Man ska inte förhäva sig...

Så går då onsdagen mot afton. Jag sov dåligt förra natten. Vaknade klockan 04.00 och kunde inte somna om förrän en kvart innan väckarklockan gick igång. Då är man inte så go när man vinglar upp. Har trots det jobbat på bra. Kanske kommer klubban i huvudet nu på kvällen.

Det gäller att inte kunna för mycket. Nio av tio visar som väl är uppskattning om man nu råkar kunna något, men det är alltid någon som ska platta till. En del tror att Jantelagen är en myt, men så är inte fallet. Låt vara att den ibland kan kännas lite uttjatad.

Den har en tradition av flera hundra år, kanske är den lika gammal som mänskligheten själv, och jag ska idag inte försöka reda ut de mekanismer som format den. Men den torde ha sitt starkaste fäste på orter av brukskaraktär. Nåde den som sticker ut för mycket. Det gäller att hålla sig på mattan. Det får inte gå för bra, för då lägger vi ned alltihop. Man ska inte förhäva sig.

I en tid då egot premieras kan jantelagen vid vissa tillfällen vara en oundviklig motreaktion för att människor ska förstå att de är en del av en helhet. I ett fotbollslag anses det exempelvis viktigt att jaget underordnar sig laget. Det där har väl slagit ganska hårt mot en och annan bollkonstnär, men i grunden är det förstås så det måste fungera.

Men nu är det inte det jag har i åtanke. Jag har helt enkelt märkt att man inte bör sticka ut genom att kunna för mycket. Då framstår man som en besserwisser. Det är oerhört känsligt. Om jag visar för mycket av mina historiska kunskaper, så finns det alltid någon som tycker att jag gör mig märkvärdig, när det i själva verket bara är så fantastiskt roligt att forska och dela med sig och inspirera andra. Vad man kanske inte tänker på är att det är ganska få områden jag behärskar utöver historia och kanske engelsk rockmusik. Notera att detta fenomen i regel bara omfattar bokkunskap eller intellektuella övningar. Det torde vara ytterst sällan som jantelagen drabbar den som är duktig på att meka eller väva.

Om tid finns så ska vi göra oss av med en del saker i hushållet. Det anhopas lätt föremål man inte har någon användning för längre. Även boksamlingen behöver tyvärr gallras. Har dubbla rader med böcker i flera hyllor och därtill ouppackade kassar på vinden. Här krävs mod att ge bort. Jag skulle aldrig kunna bränna böcker. Det finns en stark symbolik i det som jag inte kan bortse ifrån.

Hur som helst eftersträvar vi inte något stilrent hem. Jag kan i och för sig uppskatta att besöka ett hem helt präglat av 1960-talet, men för de flesta skulle det inte fungera. I en familj har i regel båda bidragit med möbler och saker, samtidigt som man kanske köpt en del under årens lopp. Så det blir en konstig blandning ibland. TV:s inredningsexperter skulle förmodligen brisera, samt drömma mardrömmar under lång tid framöver.

Hörde ett inslag på radion om olika sätt att bleka tänderna. Kändes inte som om det var något för mig.

Ikväll väntar tredje avsnittet av Deckarna på SvT. Andra avsnittet var inte lika starkt som första, men ändå hyfsat intressant. Klart sevärt.

Hoppas kunna skriva några rader på min egen deckare också innan lampan släcks.

För er som är totalt ointresserade av mina vardagsskriverier bjuder jag på en historisk bild från Mönsterås.

En hästparad på Storgatan (30-talet). I det närmaste huset (där Hårstudion är idag, Marklunds när jag var barn) låg då Ellen Anderssons charkuteriaffär och något som jag tolkar som Ernst Forssell Skrädderi. I det mellersta huset tror jag att Anna Nilsson hade ett café och möjligtvis står det Anna Nilssons Café på skylten. Är osäker. Huset längst bort kallades det Nygrenska eftersom det ägdes av bokbindare Nygren som där hade pappers- och leksakshandel. Detta hus inköptes 1944 av Stranda Härads sparbank som sedermera lät riva huset för att uppföra sitt nya bankhus.