Jag har noterat att många inom vården har svårt att hantera
oss pålästa besserwissrar. Vi som vågar säga vad vi
vill ha hjälp med och ibland även på vilket sätt. Det finns en känslig hierarki
inom vården där läkare betraktas som gudar och vi patienter som undersåtar,
vilket skapar låsningar. Vårdpersonalens professionalitet får aldrig bli
viktigare än patienternas integritet och önskemål.
Sanningen är ju att vården finns till för oss medborgare.
Läkaren som frågade vad han skulle göra för mig visade respekt. Han insåg att
han var där för min skull. Inte tvärtom.
Vilken hjälp man får, om man får någon, beror ibland på vilken medicinsk skola
en läkare ansluter sig till. När vi nu efter mycket om och men äntligen kommit
in i en utredning för vårt barn, så är vår stora skräck att vi ska få en läkare
som är kemikonservativ, dvs en som är försiktig med mediciner och bara vill
satsa på samtal och terapier och liknande, något som kan bli förödande,
särskilt om man redan testat allt sådant under ett års tid och inte orkar mer. Som det känns nu är det slumpen som avgör vilken hjälp du får.
Sover numera tre, högst fem, timmar per natt, och har
konstant krypande ångest. Nya ledsamma erfarenheter som hade kunnat undvikas om
vi fått adekvat hjälp direkt. Ett år utan konkret hjälp tar ut sin rätt till
slut. Osäkerheten inför vilka hjälpinsatser som kommer framöver tär. Och jag måste som förälder vara på topp för att hantera läget. Känns inte
längre som om vi samarbetar med BUP, utan kämpar för att få igenom effektiva
hjälpinsatser. Vi får väl se hur länge det dröjer innan man går in i den
klassiska väggen. Notera att jag är psykiskt stark. Hur ska då inte familjer ha
det där föräldrarna har svårare att hantera stress av det här slaget.Nä, det är bara att ikläda sig stridsmunderingen och bli en besvärlig förälder verkar det som. Life is a bitch, men jag är en trollkarl och trollkarlarna vinner alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar