Dags att ge ifrån sig ett livstecken och väcka bloggen till liv igen. Jag har helt enkelt inte orkat skriva de senaste dagarna.
Kanske har livet nått en vändpunkt. Vi hoppas på det. Efter
något års väntan har vi nu fått den specifika utredning som vi strävat efter.
Det tog inte ens en timme så hade vi fått en preliminär analys och nytt hopp
inför framtiden. Synd bara på ett förlorat år med ett lidande som ingen,
absolut ingen, ska behöva uppleva. Synd att Landstingets politiker har
försummat detta område. Synd om vår familj och andra i samma situation. Synd om
den fantastiska personal vi har mött. Landstingets politik gentemot unga är en
vårdskandal i ordets rätta bemärkelse. Och det är enbart en resursfråga där unga prioriteras bort.
Nej, det är inte över, men processen är igång och det finns
olika åtgärder framöver som troligen kommer att avsevärt förbättra situationen.
Jag säger troligen, då jag blivit luttrad. Men mycket tyder på det.
Tyvärr hinner man bli oerhört trött under ett år. Man nöts
liksom ner av allt som händer. Aldrig tid för återhämtning. Konstant stress och
höga ångestnivåer. Rädsla. Sargade kroppar. Förstört hem. Minnen som inte
skulle ha behövts finnas där om vi fått adekvat hjälp direkt. Lägg därtill
annat som vi som familj utsatts för av inkompetenta människor och myndigheter.
Därutöver diabetes som tvingat mig till akut kostomläggning. Jag kan ärligt
säga att den här vändningen kom i sista stund.
Ett hårt arbete väntar, men det blir lättare när
problematiken är inringad. Man får också vara beredd på bakslag, men de blir
lättare att ta nu när vägen framåt ligger mer tydlig och hjälpinsatserna
förbereds.
Vi gör inget av en slump. Så fort vi vet problemet agerar vi
därefter. När jag fick min diabetesdiagnos ändrade jag kosten samma dag och
började promenera. Jag har nu gått ner från 120 kg till 85 kg, midjemåttet har
minskat från 126 till 97, BMI har minskat från 31 till 22,6, mina
blodsockervärden är utan mediciner bättre än många som inte har diabetes.
Nu börjar vi få klarhet i en betydligt svårare problematik,
men även där blir det lättare att göra de rätta insatserna när vi vet vad det
handlar om. Vi försöker se framåt, även om det är svårt att släppa tanken på
ett förlorat år.
Hur går det med deckaren? Den är snart färdig. Förstår inte
riktigt hur jag har haft tid att skriva den. Eller mentalt orkat skriva
överhuvudtaget. Men vi har väl alla våra metoder. Bättre att skriva än att
supa, röka eller slåss, möjligtvis. Den som läser min deckare kanske drar en
annan slutsats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar