Blues på Mönsteråsdialekt - Mönsterås Bluesband på skiva

På 40 år hinner grabbar bli gubbar, men glöden verkar inte ha falnat. Mönsterås Bluesband brinner definitivt än och fyra decennier på scen och skiva firas med en stor musikfest med prominenta gäster i Blomstermåla Folkets hus den 4 oktober. Bandets rykte som fenomenalt liveband är starkt, men hur står sig bandets skivor?

Mönsterås Bluesband har mutat in en unik nisch som tilltalar både bluespuritaner och en bredare allmänhet, låt vara att det faktiskt finns en handfull artister till som gör blues på svenska. Däremot torde de vara helt ensamma om att sjunga blues på Mönsteråsdialekt, vilket också har blivit bandets främsta kännetecken, och det som gjort att även jag tagit bandet till mitt hjärta, trots att jag inte är en bluesman eller kan något om genren. En bluesfantast skulle förmodligen fokusera mer på den musikaliska skickligheten och känslan.

I texterna återfinns både föga bluesiga kärleksrus och betydligt tyngre alster med svärta som tar upp alltifrån olycklig kärlek och svek till knivmarodörer, svält, krig, tidens stress och prylfixering, dåliga chefer och engångsgrillar. Den som lyssnar noga finner en hel del frustration och samhällskritik. Och mitt i allt en längtan efter kärlek och ett normalt familjeliv. Lägg därtill en dos småländsk klurig humor, så har du bluesbandets koncept och bredd klar för dig. Karriärens höjdpunkter nås enligt min mening när man släpper fram svärtan, men också i en del nummer där man vågar lämna bluesens mittfåra och närma sig soul och pop/rock (detta inte sagt för att nedvärdera bluesen i sig).

Med åren har bandet blivit unikt samspelt och konserterna lär vara magiska. MBB står helt enkelt för ett gediget hantverk baserat på skickliga musiker, samtidigt som man lyckas med den svåra konsten att förena rutin med inlevelse. Som så många redan påpekat så kommer blues ofta bäst till sin rätt live. Men det kan ändå vara intressant att titta på vilka inspelningar som bluesbandet har hunnit med under 40 år. Det är trots allt dessa som blir det bestående kulturarvet.

1. Mixture (1978)

Debutskivan från 1978 inleds med Ferlindikten ”Nu sover sorg” framförd på Mönsteråsdialekt. Det är förstås djärvt att börja sin skivkarriär med att tolka en nationalskald, men ändå så typiskt för det här bandet. Redan från starten visar man att man inte bara står mitt i bluesen, utan också är en del av svensk vistradition. Låt vara att det musikaliska uttrycket inte är klassisk visa. Bandet blandar här svenska och engelska texter. Här och var kan man också hitta illa dold frustration. Musikaliskt är det lekfullt, stilsäkert och förvånansvärt samspelt för att vara en debutskiva, men bandet hade trots allt funnits i 4 år när skivan släpptes. (C-M Engström (gitarr, munspel, sång), Mats Grönkvist (gitarr), Jim Ingvarsson (trummor), Lars Hamnede (piano, sång), Bo Johnsson (bas))

Kuriosa: Två låtar återkommer på andra skivor. ”Mixture” på Lucia och Bricks in my pillow. ”Don´t want no special rider” på Bricks in my pillow.

2. Åren bara går (1980)

Den här skivan med enbart svenska texter känns betydligt tyngre, mörkare och skitigare än debuten. Tyvärr kom den aldrig ut, trots att den var helt färdig och även hade fått omslag. Orsakerna anges vara ekonomiska och sociala. Synd, men tur att den numera återfinns på Spotify. Rent musikaliskt är den lite friare i formerna med nyanser av både reggae, jazz och funk. Ja, rent av lite discokänsla i någon låt. Samspelet mellan gitarr, piano/orgel och ibland ettrigt blås är imponerande. Skivan har apokalyptiska stämningar om en mörk värld med krig och svält, men också en längtan efter lyckan i det vardagliga. Fast bandet konstaterar att vi verkar oroa oss mer för att systembolaget har stängt en dag, än för hur världen ser ut. Skivan är en musikalisk och textmässig höjdpunkt. (Samma sättning som ovan, men originalmedlemmen Peo Fahlström istället för Lars Hamnede.)

