25 december 2015

2015 i backspegeln


Den här bilden kan väl sägas symbolisera en väsentlig del av mitt år på det privata planet. 35 kilo lättare blev jag och midjemåttet minskade som bilden visar.
Det är alltid vanskligt att summera ett år innan omdömet och distansen har infunnit sig, men 2015 blev på det privata planet ett svårt och hårt år där varje ny dag har varit ett förunderligt mirakel.

Ett förlorat år
Att vara utlämnad till en lång och orimlig väntan på hjälp tar på krafterna. Drygt ett år gick förlorat. Under tiden fick vi kämpa själva. Och när vi väl fick hjälp så ändrade egentligen bara kampen karaktär, då man ideligen måste påminna alla inblandade att det faktiskt är vi som är föräldrar. Det finns så många andra som tror sig veta bäst och som vill styra och ställa. Underförstått finns alltid en underliggande tanke att vi inte vet vårt eget bästa. Det fungerar så i Sverige. Här finns experter på varenda område som vill lägga sig i. Det är länge sedan Sverige var en politisk diktatur, men vi har definitivt utvecklat ett tjänstemannavälde som ibland passerar gränsen för det demokratiskt anständiga. Familjen i Sverige har en oerhört svag ställning i ett internationellt perspektiv. 

Men årets två sista månader har varit de lugnaste på…ja jag vet inte när. Just därför att vi lyckades kämpa oss till den hjälp vi ville ha redan i augusti 2014. Visst lär det bli bakslag och allt går lite i vågor – vi kan nog aldrig slappna av - men jämfört med hur det var tidigare har vi gått in i en betydligt ljusare livsfas. Tyvärr har de senaste två åren satt sina spår så att rädslan emellertid aldrig lär försvinna helt. Rädslan skär djupt och har satt sig som ett brännmärke i själen. Minsta lilla så kommer minnet av de värsta perioderna tillbaka, och egentligen är de bara en missad tablett eller ett felaktigt svar borta.

Mot bakgrund av hur vår livssituation har sett ut är det mesta i livet att betrakta som mirakel. Att vi varje dag orkat stiga upp och göra våra plikter. Att vi orkat planera in semestrar, läxor och vardagsliv. Att vi har orkat kämpa gentemot skola och myndigheter och Landsting. Ok, trädgården har försummats som vanligt, men något får man tyvärr prioritera bort.

Friheten
"Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring" (strof i Biskop Tomas frihetsvisa från medeltiden).

I såväl privatliv som politiken gäller det att hitta en balans mellan social trygghet och individuell frihet. Vi har historiskt sett varit ganska bra på det i Sverige, även om förmynderiet ibland varit uppenbart. Ändå får man säga att folkhemsepoken förmodligen var kulmen på en lång historisk epok av en god vilja att ta hand om varandra med bibehållen hög grad av frihet. Jag anar betydligt kyligare dagar.

För egen del har jag med åren allt mer sökt friheten. Hellre fattig och fri än välmående men beroende av andras välvilja. Ändå förstår jag att många hellre landar i den sociala tryggheten. Jag respekterar det, rent av stöder det. Viktigt att vi tar hand om varandra. Otrygghet ger upphov till så många andra problem. Samtidigt finns inga tecken på att förmynderiattityden har minskat hos svenska myndigheter. Tvärtom byggs den ut nu när vi allt mer accepterar övervakningssamhället för att i bästa fall kunna stoppa terrorn. Hellre övervakad än död kan man kanske tycka. Jag upplever att vi som inte uppskattar övervakning befinner oss i underläge vad gäller bra argument.

Pengar så. Det är förstås hyckleri när folk säger att pengar inte har betydelse och att det bara är gemenskap som är viktigt. Hyckleri som sagt. Pengar har förvisso ingen betydelse för det eviga livet, men för att kunna förverkliga projekt på jorden är de dessvärre av stor betydelse. Jag hoppas ännu på storvinsten så att jag kan förverkliga mina drömmar om ett antikvariat och boktryckeri. Har läst om människor som vunnit mycket pengar och som det gått åt helvete för. De har slösat bort allt eller hamnat i depression och missbruk. Jag har svårt att förstå detta. Det finns ju så oerhört mycket vettigt man kan göra med pengarna.

Viktnedgång

I mars 2015 fick jag min diabetesdiagnos. Vet inte riktigt hur det gick till, men jag lyckades gå ner 35 kilo och fick ganska snabbt helt normala blodsockervärden utan medicinering. Är glad att jag utan någon speciell superdiet klarade av detta. Ändrad kost och promenader räckte. Under hösten har jag lyckats hålla vikten väl. Min målsättning var att hålla mig mellan 84 och 88 kilo och det har lyckats.
35 kilo lättare blev jag på 5 månader.

Sommarens utflykter blev också lyckade med turer till Liseberg, Öland, Vanås, Röstånga, Lund…ja, vi behövde komma bort en del från köpingen. I Göteborg hade jag förmånen att få se Jackson Browne live för första gången i mitt liv.



Vanås är en underbar plats på jorden.

