Idag minns jag blåbärsskogen. Kanske kommer detta lilla avsnitt med i redigerad version i memoarerna.
Min entetighet hade jag ärvt på mödernet, vilket ibland blev väldigt påtagligt och uppenbart. Blåbärsskogen i Mjölerum var exempelvis ingen plats som tilltalade en tvåårig pojke med talang för tramptraktor, men det var där jag hamnade med mamma och mormor. Och barn har inte så många sätt att protestera på, så det dröjde inte länge innan storskogen genljöd av ohyggliga skrik och fasansfulla tjut som lär ha hörts ända borta i Ramshult. Min mor var chanslös och hade inte mycket att sätta emot för att få tyst på mig. Jag ville hem till tramptraktorn och inte snubbla omkring bland blåbärsris, bärfisar och rödmyror.
Till slut tröttnade mor och satte mig på en stor sten. Det var då det där totalt oväntade hände som fick livet att vända. Plötsligt hördes mormors karakteristiskt indignerade stämma i skogen: ”Var inte dum mot pojken”. Där i blåbärsskogen ingick mormor och jag en slitstark, ja orubblig, allians som ingen någonsin kunde slå hål på. Aldrig någonsin skulle någon våga vara dum mot mig igen.
Med 12 barn och över 40 barnbarn var mormor släktens obestridliga stammoder, och jag hade en ohotad särställning som gunstling. Kanske kan man se det som en svaghet i en i övrigt klanderfri karaktär. Hemma i stugan fanns ett foto på mig som alltid skulle stå längst fram i hyllan och nåde den som råkade flytta det om så bara en centimeter. Varje kväll gick mormor fram till fotografiet och kysste det. Mina kusiner fick finna sig i betydligt mindre kort på mer blygsamma positioner, om de nu inte fick nöja sig med en plats i fotoalbumet.
Till slut tröttnade mor och satte mig på en stor sten. Det var då det där totalt oväntade hände som fick livet att vända. Plötsligt hördes mormors karakteristiskt indignerade stämma i skogen: ”Var inte dum mot pojken”. Där i blåbärsskogen ingick mormor och jag en slitstark, ja orubblig, allians som ingen någonsin kunde slå hål på. Aldrig någonsin skulle någon våga vara dum mot mig igen.
Med 12 barn och över 40 barnbarn var mormor släktens obestridliga stammoder, och jag hade en ohotad särställning som gunstling. Kanske kan man se det som en svaghet i en i övrigt klanderfri karaktär. Hemma i stugan fanns ett foto på mig som alltid skulle stå längst fram i hyllan och nåde den som råkade flytta det om så bara en centimeter. Varje kväll gick mormor fram till fotografiet och kysste det. Mina kusiner fick finna sig i betydligt mindre kort på mer blygsamma positioner, om de nu inte fick nöja sig med en plats i fotoalbumet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar