Dopet

Några församlingar inom Pingströrelsen överväger att godkänna barndop som giltigt för medlemskap, vilket har orsakat viss debatt. Jag är förvånad att man ännu efter 2000 år fortsätter att debattera dopets innebörd och de följder det får för vid vilken ålder det kan vara lämpligt. Jag menar inte att dopsynen är oviktig, men om Jesus hade ansett att exakt rätt förståelse hade varit avgörande för att få komma till himlen så hade han givetvis sett till att vara tydlig här. Men nu finns det faktiskt goda argument för båda dopsynerna i skriften och därmed även två vedertagna och respektabla förhållningssätt. 

Däremot är Jesus tydlig när han talar om den kristna enheten. Därmed borde det vara självklart att kristna inte bara respekterar varandras dopsyner, utan också godtar dem.

För egen del har jag med åren börja ana djupet och Guds nåd i spädbarnsdopet (som givetvis är detsamma som dop i andra åldrar), givetvis under förutsättning att föräldrarna fostrar barnen i den kristna tron, vilket de lovar vid dopet. Men slentrianmässigt döpande av barn där föräldrarna inte avser att fullfölja sina löften är svårt att stödja. Dop åtföljs ju av lärande och tillväxt i tron.

Samtidigt får jag ifrågasätta hela idén om medlemskap. Den kristna församlingen är organisk, den är Kristi kropp. Det är inget man blir medlem i.