30 januari 2014

Dimmorna lättar...

Förra veckan bestod av sju dagars flow med magisk effektivitet, så jag borde förstås ha varit beredd på ett bakslag. Måndagen körde jag huvudet i ett svart moln med migrän. Tisdag och onsdag blev utan huvudvärk, men det var svårt att jobba fokuserat. De flesta kvällar har ägnats åt att hjälpa dottern med läxor. Nu har det varit några exceptionellt läxstressiga veckor som är helt abnorma för årskurs fyra och orsakar svår stress, så gott som ingen fritid och till det sömnbrist. Det kan ju inte vara meningen att ungarna skall lära sig hur det är att gå in i väggen i tioårsåldern. Jag har hört om gråtande barn och darrande händer på läxförhören. Man undrar vart vi är på väg.

Igår träffade jag min korrekturläsare som gått igenom memoarernas 60 första sidor. Han var så pass nöjd med språket att dimmorna lättade för mig. Jag tar mig friheten, även om jag gör mig skyldig till skryt, att redovisa hans skriftliga omdöme:

Den för mig särdeles enkla genomläsningen är nu fullbordad. Enkel i så motto att det -- som jag förutspådde -- knappt förekommer några aberrationer. Jag agerar förvisso inte förlagsredaktör; emellertid finns ett par rent språkliga aspekter jag skulle vilja ta upp i närvaro av dig.

Eljest har det varit berikande att få ta del av en text som är på samma gång berörande och tänkvärd. Framförallt årskullarna efter adolescensen, borde få läsa detta och få lite perspektiv på sina föräldraroller. Den lyhörde kan säkert komma att omvärdera/värdesätta ett och annat som annars hade passerat obemärkt.

Lingvistiskt/semantiskt skänker det läsaren njutning med en till synes enkel men utmärkt språkbyggnad parat med tongivande egenskapade passager. Det är flyt i texten vilket gör den lättläst. Jag har svårt att förstå den nästintill drakoniskt hållna självkritik som du framför ang skrivandet. Jag kan i varje fall inte avslöja annat än lätthet i skrivandet, fritt från traumatiska ansträngningar med att pressa fram formuleringar.


Därmed vågar jag nu gå vidare och redigera färdigt fortsättningen. Jag vet att han är ärlig.
Idag började det lätta igen och jag har hittat tillbaka till koncentrationen. Det är just fokus och koncentration som ofta skiljer en bra dag från en dålig. Vi lever i en tid där så mycket vill stjäla uppmärksamheten. Med åren lär man sig i och för sig att improvisera när dagarna inte blir som man tänkt sig, men jag föredrar att hålla mig till varje dagsplan.

Så resten av kvällen ägnas åt memoarerna. Just nu redigerar jag skoltiden och den vill jag helst ta mig igenom så snabbt som möjligt.

I själva verket tror jag ingen går helt oskadd genom skolåren och det beror inte bara på brister i pedagogiken. Det handlar mer om att en av skolans uppgifter är att omforma barn till funktionsdugliga medborgare. Normbildningen är förstatligad. Det är förstås inte enbart av ondo eftersom ett samhälle kräver att tillräckligt många människor kan ta ansvar och relatera till varandra efter vissa givna spelregler. Men ofta driver skolan sin fostran för nitiskt och att ge eleverna en gemensam ”värdegrund” är inget annat än ett försök att styra och kontrollera medborgarnas tankar och åsikter.

På min tid handlade det om att bli en socialt fungerande enhet av kollektivet folkhemmet – därav denna vurm för grupparbeten och fokusering på förmågan att prata i klassrummet. I dagens mer ultraliberala samhälle handlar det om att bli en stark och verbal individualist som kan förverkliga sig själv, bidra till ekonomin och inte ligga samhället till last – därav denna i det närmaste neurotiska fixering vid att eleverna ska ta för sig och våga uttrycka sig i grupp. Då som nu leder grundtanken med automatik till att man inte kan låta alla barn utvecklas efter sin personlighet. ”Fel” ska rättas till och kanter slipas bort. Alla skall iklädas den kostym som för tillfället passar bäst ihop med samhällets ideologiska trend.

Skolornas utseende kan också diskuteras. I Sivar Ahlruds pojkboksserie om Tvillingdetektiverna filosoferar tvillingarnas beläste kusin Hubert vid ett tillfälle över skolornas utformning och sätter fingret på en ibland förbisedd faktor:
”Hubert älskade skolor, och han kunde aldrig begripa varför de flesta skolhus skulle vara så tråkiga och oinspirerande. Just skolorna där barnen tillbringade så mycket av sin tid borde väl vara särskilt pyntade, glada och luftiga lokaler med rymd i och inte en samling celler som kom en att tänka på ett fängelse.”(Hubert Norlén i Tefatsmysteriet, 1956).

Hubert hade onekligen rätt. Det må vara provocerande att säga, men de klassrum där jag tillbringade 12 år av mitt liv var direkt avtändande för viljan att lära, så även på Mölstadskolan. Skolan byggdes vid 1960-talets början och var visserligen modern för sin tid med tämligen ljusa klassrum och varmt tegel som huvudmaterial, men klassrummen var så erbarmligt rätlinjiga och bleka, möblerade med stumma stolar som gav träsmak och mossgröna bänkar med en urgröpt grop som förvaringsutrymme. Det är min bestämda övertygelse att man borde ha skämt bort varje elev med en mjuk skön biostol, ett mysigt litet skrivbord med bokhylla och inte minst möjlighet att avskärma sin studieplats med mobila väggar.
Om detta och mycket annat ska jag nu skriva.

Inga kommentarer: