Den amerikanska drömmen och småländsk strävsamhet

Drömmen blir sann
Det sägs ibland att om man bara vill nå´t tillräckligt mycket så blir det så. Om man bara har en dröm och ger allt så lyckas man. Temat är inte nytt. Det går igen i den amerikanska drömmen - att med djärv driftighet ta sig fram och lyckas på egen hand; att i egen kraft och med egen begåvning komma från enkla förhållanden och lyckas, utan mygel och mutor.
 
Småländsk strävsamhet

Det finns något småländskt i detta också, även om den småländska mentaliteten inte är så skrytsam. Här nöjer sig strävsamheten oftast med sin lott. I Småland är det inte självklart att det är Ingvar Kamprad som är den store hjälten. Det är nog snarare Eskil Johansson som sedan 15 års ålder gått upp klockan 6 varje dag och åkt till samma maskin på bruket i 50 år, som för länge sedan fick sin guldklocka (som han blygsamt gömt i sin byrålåda, till skillnad från idrottsmän som ramar in sina medaljer) och som nu oroligt väntar på sin första pensionsdag. Att jobba hårt utan att komma någonstans är också ett slags ideal. Men, någon utveckling innebar även det småländska folkhemsidealet. Det gällde att jobba så att man kunde få ett eget hem, en bil och kunna åka på semester. Men tillbaka till den amerikanska drömmen.

Det positiva tänkandet
En annan variant av den amerikanska drömmen återfinns i det sk positiva tänkandet som egentligen är en extrem form av idealism där man tänker bort alla strukturella hinder för framgång. New age tänkandet passar in i ett kapitalistiskt samhälle där det gäller att lyckas själv. En bonde i bondesamhället hade förstås ingen nytta av positivt tänkande. Han behövde regn, sol och hälsan i behåll. I det mer rotlösa kapitalistiska och urbana samhället framträder andra livsbetingelser. Tänk om man kan ställa sig över alla konjunkturer och lyckas på egen hand. När många människor blir konjunkturernas offer så uppstår i ett kapitalistiskt samhälle en marknad där new age doktorer kan tjäna pengar på människors drömmar och misslyckanden. Därav den enorma bokflod som finns på detta tema.

Strukturerna

Ett problem med dessa tankegångar är att man direkt eller indirekt skuldbelägger de människor som inte når ända fram, eller de människor som inte ens har ambitioner att lyckas med något särskilt. Om det nu inte finns några strukturella hinder så måste det ju bero på individens brist på positivt tänkande, kraft, energi eller vad det nu är som lyfts fram. Det påminner mycket om avarter av den så kallade framgångsteologin där sjuka människor anklagas för att inte tro tillräckligt mycket. De hade sig själva att skylla för att de var sjuka. Idén återkommer i sekulariserad form inom delar av New age och inom det extremkapitalistiska samhället där arbetslösa har sig själva att skylla utan att man väger in strukturella faktorer som lågkonjunktur.

Nu behövs det inte någon särskilt avancerad analys för att omkullvälta resonemanget. Ingen människa lever för sig själv. Det finns ett antal faktorer som påverkar livssituation, beslut och möjligheter, dvs strukturella hinder och strukturella fördelar. Det kan handla om ekonomi (dålig ekonomi har satt stopp för många lovande projekt), avsaknad av de rätta kontakterna (svag social struktur), konservatism i dess negativa betydelse (människor bevakar sina revir och släpper inte in dig i olika processer), psykologiska låsningar (som ofta bottnar i egna erfarenheter), fysiska begränsningar, lagar, statligt tvång etc.

Många av de människor som säger sig ha nått sina drömmars mål, hade i själva verket ofta vissa strukturella fördelar när de började – kanske ekonomiska fördelar eller de rätta kontakterna. Det är ju faktiskt ytterst sällan som någon på gatan arbetar sig upp till miljonär. I själva verket är det inte alltid man behöver vara särskilt begåvad för att nå något. Ibland kan det räcka med att känna rätt personer.

Realism och hårt arbete
När detta är sagt så ska man förstås ändå uppmuntra människor att försöka nå sina mål om de har sådana. Men det gör man inte med hurtfriska utrop om att tänka positivt. Människor med konkreta mål behöver ofta konkret stöd. Och de måste inse att man inte kan tänka sig till framgång. Det kräver oftast hårt arbete. Först när man har landat på jorden och börjat tänka realistiskt är det dags att koppla på den småländska envisheten. Då kan man faktiskt nå vissa framgångar, om man nu tycker det är viktigt.

Jag ska inte förneka att jag ofta tänker i projekt. Jag sätter upp mål och försöker nå dem med högsta möjliga kvalitet. Men mina allra bästa idéer har stupat på en begränsad ekonomi eller på att andra inte har släppt in mig utan bevakat sina revir. Nu kan det i och för sig finnas andra värden än att lyckas med än det ena och det andra. Att mogna som människa, lära sig nya saker, utveckla sitt tänkande, lära sig acceptera det motsägelsefulla i både sig själv och tillvaron, lära sig när man ska ta en strid och när det inte är värt mödan etc.

Men den amerikanska drömmen intresserar mig inte. Jag föredrar småländsk strävsamhet även om den inte leder mig bort från byn.