Papegojskola eller uggleskola

En god vän jämförde den svenska skolan med en papegoja där man lär sig upprepa och härma. Detta i kontrast till den kloka ugglan som förstår, ser sammanhang och kan lösa problem. Som en något tillspetsad metafor är den strålande.

När jag växte upp handlade det ganska mycket om att lära sig rabbla utantill till proven. Ett par årtionden senare försökte man ändra på det där och vi skulle få en mer problembaserad inlärning, vilket gav..just det…nya problem, eftersom man plötsligt glömde att man trots allt måste ha vissa grundläggande kunskaper med sig när man ska lösa problem, lära sig hitta information och inte minst värdera den. Många elever behövde extra stöd för att klara detta, vilket de inte fick.

Så jag befarar att vi nu är på väg tillbaka till papegojskolan där våra barn mest lär sig upprepa det som står i skolböckerna och där man säger det läraren vill höra. Kanske klättrar Sverige då i de internationella skolundersökningarna, men som människor och nation lär vi stagnera. Att lära sig rabbla multiplikationstabellerna utantill betyder inte att man är duktig på matematik (som innebär att man kan tänka och lösa problem). Att lära sig all världens huvudstäder kan kanske imponera på vissa, men särskilt intressant blir det ju inte förrän man kan sätta in huvudstäderna i ett historiskt och geografiskt sammanhang.

Rent intellektuellt hade jag inga problem att besegra det svenska skolsystemet med argument redan som barn. Det räcker ju med att ställa frågan ”vad är det för mening med det här?” så fallerar hela bygget. Men i skolan vägdes sällan argumenten mot varandra, utan det var makt som utgjorde kittet.