Heteronormen

Allt som oftast kan man i media läsa nedlåtande utlåtanden om den sk heteronormen. Eh…vad är det för fel med en heteronorm. Ca 98 % av befolkningen är ju hetero, så det faller sig väl naturligt att det är norm.

Bara för att något är norm, betyder ju inte med automatik att man förtrycker de 2% som inte vill leva som majoriteten. Det finns väl fler och viktigare gemenskapsfrämjande faktorer än de sexuella preferenserna. Felslutet som man gör är man tror att en majoritetsnorm med automatik leder till förtryck av minoriteter, bara för att det i historisk tid har varit så i Sverige. Så behöver det förstås inte vara. Vore det så, så skulle ju alla hetero tvingas vara hetero i smyg. Jag har inga som helst problem att vara hetero och samtidigt gilla människor som väljer att leva på annat sätt mot naturens ordning, eller hur man nu väljer att uttrycka det. Förlåt om jag inte hänger med, men man kanske inte "får" säga att något är emot naturens ordning längre. Men det är det ju, och det är tillåtet och den som gör det ska förstås ha samma samhälleliga rättigheter som alla andra och givetvis slippa utstå våld och förtryck.

Man får försöka ha lite självdistans och acceptera att alla inte lever eller tycker som man själv gör. För mig faller det helt naturligt att vara hetero och att stolt bejaka den normen, även om det finns betydligt viktigare identitetsfaktorer. Samtidigt som jag inte orkar bry mig om andra vill leva utifrån andra normer. Det är deras ensak och ansvar. Om samhället inte vore så sexfixerat, utan fokuserade på andra mänskliga värden, så skulle detta inte vara någon stor fråga överhuvudtaget. Vem vill bli definierad utifrån sin sexualitet? Det är bara en del av personligheten, inte hela personligheten som media ibland tycks tro.

Om minoriteter förföljs så ska samhället förstås beivra detta. Det finns många grupper som förföljs över vår värld. Den mest förföljda gruppen idag är kristna, vilket man oftast inte känner till i Sverige. Andra ofta förföljda grupper är romer, homosexuella och politiskt aktiva. Några har föreslagit att man skulle hissa en regnbågsflagga vid svenska ambassaden i Moskva för att visa solidaritet med motarbetade och förföljda sexuella minoriteter. Om man hade gjort det så skulle man också ha behövt hissa kristna flaggor, romernas flagga och förbjudna politiska partiers flaggor på många ambassader över världen. Solidariteten ska ju gälla alla förföljda.

Sedan kan man ju undra om exempelvis Pridefestivalen gynnar de sexuella minoriteterna. Jag känner en homosexuell som menar att den bara förstärker bilden av homosexuella som avvikande extremt utlevande människor, medan de flesta i själva verket inte alls vill visa sig på det sättet. Den homosexuella eliten på Pride är inte representativa för homosexuella. Jag citerar min kamrat med homosexuell läggning: "Att tro att de som syns på Pridefestivalen är representativa för en svensk homosexuell är som att tro att Dileva är en typisk svensk artist".

För att summera: Det finns ingen som helst anledning att bejaka de aggressiva tongångar man så ofta hör mot heteronormen. Är man hetero så kan man vara glad och stolt över det. Är man något annat så har man i ett demokratiskt samhälle möjlighet att vara det. Vi har valt att inte lägga oss i om människor gillar människor av samma kön. Inte heller om man tillhör än mer udda minoriteter som går igång på träd, strumpor eller våffeljärn. Vårt samhälle är överlag översexualiserat. Det är kanske hög tid och mer intressant om man börjar intressera sig för andra aspekter av människan. Medias sexfixering har säkert förstört sexlivet för många. Är övertygad om att sex var roligare förr när det inte exponerades eller diskuterades i alla lägen och när folk hade kläder på sig. Lite mer hysch hysch skulle inte skada. Alla kan allt när de är 15. Hur jäkla kul är det.

Kanske bäst att förtydliga att jag inte skriver utifrån en rigid sexualkonservativ utgångspunkt. Jag menar bara att allt som överexponeras och pratas sönder riskerar att förlora sin tjusning. Som barn var det exempelvis spännande och roligt när man vid vissa festliga tillfällen fick en läsk. Hade man fått läsk jämt, och dessutom tvingats åhöra hur läskexperter försökte tala om för mig hur jag bäst avnjuter en läsk, så hade jag förmodligen tröttnat ganska omgående. Mysteriet och tjusningen kring läsk hade försvunnit.

Så istället för alla sexspalter kunde väl media ha spalter där människor får ställa frågor om Sveriges historia, eller tips på vad man kan läsa. Och istället för att behöva läsa om den och den kändisens sexliv så vill jag läsa om hans skivsamling och bokhylla. De lär uppvisa större variationer.