Personligt, privat och att inte glömma sin egen historia

Livet levdes offentligt

I det gamla bondesamhället levdes livet offentligt. Några privata angelägenheter fanns egentligen inte. Alla var en del av lokalsamhällets kollektiva nätverk. Allt du gjorde som människa påverkade familjen, släkten, byn och Gud. Därför var mycket av det som idag räknas som privata angelägenheter brott. Att vara otrogen medförde höga böter eller i värsta fall dödsstraff, för att bara ge ett exempel. Den som varit otrogen hade kränkt en annan människas heder och brutit mot Guds bud. Självklart fick man stå till svars för detta och den drabbade skulle få offentlig upprättelse.

Det privata och det personliga

I modern tid gjorde man en tydligare skillnad mellan det privata och det offentliga. Ja, man skiljer numera även på personligt och privat (även om vissa menar att den gränsdragningen är på väg att luckras upp igen genom Facebook och Twitter). Många anser att det är ok att vara personlig, men inte ok att vara privat. Men det är sällan någon definierar begreppen. Gränsdragningen synes vara subjektiv. Men det personliga torde ha med personliga egenskaper att göra. Du ger av den person du är i det du säger eller skriver. Det privata är sådant man inte vill skylta med – bråk, kärleksbekymmer, ekonomiska problem och annat av den karaktären. Man vill liksom inte bli en börda för omgivningen, man vill inte att det ska bli pinsamt, inte visa sig sårbar, inte visa andras sårbarhet.

Denna uppdelning kan troligen kopplas till det borgerliga samhället där ytan blir viktig för den sociala statusen. Det blir då viktigt att dölja det mindre tilltalande som kan skada anseendet. Gränsdragningen mellan det personliga och det privata är med andra ord en form av hyckleri.

När jag var barn hade gränsdragningen mellan det privata och det personliga inte alltid nått de arbetarkvarter där jag bodde. Det var ännu helt ok att folk grälade, att ungar skrek och att människor hade fel och brister. Numera är ytan viktig i alla samhällsklasser. Så istället för att bråka och rensa luften, är folk tysta och skiljer sig. Istället för att ta konflikterna med barnen, så tar barnen över.

Samtidigt innebär det en frihet att själv välja var gränsen ska dras. Den som vill ha privata zoner ska ha rätt till det. Särskilt viktigt blir det för att undvika att allt man gör kartläggs digitalt. Därför kan det vara bra att av rent principiella skäl handla med sedlar och mynt.

Floskler om det förflutna

Anledningen till att jag just nu dryftar detta ämne är arbetet med memoarerna. En annan fråga är hur man låter det förflutna påverka nuet.

Man får aldrig glömma det förflutna, brukar det sägas. Oftast syftar man på de brott som begåtts mot mänskligheten exempelvis inom nazismen och kommunismen. Det är förstås riktigt. Historielöshet är livsfarligt. Samma princip verkar dock inte gälla på det personliga planet. Där översköljs man med floskler om att man inte ska älta det förflutna, att man inte ska vända sig om, att man ska leva i nuet. Det är floskler på floskler på floskler.

Men självklart är det lika viktigt för en enskild människa att inte glömma sitt förflutna. Det är för alltid en del av ens liv och frågan är mer hur man hanterar det. Istället för att glömma bör man förvalta det förflutna så att det bidrar till mognad, livshållning och drivkrafter. Det finns ingen anledning att ansluta sig till ytliga lyckoideal som säger att man skall glömma den personliga historien, för det går ändå inte. Då poppar det förr eller senare upp som en depression. Bättre att bearbeta och använda konstruktivt.