Torsdagsknotet II - Förmynderi

Det finns helt vanliga medelsvenssons som inte alls vill bli förknippade med mig bara för att jag drivit vissa kontroversiella frågor här på bloggen. De vill inte ens bli omnämnda i positiva sammanhang såsom recensioner och liknande. Eftersom berömmet kommer från mig så skitar jag ner dem. De skulle hellre bli totalsågade och se det som en merit. De är måna om sitt anseende och sin sociala ställning i Mönsterås. De utövar ett slags moraliskt och socialt förmynderi som ibland är bortglömt eftersom vi alltid fokuserar på myndigheternas förmynderi.

Jag tror jag vet när min avsmak gentemot alla former av förmynderi slog rot. Jag måste ha varit i tioårsåldern och satt på ett kontor någonstans i Mönsterås. Det var 1970-tal och väggarna var inte alls blommiga eller bruna, vilket de borde ha varit, utan sterilt kritvita. Mitt emot mig satt en socialkärring som inlindat lulligt och manipulativt frågade mig om jag fick mat hemma och om jag tyckte om min mamma och pappa. Vad skulle jag svara på det?

Frågorna var så absurda att jag förmodligen satt helt tyst länge och samlade mig innan jag sänkte henne genom att med stolthet berätta om mina kärleksfulla föräldrar och all underbar mat jag fick varje dag – hemlagade köttbullar, köttfärslimpor, stekt och kokt potatis, gräddsåser, kroppkakor, plättar, ragger, korvar, grytor, flottiga fiskar, Thegerströms blåa kumminlimpa, den fetaste mjölken, bananerna, clementinerna, bullarna, godiset…ja You name it.

Trots att jag åt normalt, och kanske i vissa avseenden mer än många andra barn, så var jag extremt smal, och någon hade anmält mina föräldrar för att man kunde räkna mina revben.

Vi blev således inkallade på samtal där jag utfrågades om min inställning till mina föräldrar. Så oerhört förnedrande och kränkande både mot mig och mina stackars föräldrar. Där fick jag se avigsidan av folkhemmet - förmynderiet där stat och kommun lade sig i alltifrån småbarnens vikt och längd till barnuppfostran och kosthållning. Folkhemmets välfärd förde onekligen mycket gott med sig vad gäller levnadsstandard, men låt oss inte glömma alla omhändertaganden på lösa grunder (rykten och skvaller), steriliseringar och kränkningar av personlig integritet. Inte undra på att det formades en och annan rättshaverist.

Mycket av det statliga förmynderiet har fortsatt under borgerliga regeringar och delvis förstärkts via myndigheter som Arbetsförmedling och Försäkringskassan. Den nyss avsatta regeringen introducerade begreppet ”utanförskap”, och satte stämpeln på alla som inte passade in i ”arbetslinjen”. Detta är ett typexempel på hur ett begrepp i sig självt skapar utanförskap. Hur som helst har allt fler fått känna på den maktlöshet det innebär att tvingas leva under Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans förmyndarskap och ofta häpnadsväckande oförmåga att lyssna in och förstå enskilda människors livssituation. Och den som inte lyder straffas först med pekpinneblanketter och sedermera ekonomiska avdrag (böter), vilket i sin förlängning kan leda till både hemlöshet, missbruk, familjebråk, skilsmässor och självmord.

Folkhemmets förmynderi har alltså fått sin fortsättning. Den hade också sin historia med rötter i det gamla bondesamhället där hustavlans värld i alla fall i teorin ingöt den nödvändiga respekten för överheten oavsett om den kunde leverera något acceptabelt och anständigt tillbaka.

Nu finns det för all del inte bara förmynderi från myndigheter. Det finns också ett slags moraliskt och socialt förmynderi som tar sig olika uttryck. Ibland handlar det om fnysningar från människor som anser sig representera god smak på olika områden – alltifrån vin och mat till semestermål, boende, litteratur, film och musik.  Smakpoliser. Det kan också handla om rent förakt från människor som anser sig lite ”fiiiinare”, särskilt om man inte anses behärska de sociala koderna i olika sammanhang, dvs inte kan uppföra sig. Man är helt enkelt inte tillräckligt rumsren. Jag har själv mött det i olika sammanhang och inte bara från människor i socialgrupp 1.

Det finns även helt vanliga medelsvenssons som inte alls vill bli förknippade med mig bara för att jag drivit vissa kontroversiella frågor här på bloggen. De vill inte ens bli omnämnda i positiva sammanhang såsom recensioner och liknande. Eftersom berömmet kommer från mig så skitar jag ner dem. De skulle hellre bli totalsågade och se det som en merit. De är måna om sitt anseende och sin sociala ställning i Mönsterås. De utövar ett slags moraliskt och socialt förmynderi som ibland är bortglömt eftersom vi alltid fokuserar på myndigheternas förmynderi.

Sedan finns det ett slags förmynderi som ser olika ut beroende på var man bor och den ortens mentalitet. Den som avviker från det förväntade stämplas med automatik som en udda avvikare och utsätts för olika former av förmynderi och nedlåtande omdömen. Här beter sig i regel inte fabriksarbetare bättre än andra samhällsgrupper. Det är bara att se på Hem till byn där jag såg en bonde som tvingats sadla om till svetsare och därmed utsattes för de ”riktiga” arbetarnas hånfulla kommentarer. Men så länge du har arbete, villa och familj med två barn så lever du hyfsat säkert.

Nu finns det för all del ett förmynderi även i de fisförnäma kretsarna och det handlar inte i första hand om att man är förmögen. Det skall också till en självmedvetenhet, en attityd, en känsla av att vara just lite förmer, en naturlig insikt i hur man skall föra sig i vissa kretsar, att med en kroppshållning eller replik kunna förinta någon, men samtidigt kunna ge sken av att man är barmhärtig - en liten klapp på huvudet eller en allmosa ibland åt någon mindre bemedlad. Det handlar om att ha ”Det”. Man är också väldigt mån om ytan och hur man uppfattas av andra. Minsta förbrytelse mot de uppstyltade etikettsreglerna är en skandal.

Därmed har vi klarat av det andra torsdagsknotet, och erkänn att du började längta efter frihet.