Känsliga ord I- arbete

Ibland är det roligt att skriva om något annat än Mönsterås. Denna sommar kommer jag att skriva om ord som är känsliga i vårt samhälle och som därför är särskilt intressanta. Ord som kärlek, stöld och arbete. Vi börjar med arbete.

”Arbeit macht frei” (arbete ger frihet, arbete befriar) stod det en gång vid ingångarna till flera nazistiska koncentrationsläger. Arbetet i sig självt ansågs ge en andlig befrielse på ett nästan mystiskt sätt. Denna ”arbetslinje” kan jämföras med den gamla överklassens nedlåtande syn på arbete och de stackare som tvingades till svettigt kroppsarbete för sin överlevnad. Idealet var att arbeta så lite som möjligt (vilket framför allt visade sig i att man var blek och tjock) - en tanke som också återkommer med jämna mellanrum i politiken.

Nå, nu kan man givetvis plädera för att arbete är gott och nyttigt utan att vara nazianstruken. I en gammal fin katekesförklaring står det exempelvis att ”arbete befrämjar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd”. Helt korrekt. Men just det där uttrycket att arbete ger frihet reagerar jag instinktivt emot. Därför opponerade jag mig när Centerpartiets ledare Annie Lööf i Almedalen sa ungefär att ”arbetslöshet ger maktlöshet, medan vägen till arbete ger frihet”. Återigen saluförs idén att arbete ger frihet, låt vara i ett helt annat ideologiskt sammanhang än inom nazismen. Jag är inte ute efter att misstänkliggöra Annie Lööf bara för att andra mindre trevliga element har sagt ungefär samma sak. Men den extrema arbetslinje som alliansen driver riskerar att på sikt urholka människovärdet, då värdet och livets mening allt mer kopplas just till att ha ett arbete.

Känslan av att arbetslöshet är livets stora katastrof förstärks av att Annie Lööf ger arbetslösa etiketten ”maktlöshet”. Ord som maktlöshet och utanförskap är etiketter som bara politiker slänger sig med och som stigmatiserar arbetslösa. De har inte bett om att få etiketterna i pannan. De perioder jag varit arbetslös har jag varken känt mig maktlös eller i utanförskap. Jag har alltid haft arbete, även om inte samhället värderat det i pengar, jag har alltid känt mig trygg både som människa och som medborgare. Mina perioder av arbetslöshet har inte varit självförvållade, utan beror mer på att vi lever i ett samhälle där marknadskrafterna inte vill anpassa sig efter det jag kan. Jag skulle aldrig välja utbildning efter näringslivets behov. Och jag flyttar givetvis inte för att vara marknadskrafterna till lags. Jag är ingen boskap, men råkar vara född i fel tid.

Jag vet inte vilken värld Annie Lööf lever i, men för många människor innebär inte ett lönearbete frihet. För många innebär det ett nödvändigt ont. Men man tar sitt moraliska ansvar i en värld där man har försörjningsansvar och där välstånd bygger på arbete. Men frihet? Knappast. Många går upp varje dag och går till ett monotont jobb med trista eller tunga arbetsmoment. Andra har en ansvarsbörda som tynger. Andra har ångest inför sina arbetsuppgifter. Andra mobbas på arbetsplatsen. De känner ingen frihet, annat än möjligtvis en ekonomisk sådan, som torde väga ganska lätt i sammanhanget. När helgen kommer kommer också flaskan för att dämpa ångesten. Andra har haft mer tur eller varit skickligare att finna arbeten som ger mening och tillfredsställelse. För vissa är arbetet detsamma som deras intresse eller hobby.

Men att generellt säga att arbete ger frihet är en lögn och en magisk tro på arbetet som salighetsgörande medel. Före det Bibeln kallar syndafallet förefaller inte människan ha arbetat särskilt mycket. Förmodligen överensstämmer det i tiden med att människan var jägare och samlare. Det var sannolikt den historiska epok då människan hade mest fritid. Att jaga och samla tar inte lika mycket tid som att bedriva jordbruk eller jobba inom industrin. Men människan valde att överge paradiset och då får man arbeta i sitt anletes svett med möda, som skriften säger. Att påstå att allt arbete har ett egenvärde är att göra det alldeles för enkelt för sig. Man måste våga frigöra sig från de starka moralistiska strömningar som är kopplade till arbete för att kunna se arbetets alla aspekter. Och detta skrivet av en som alltid förordat att flitens lampa skall lysa.

Kommunismen är förstås inget alternativ. Där gör man sig av med alla som står i vägen för det kommunistiska lyckoriket. Och den starka kollektivismen förminskar människan. I Sovjet brukade man exempelvis fösa in de äldre på ålderdomshemmen i ett rum, varpå man tog fram en vattenslang när de skulle duschas.

Men det extremkapitalistiska samhället förminskar människan på andra sätt när hon förväntas underordna sig näringslivets behov och anpassa sig efter den lynniga marknaden. Lägg därtill de stigmatiserande ord som används mot arbetslösa. Människovärdet behöver alltid försvaras.