Kuriosa: Tre låtar finns med på senare skivor: ”Seipel blues” på Bricks in my pillow. ”Tider som är” på Solsken. ”Åren bara går” på Solsken och Mönsterås BB.

3. Solsken (1983)

Som titeln antyder är skivan något ljusare än föregångaren som aldrig kom ut, kanske är titeln rent av en provokation om man anser att blues ska vara mörk. Här finns sånger om lycklig kärlek och låtar som med klurig humor tar upp spänningen mellan landsbygd och storstad. Överhuvudtaget finns det ett lättsammare sound i många låtar. Men här återfinns också allvarligare sånger om rasism och tidens passivitet. Två av de bästa och tyngsta låtarna från den outgivna Åren bara går finns också med här och ger skivan balans. (Samma sättning som ovan, men Hans Durdel på bas)

Kuriosa: 4 låtar återkommer på senare skivor: ”Solsken” på Blåast i Sverige. ”Vems barn” på Mönsterås BB. ”Novembernatten” på Mönsterås BB och MBB.” Easy Baby” på Bricks in my pillow.

2 låtar har varit med på tidigare skivor: ”Åren bara går” på Åren bara går. ”Tider som är” på Åren bara går.

4. Mönsterås BB (kassett, 1987 eller 1988)

Ljudet är lite sämre på denna kassett som är en ganska ojämn samling som spretar åt alla möjliga håll. Här finns dock de första versionerna av klassiker som ”Knivman blues”, ”Leka med min brossa”, ”Luffaren” och ”Endast kärleken”. (Carl-Magnus Engström, Mats Grönkvist, Bosse Olsson, Erland Jacobsson, Thomas Idebrant, (Christer Andersson)).

Kuriosa: 9 låtar är med på senare skivor: ”Slår det dig” på Blåast i Sverige. ”Maria” på Lucias deluxeutgåva på Spotify. ”Tända ett ljus” på Lucias deluxeutgåva på Spotify och MBB. ”Knivman blues” på Lucia. ”Sav ”på Blåast i Sverige. ”Luffaren” på Lucia och MBB. ”Endast kärleken” på Lucia. ”Leka med min brossa” på Frön från fjärran tid. ”Sofie” på Rosor i buteljen.

3 låtar har varit med på tidigare skivor: ”Novembernatten” på Solsken. ”Åren bara går” på Åren bara går. ”Vems barn” på Solsken.

5. Lucia (1989)

Denna klassiker i bandets utgivning studsar igång i dur med kärlekssången ”Lucia”. Lyckan varar inte särskilt länge, för snart följer ”Det är inte rätt” – en av de starkaste mörka balladerna om svek och brusten kärlek. Men snart är lyckan på besök igen i ”Bara du” och livefavoriten ”Jag är kär”. Här återfinns också några fina låtar från kassetten såsom ”Luffaren”, ”Endast kärleken” (med sanslösa gitarrsolon) och ”Knivman blues”. Bäst är kanske ”Vargarna ylar” som handlar om tidens kalla mentalitet, en värld där ”gemenskapen är ersatt av prylar”, där ”människan säljer sin själ till högteknologin” och där ”allt vi har kvar är nostalgin. Endast kärleken kan rädda oss och den finns både i ”ödsliga djungler och i betongpalats”. Lucia är som jag ser det bandets höjdpunkt i karriären. (Här medverkar även Peo Fahlström igen)

Kuriosa: 3 låtar är med på senare skivor: ”Lucia” på Blåast i Sverige. ”Det är inte rätt” på MBB. ”STA, Lastman blues” på Blåast i Sverige. På Lucias deluxeversion på Spotify finns även en tidig version av ”Barberan” som sedan finns i nyinspelning på Två rosor i buteljen.

4 låtar har varit med på tidigare skivor: ”Luffaren” på Mönsterås BB. ”Knivman blues” på Mönsterås BB. ”Mixture” på Mixture. ”Endast kärleken” på Mönsterås BB.

