Lite ego

Nån tyckte det hade varit lite för mycket reklam för min föreläsning den sista tiden. Lite för mycket ego. Ja, ja. Säkert. Glömde att det bara är idrottsmän som får göra reklam för sig själva och sin sport. Vi inom kultursektorn förväntas vara lite mer ödmjuka och hålla igen.

Nå, nu råkar det vara så att det är historia som intresserar mig, inte min person. Jag gör inte mycket väsen av mig, men bloggen är ett bra forum om man vill göra reklam för evenemang. Dessutom handlar ju den här bloggen mest om andra och inte om mig – GIF, människor i det förflutna och kommunala verksamheter. Och jag kan ju inte hjälpa att folk kommer på föredragen. Sedan är det förstås roligt även för egen del om saker och ting går bra. Det är alltid roligare med nöjda människor än missnöjda. Jag har förstås en yrkesstolthet, vilket inte är konstigare än att en skräddare har det.

Men man är nästan alltid en del av ett team. Nån planerar, nån värmer upp lokalen, nån tar emot, nån hälsar välkommen o.s.v. Tillsammans försöker man väcka intresse, sprida kunskaper eller få igång samtal. Det är viktigt att se sitt sammanhang. Jag är en av drygt 1100 i en förening som levererar.

Men den som inte levt mitt liv bör tala med små bokstäver om ego. Det är mest andra som bryr sig om mitt ego. Själv bryr jag mig mindre och mindre för varje år. Med åren får man ett mer avslappnat förhållande både till sig själv och till folks åsikter om en själv. Så cool och kaxig som man låtsades vara i tonåren blir man på riktigt först i medelåldern.

Men jag är inte ensam om att ha hållit på med Mönsterås historia. Det har funnits och finns många fler och jag ska vid tillfälle presentera dem här på bloggen. Jag tänkte också presentera en utförlig förteckning på alla böcker, tidskrifter och kanske även artiklar som behandlar Mönsterås historia.

Hoppas snart få bli frisk. Sjukdomar riskerar faktiskt att göra en självupptagen då mycket kretsar kring differensen mellan vad man vill och vad man orkar.

Men idag har det varit en svår dag. Den sena vintern orsakar hemska händelser. Det är svårt att inte leva sig in. Man blir dämpad och påmind om hur tacksam man är för sina nära och kära.