Det goda livet och den lönsamma människan - eller göra det som är rätt

Idag tänkte jag förklara hur Mönsterås nya kulturplan ”Det goda livet” hänger ihop med tidens ideologi om den lönsamma människan. 

Kulturplanens rubrik ”Det goda livet” saknar tillräckligt djup. Det leder lätt tankarna till att kultur är något slags grädde på moset som i bästa fall ger oss lite mervärde i tillvaron. Det är förstås till stora delar ett feltänk. Även om jag absolut inte vill underskatta kulturen som underhållning och eskapism, så har kulturen ofta en kritisk udd som belyser både personliga och samhälleliga problem. Men kommunen vill väl att kulturen ska vara ofarlig och passa in i myspysbilden av Mönsterås, ungefär som det är idag. Men kultur belyser ofta det mörka i tillvaron och ger djup och nycklar för att förstå en värld där människovärdet ofta sätts på undantag och där även lokalpolitiken i Mönsterås ofta är helt osentimental inför kulturella värden.

Kulturplanen är inte bara lyckoytlig, utan också nyttofixerad. Kulturellt värdefulla hus och miljöer omtalas nästan bara i sammanhang där de skall komma till användning eller till nytta för turism. Men även ett gammalt hus som står och förfaller har ett kulturellt värde. Även kultur som aldrig kommer att gynna turism har ett egenvärde.

Den viktigaste kulturkritiken av idag är tveklöst den som tar itu med ekonomiseringen av människan. Människan mäts i ekonomiska termer och skall vara lönsam. Annars heter det att man är i utanförskap. Men om man definierar människor i utanförskap så bidrar man just till utanförskap och stigmatisering. Men man kan mycket väl tänka sig att den som är i utanförskap utifrån ett krasst ekonomiskt perspektiv, inte alls är i utanförskap socialt eller kulturellt. Samtidigt kan man tänka sig att den som har en stark ekonomi lever i socialt eller kulturellt utanförskap.

Gång på gång på gång behöver vi slå fast att både människan och kulturen har ett egenvärde som ligger långt bortom den ekonomiska nyttan. Men fortsätter vi att kategorisera människor som arbetslösa, bidragstagare, självförsörjande etc, så förstärker vi en inhuman värld. Fortsätter vi att värdera kultur efter dess nytta för turismen så är vi snart kulturlösa.

Henry Bronett har utvecklat dessa tankegångar i en artikel om invandringen. Undersökningar har ju visat att invandringen är ekonomiskt fördelaktig för Sverige. Som helhet går den ekonomiskt plus. Bronett varnar för att använda sig av den sortens ekonomiska argument och skriver: 

I stället borde vi fundera över vem som gärna förespråkar detta synsätt. Vilka ideologier anser människan som lämplig att kategorisera i lönsam och icke lönsam? För alla utom de fullständigt historielösa, blir svaret väldigt och obehagligt tydligt.

Vi borde se och tala om människor i helt andra termer än blott i de pekunjärt mätbara. Och vi borde inte bara tala om människan så, vi borde handla så också. Människan är något oändligt mycket större och vackrare än att hon går att mäta i enbart termer som lönsamhet. Hennes tankar, poesi, hennes uppfinningsrikedom och förmåga att älska är något som inte kan skattas i pengar.

Människor som vill dela in oss i lönsamma och olönsamma tillgångar hörs allt oftare, och argument mot detta, är inte att visa upp lönsamhetstabeller. Argumenten ligger på en andlig, filosofisk, på en humanistisk nivå. På människor som har civilkurage och mot kalla siffror enkelt hävdar en gammal visdom: "Vi ska hjälpa nästan helt enkelt för att det är rätt."