6. Två rosor i buteljen (1994)

Plötsligt har det gått några år och Mönsterås bluesband vill visa allt man kan och tar i så man nästan spricker. Produktionen är bättre än någonsin, det är blås, det är körsång…och dessvärre rent av lite smetigt ibland när några av låtarna letar sig allt för nära svensktoppens dansbandsträsk. Men för det mesta låter det trevligt när bandet i rytmer och harmonier vågar sig en bit bort från bluesens kärnland. Det är charmigt, rytmiskt och lekfullt. Och många kluriga vardagsfunderingar.

Skivan visar på bandets bredd och kunnande vid denna tid och som sådan imponerar den. Här återfinns också en numera klassisk version av Carl Bobergs psalm ”O, Store Gud”.

Kuriosa: 1 låt är med på en senare skiva: ”You can be replaced” på Bricks in my pillow.

2 låtar har varit med på tidigare skivor: ”Barberan” på Lucias deluxeversion på Spotify. ”Sofie” på Mönsterås BB.

7. Blåast i Sverige (1997)

Genial titel på en skiva som är mer fokuserad än den föregående. Här blandas gamla och nya låtar och det låter överlag bra. Inledande ”Jag ser fram emot den dagen” är en klassiker där orgel och gitarr samspelar fint. ”Lugna dagar” är en annan favorit med vass text om att ha ”sålt din själ för pengar för en tryggad ekonomi.” Ett bluesband i stabil form.

Kuriosa: 1 låt återkommer på senare skivor: ”Jag ser fram emot den dagen” på MBB.

5 låtar har varit med på tidigare skivor: ”Solsken” på Solsken. ”Lucia” på Lucia. ”STA Lastman blues” på Lucia. ”Sav” på Mönsterås BB. ”Slår det dig” på Mönsterås BB.

8. Bricks in my pillow (1999)

En engelskspråkig samling som anges täcka åren 1974-1999. Låtarna sveper förbi, men det typiska Mönsteråssoundet saknas och därmed ger den mig personligen inte så mycket. Men jag kan tänka mig att den togs emot med tacksamhet hos den utländska publiken.

Kuriosa: 5 låtar har varit med på tidigare skivor: ”You can be replaced” på 2 Rosor i buteljen. ”Seipel blues” på Åren bara går. ”Easy baby” på Solsken. ”Mixture” på Mixture. ”Don´t want no special rider” på Mixture.

9. MBB (2004)

Efter så många år hade jag förväntat mig fler nya låtar, men här blandas gammalt och nytt till en i och för sig oantastlig, men tämligen ointressant samling.

Kuriosa: 5 låtar har varit med på tidigare skivor. ”Tända ett ljus” på Mönsterås BB, ”Jag ser fram emot den dagen” på Blåast i Sverige, ”Novembernatten” på Lucia, ”Luffaren” på Mönsterås BB och Lucia, ”Det är inte rätt” på Lucia.

10. Frön från fjärran tid (2012)

Så kom då äntligen en skiva med nästan bara nytt material. Och det är välskrivet och engagerat. Det här är klassiska Mönsterås Bluesband om tidens gång, dåliga chefer och engångsgrillar. Det är ibland så klurigt att jag inte förstår fullt ut, men det spelar mindre roll. Musikaliskt är det förstås blues, men här finns också en viss dragning åt soul och rent av pop. Det enda mysteriet är varför man som avslutning kastar in den gamla låten ”Leka med min brossa”. Inte för att den är direkt dålig, men det hade passat bättre med en avslutande nyskriven ballad. Det är ändå en randanmärkning. Här finns flera pärlor. Bäst i min värld är ”Jobba te jag dör” – en fin och lite sorglig bild av Sverige vid denna tid.

På Spotify finns även ett par samlingar – Samlade verk 1978-1993 och Samlade verk 1994-2009. En och annan låt är felplacerad rent tidsmässigt om man ser till när originalversionen kom, men det kan ju handla om att man tagit med en senare inspelning av samma låt.

Bandets originalmedlemmar: Carl-Magnus Engström (sång, gitarr, munspel), Mats Grönqvist (gitarr, sång), Peo Fahlström (keyboard), Tommy Lindberg (trummor), Gunnar Eriksson (bas)

Idag Tommy Medner (trummor) och Bosse Olsson (bas).

Några andra musiker genom åren: Jim Ingvarsson (trummor), Lars Hamnede (keyboard), Tomas Idebrant (trummor), Eva Bergquist (keyboard), Bosse Johnsson (bas).