Julen

Vi har haft en mycket fin julafton och juldag. Nej, inte för att jag har någon som helst skyldighet att berätta det. Ingen behöver bry sig hur vår jul har varit. Jag väljer frivilligt att delge det. För att jag vill. Mitt urval. Alla ni jävlar som tror att vi är nån jävla dysfunktionell muppfamilj (må Gud förlåta mig svordomarna, för dem har ni säkert också synpunkter på, men de var sällsynt välvalda). Vi har ätit julmat, spelat sällskapsspel, haft tomtebesök, delat ut julklappar, sett på TV, skrattat, busat och nej…inte alls bråkat och självklart bara druckit julmust. Vi unnar vårt barn nyktra föräldrar.

Ni som har trampat på oss kan vara alldeles försäkrade om att familjen står starkare än någonsin. Den enda skada ni har åstadkommit är att vi aldrig mer kommer att lita på andra människor. Människor som bara har väntat på sin chans att försöka trycka till. I den meningen har vi lärt oss att inte vara naiva. Lärt oss att människor är mycket värre än vad vi i vår värsta mardröm kunde föreställa oss. Det är vår lärdom. Vi litar inte på socialen, skola, grannar eller bekanta. Vi litar bara på en ytterst liten krets. Och samtidigt är vår uppgift att förmedla hopp och tro på mänskligheten till den kommande generationen. Det blir vår utmaning. Utmaningen underlättas av alla som så genuint visat oss sitt stöd.

Men människor har till och med åsikter om vårt barns hårfärg. Först blir man rädd eftersom man är extra känslig just nu. Sedan bara arg. Vi är så vitt jag vet myndiga och fullt kapabla att handha allt som har med vårt barn att göra. En del av det som har sagts till oss kan troligen rubriceras som ren utpressning. Är så f-bannat trött på människor som ska ha åsikter om hårfärg, smink, vilka vi umgås med och varför, vad vi äter och dricker, hur ofta vi duschar, vår klädstil, vad jag skriver och inte skriver, vad vi gör på fritiden etc etc etc. 

En hade till och med synpunkter på vårt sociala liv, precis som om andra hade rätt att avgöra vilka och med hur många vi vill umgås. Vi har våra social nätverk och lever ett betydligt mer utåtriktat liv än många kanske tror. Det är bara så att de flesta av våra vänner och intressen inte ligger i Mönsterås. Vi har vänner spridda över hela norden och åker ofta iväg till olika evenemang och platser som ger hela familjen upplevelser för livet. Att vi sedan undviker parmiddagar och kaffet efter gudstjänsten är helt och hållet vårt helt legitima beslut. Det sjuka är att folk överhuvudtaget är fräcka nog att dryfta sina åsikter.

Hela mitt liv har varit en enda lång sträcka av möten med människor som vill tala om hur jag/vi ska leva. Som tur är har jag mött några rediga också utmed vägen. Goda vänner och kamrater uppskattas alltid. När man var yngre tog man dom för givna. Nu är de guld.

Tänk om jag skulle börja skriva om allt jag vet om människors matvanor, hygien, vad deras barn gjort eller för all del…alla ni varit otrogna med.

Nej, lämna oss som sköter våra barn med kärlek och ansvar ifred. Vi som kämpar och känner våra barn och ser deras behov. Vi som aldrig dricker oss berusade. Vi som hjälper våra barn att upptäcka kulturen. Vi som lär våra barn att respektera människor från andra kulturer, respekt för flyktingar och människor i nöd. Vi som inte lärt våra barn att sjunga hyllningssånger till Jimmie Åkesson. Vi som lär och visar medkänsla.

Vi är inte perfekta föräldrar, men vi är jävligt bra föräldrar. Jag är en stolt pappa. Barnets mor är en stolt mor. Vi betackar oss hädanefter för lismande och falska människor. Vi vet var vi har våra vänner. Och ni vet vilka ni är.