

Skälen kan grovt delas in i två kategorier:

1.       Teologiska.

2.       Personliga.

Det går inte att sätta upp några staket mellan kategorierna, men för pedagogikens skull kan vi göra denna indelning. Låt mig bara inledningsvis på poängtera att jag inte har något emot människorna i Pingstkyrkan. De är seriösa kristna, trevliga och gör ett gott arbete. Jag anser inte heller att jag eller den teologi jag står för är finare eller nödvändigtvis bättre, bara delvis annorlunda. Jag står kvar som medlem i matrikeln, eftersom man som kristen inte kan välja sina syskon. Medlemskapet i Kristi kropp är egentligen organiskt, inte ett namn i en matrikel. Men man kan välja i vilket sammanhang man tjänar och får själavård. Låt oss betrakta det sakligt.

Teologiska skäl

Rent teologiskt har jag alltså vandrat mot de äldre kristna traditionerna, särskilt den lutherska. Låt mig ge några exempel.

Jag har idag en dopsyn mer i linje med den lutherska.

Min församlingssyn med betoning på hela Kristi kropp, även lokalt, är också mer i linje med den lutherska.

Enligt min erfarenhet finns också ett tydligare fokus på nåden och Jesu försoningsverk  i den lutherska traditionen. I frikyrkan fick jag mer en känsla av att man fokuserade på vissa perifera laster inom rök- och alkoholfacket, än människans synd som grundproblem. Ibland gick man på yttre tecken för att bedöma den inre hälsan. Och var man lägger fokus är som mitt inledande exempel visar inte alls oviktigt. Den kyrka som stöter bort en broder eller syster pga ytliga laster, riskerar att såra människor på djupet, samtidigt som man missar betydligt allvarligare problem. Det finns mycket som på skapelseplanet är tillåtet för en kristen, och det som för den ena är en last kan för den andre vara det som håller självrättfärdigheten på avstånd. Vissa saker som stämplats som synd är i själva verket en fråga för det personliga samvetet. Och vissa mindre synder har gjorts till dödssynder. För nog är rökning en betydligt mindre synd än exempelvis elaksinnat skvaller.

I den lutherska kyrkan tycker jag mig också finna ett större utrymme även för intellektuella gåvor, medan jag i frikyrkan hela tiden fick höra att mitt intellekt var i vägen för en sund andlighet. Det fanns mycket hjärta, känsla och utlevelse, men mindre reflektion.

Jag föredrar också den lutherska kyrkans hierarkiska uppbyggnad med kyrkoherde, biskop och ärkebiskop, framför det lokala självbestämmande som ofta betonas i frikyrkor. En sund hierarki kan, om den fungerar, skydda mot teologiska avarter och mot att personer med egna ambitioner tar över och manipulerar en församling. Jag har mött på tok för många egon i friförsamlingar som tycker om att framföra saker från scenen – ibland bra saker, ibland helt horribla. Om det finns en sund hierarki med ledare på olika nivåer som ansvarar för läran, så tänker jag mig att sådant som ”Knutby” lättare kan undvikas.

Avslutningsvis ser jag inte längre någon motsättning mellan den Helige Andes närvaro och liturgi. Jag har varit med på fria uppsluppna frikyrkogudstjänster där avsaknad av liturgi mer har banat väg för människor med en egen agenda än Jesus. Vidare har jag varit på stela liturgiska gudstjänster där människor inte bara tagit emot förlåtelse, vilket förstås är det största, utan också blivit helade och befriade. Gud står förstås över våra fördomar mot och naiva behov av liturgi.

Tyvärr har ju förfallet gått långt i den Svenska lutherska kyrkan, så jag känner mig inte hemma där heller. Så när jag skriver om den lutherska kyrkan menar jag den kyrka som bygger på skriften i Luthers anda. Som väl är finns det nätverk.

