Upprättelse för de tysta

Fanns det någonting under min skoltid som gav mig dåligt självförtroende eller rent av komplex och som menligt påverkade min förmåga att med självkänsla nalkas vuxenvärlden? Ja, det på utvecklingssamtalen ständigt återkommande temat att ”han är ju så tyst, även om han kan allt.” Att varje termin behöva få signalen att det är något negativt med att vara tystlåten, dvs indirekt något icke önskvärt i min person, bröt förstås ner en del av min personlighet.

Då kan man kanske tro att skolan idag har blivit bättre på att respektera varje elevs unika personlighetsuppsättning och hjälper eleverna att ta tillvara dessa egenskaper och känna stolthet inför den man är. Men nej. Varje termin får vår dotter höra att hon måste utveckla sin talförmåga i klassen. Varje termin! Faktum är att det har blivit än värre. Skolan får direktiv från politiker att man måste väga in just denna sociala interaktionsförmåga i betygssättning. Helt sjukt! Så trots att forskning allt mer visar på fördelarna med att vara introvert, så fortsätter skolan att tala om för introverta elever att deras personlighet inte duger, utan att de måste gå emot sin egen personlighet. Läs mer här och här.

Självklart finns det en utvecklingspotential inom personlighetens ramar, men den diskussionen förs aldrig. Som dagens skola ser ut så borde de tystlåtna vara föredömen. Skolan borde lägga mer energi på att dämpa de som stör.

Man kan förstås fråga sig varför skola och samhälle fortsätter att klanka ner på just denna personlighetstyp. Det är svårt att tänka sig tanken att skolan skulle slå ner på elever pga deras sexuella läggning, etniska ursprung eller religionstillhörighet. Så varför är det fritt fram just här? Helt oacceptabelt. Förmodligen finns det en koppling till det egofixerade ultrakapitalistiska samhället där det gäller att kunna ta för sig och snacka sig fram - något som premieras framför det djupsinniga tänkandet och de långsamma analyserna som får ta tid.