Personliga skäl
Jag tyckte aldrig att min personlighet passade in i Pingstkyrkans mer utlevande praxis. Jag var en blyg, tystlåten tänkare och jag upplevde att det betraktades som att man var mindre andlig. Om jag bara fick den Helige ande så skulle jag bli mer frigjord i mina uttryckssätt. Kanske resonerar man inte så idag, men jag får ändå känslan av underläge. Tyvärr.

De senare åren har jag bara vid enstaka tillfällen besökt Pingstkyrkan. Jag har också mött ett par som inte vill ta sig tid att prata, utan som snabbt skyndar vidare helt ovilliga att på djupet diskutera församlingen då och nu. Och om jag är så ointressant ur själavårdssynpunkt, så vill man ju inte störa.

Däremot tycker jag absolut inte illa om människorna där. Det är trevligt folk och jag rekommenderar varmt Pingstförsamlingen för den som är lite åt det hållet så att säga. Och de betoningar som fanns under min barndom och ungdomstid kanske inte alls betonas idag. Det jag har beskrivit är mina erfarenheter från barndomen. Där fanns också mycket gott och underbara förebilder som jag bär med mig. Jag är försonad med allt och alla, men vill inte riskera att fastna i gamla mönster igen.

Sedan bör förstås alla kyrkor fundera på om man blivit för bekväm och välanpassad och förlorat den profetiska udden, och ytterst sett kärleken till människor i nöd.

Kristna - den mest förföljda gruppen i världen

Gudstjänster med livet som insats
I Nordkorea håller man tysta gudstjänster där man mimar med munnen för att inte höras. I Sudan träffas man för bön i hemliga skogsdungar och tvingas ha vakter som ska slå larm om soldater närmar sig. I Saudiarabien gömmer man undan kors och biblar. I Kina hålls tusentals kristna, som inte tillhör den officiella kyrkan, fängslade och flera kyrkor träffas i lönndom i hemmen. I Laos fängslas kristna ledare. I Nigeria pågår systematiska terrorattacker mot kristna kyrkor där kristna kallblodigt skjuts ihjäl. Terrorgruppen Boko Haram har i ett ultimatum krävt att alla kristna skall lämna norra delen av Nigeria. I många länder får man inte missionera och kyrkbyggen är förbjudna. Särskilt kristna konvertiter förföljs utan pardon, dvs de som byter religion. Ja, det var bara några exempel.

Den mest förföljda gruppen

Faktum är att kristna är den mest förföljda gruppen på jorden just nu. Både kristna organisationer, exempelvis Open Doors, och FN beräknar att omkring 100 miljoner kristna förföljs just nu. Andra undersökningar anger 200 miljoner som lever under våldshot och ytterligare omkring 400 miljoner kristna som diskrimineras för sin tro – de får extraskatter, utestängs från utbildningar och arbeten. Omkring 105 000 människor dödas varje år bara för att de är kristna. I många länder förföljs inte bara kristna, utan alla grupper och människor som anses hota den rådande diktaturens eller den dominerande kulturens ordningar. Protesterna från världens demokratiska länder är pinsamt loja, om de överhuvudtaget finns.

Skurkländer
Open Doors gör varje år en lista över de länder där det är svårast för kristna att utöva sin religion. Den senaste listan för perioden 1/11 2010 till 31/10 2011 ser ut som följer: Nordkorea, Afghanistan, Saudiarabien, Somalia, Iran, Maldiverna, Uzbekistan, Yemen, Irak, Pakistan, Eritrea, Laos, Nigeria, Mauretanien, Egypten, Sudan, Bhutan, Turkmenistan, Vietnam, Tjetjenien, Kina, Qatar, Algeriet, Komorerna, Azerbajdzjan, Libyen, Oman, Brunei, Marocko, Kuwait, Turkiet, Indien, Burma, Tadzjikistan, Tunisien, Syrien, Förenade Arabemiraten, Etiopien, Djibouti, Jordanien, Kuba, Vitryssland, Indonesien, Palestinska områden, Kazakstan, Bahrain, Colombia, Kirgizistan, Bangladesh, Malaysia.

Handel är överordnat mänskliga rättigheter

Varför reagerar då inte världens demokratier? Det torde förstås handla om affärer. Affärer har alltid gått före mänskliga rättigheter. Man vill helt enkelt inte stöta sig med Kina eftersom det landet är viktigt att göra affärer med. Man vill inte stöta sig med arabvärlden på grund av oljan. Så simpelt. Så fegt. Och var finns alla dessa vänstermänniskor som annars alltid tar ton för utsatta och drabbade - palestinier, sexuella minoriteter och socialt svaga? Nej, när det gäller förföljelse av kristna så tiger dom.

I Sverige

Jag tror ju på Gud och det gör man inte ostraffat i det här landet. Jag jagas ner för den fasansfulla bygatan som bara Guds-hatande vänsterfolk, i sin perverterade och inbillade medmänsklighet och tolerans, kan jaga en oliktänkande. Om ni visste från vilket håll jag får höra att jag ska dö, att mina barn ska dö, att min familj ska utplånas, hade ni blivit förskräckta.

De som talar om alla människors lika rätt att leva, att höras, att få synas, skriver långa, hatiska brev till Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen där de KRÄVER att jag ska få sparken för att jag skriver om tro, om Gud och en gång nämner Livets Ord i en text.


Ja, så sa Marcus Birro nyligen i ett tal han höll. Ändå är dödlig förföljelse av kristna i Sverige sällsynt. Det förekommer dock en hel del annat som kan vara de första stegen mot förföljelse. Och då syftar jag inte på de sedvanliga kommentarer som kristna som är tydliga med sin tro ibland får stå ut med i skolor och på arbetsplatser. Det är förstås illa, men ändå sådant som kristna är vana vid att ta och bära tålmodigt.


Nej, det jag åsyftar är två mediala fenomen. Det första kan man kalla osynliggörande. Media uppmärksammar helt enkelt inte den kristna kulturen, exempelvis alla de hundratusentals som varje sommar samlas till kristna konferenser, såvida det inte skall medverka någon talare som betraktas som kontroversiell. Vidare refereras sällan till konst, litteratur eller musik med kristen tematik. Detta till skillnad från sekulära rockfestivaler och pridefestivaler, som trots att de inte drar mer folk, ändå får positiva spaltkilometer. Att på detta sätt osynliggöra kristna evenemang är att via nyhetsvärderingen nedvärdera kristendomen.

Om kristendomen ändå uppmärksammas så är det i negativa ordalag. Utan att vara det minsta insatta så kommenterar man kvinnoprästmotstånd och kyrkliga tillkortakommanden av olika slag. Man kan väl säga att det nästan bara det som faller utanför vad DN:s kulturredaktion anser vara politiskt korrekt som uppmärksammas. Detta är det andra mediala fenomenet.

Svenska medias desinformation, sneda vinklingar eller osynliggörande kan kanske inte tyckas vara så allvarligt, men den religiösa förföljelsen utvecklas ofta i tre steg, så därför ska man vara på sin vakt.

1. Desinformation, som inleds i media. Vinklingar utifrån en given politiskt korrekt agenda.

2. Diskriminering. Kristna som andra klassens medborgare med sämre legal, social, politisk och ekonomisk ställning än andra medborgare. I Sverige har man väl bara lyckats fullt ut med Livets Ord. Så fort en medlem i Livets Ord vill vara politiker eller är anställd på en skola så sätter diskrimineringsdrevet igång.

3. Ren förföljelse av stat, polis, militär eller extrema organisationer.

Sverige hamnar idag ibland på nivå 1. Sverige borde istället vara en tydlig röst för de mänskliga rättigheterna som säger att ”var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Allt annat är ett svek mot de 100 miljoner till 200 miljoner som varje år förföljs för sin tros skull.

Läs mer här, här, här

Jag hade gett upp hoppet om den jobbige Birro, men hans senaste tal är makalöst och jag länkar gärna till det.