Ny bok
Min fritid (kanske är egentid ett bättre ord) har varit ytterst begränsad. I bästa fall har jag fått någon timme framåt midnatt. Det är då jag har skrivit på min nya bok ”Muddern” som gavs ut i slutet av november. Jag behärskar ju inte skönlitteratur, så jag är ytterst förvånad, men givetvis glad, för alla positiva omdömen från läsekretsen. Historien bryter mot alla av deckargenrens regler och är så absurd att det är svårt att ta den på allvar. Men det lokala perspektivet och det absurda humoristiska anslaget kanske förlåter en del andra brister. Givetvis finns det säkert en och annan som inte uppskattar den här typen av humor och som tycker att jag skulle ha gjort si eller så, men då vore det inte min bok längre. Det var just så här jag ville ha den.

Muddern utkom i slutet av november och trycktes i 300 exemplar.
Hur som helst sålde den första upplagan på 200 exemplar slut på två veckor. Den andra och sista upplagan på 100 ex håller också på att ta slut. Jag beställde hem de sista 36 böckerna häromdagen och hoppas få hem dem kring nyår. Av dessa är 8 bokade direkt av mig och de övriga 28 har jag lovat att Mönsterås bokhandel ska få och jag tror redan de har tagit upp en del förhandsbeställningar. Skulle gissa att de sista böckerna går åt i januari eller februari. Sedan ska jag summera och skänka allt överskott till organisationen Friends som arbetar mot mobbning.

Föreläsningar
Är också glad att jag lyckades genomföra ett par föreläsningar under hösten. En hölls i Fliseryd och handlade om den bygdens historia. Mitt hjärta slår lite extra för just Fliseryds socken där många av mina förfäder levt. Den andra föreläsningen handlade om Drakenäs skeppsgård och Mönsterås under 1500-talet. Båda föreläsningarna fyllde salarna och det beror inte på mig. Det finns helt enkelt ett stort lokalhistoriskt intresse, vilket gläder mig. En av de viktigaste lärdomarna jag fick med mig från mina mentorer i Växjö (främst Lars-Olof Larsson) var att historia aldrig få bli något svårtillgängligt för en liten isolerad akademisk krets. Likaså att den lokala historien är minst lika viktig som den nationella.


Håller föredrag i Fliseryds församlingshem om Fliseryds historia. Fliseryds bibliotek var arrangör.
Extra kul att jag dessutom kunde visa något från Fliseryds historia som aldrig tidigare visats – en bild på en vapensköld som nyligen hittats i Riksarkivets gömmor av min vän Roger Axelsson. Teckningen är från 1624 och gjordes av någon som besökte Fliseryds medeltida kyrka just då. Skölden, som alltså hängde i kyrkan, är medeltida och de tre sjöbladen antyder Likvidssönernas ätt. De kan knytas till Ekhult på (1200- och) 1300-talet. Bland annat lär biskop Hemming Larsson av denna ätt ha bott där.



Jag var också med och skrev texter till de historiska skyltar som under sommarhalvåret är utplacerade mellan Kråkerumsbron och hamnområdet. Läste också in texterna för den som vill ringa de telefonnummer som står utsatta vid skyltarna.

Har också skrivit några artiklar. En dyker upp i nya årgången av tidskriften Stranda som kommer framåt februari-mars (hembygdsföreningens årsbok). Boken är gratis för föreningens medlemmar, men kostar väl annars någon hundring.

Jobbar lite på en hemsida där jag ska försöka ge information om min bokutgivning och ett urval av mina artiklar. Är inte särskilt bra på att bygga hemsidor, men hoppas kunna göra den finare pö om pö. Tillsvidare länkar jag bara till en halvfärdig sida.

Några läsare av min nya bok vill att jag ska ge ut ännu en deckare som utspelar sig i Mönsterås. Men jag tänker stå vid mitt ord och aldrig mer skriva skönlitteratur. När man inte har det i sig, så blir det en för svår kamp. Nästa projekt handlar om Mönsterås historia. Där känner jag mig mer trygg.

Mönsterås och tomterna

Om jag ser utanför mig själv och riktar blicken mot Mönsterås, så har jag inte så mycket att säga i år. Kommunen fortsätter jaga tomter för bostäder, men inget känns särskilt genomtänkt. Minns när man för ett antal år sedan iordningställde företagsparken vid Oknebäck. Under många år stod det helt öde. Idag huserar ett par företag där, men på det stora hela blev det fiasko. Samma sak när man för ett par tre år sedan rev den kulturellt värdefulla Mekaniska verkstaden på Kuggås för att få fram en handfull tomter. Vad blev det av det? Jo, en sandöken. Och nu vill man offra vackra hästhagar vid Oknebäck, vilket kommer att få negativ inverkan på det intilliggande stallet. Man kan förstås fråga sig varför det alltid förefaller vara verksamheter med mestadels tjejer som drabbas.

Och så har vi alla turer om den nya fritidsgården/ungdomens hus. Jag orkar inte ens redogöra för allt. Men nog får jag en bestämd känsla av att man redan från början hade en tanke om att riva Solhem och bygga bostäder. Nu har man trixat det dithän att det blir så. Ungdomarna får istället ett hus på det radonrika Kuggås.

Vidare finns det inga lediga lägenheter hos Mönsterås Bostäder. Även där beror det på kortsiktigt tänkande. Vi var nog många som tyckte det var konstigt när man rev både radhus och hyreshus för några år sedan. Jag minns att jag förutspådde att det skulle vända och uppstå efterfrågan på just den typen av lägenheter. Ingen lyssnade. Och nu har vi lägenhetsbrist.

Givetvis ska man inte glömma Södras industriplaner vid Siggehorva där man rev en gammal fin gård och därutöver en källare som var över 200 år gammal. Nu hotas hela kulturlandskapet där av okänsliga industrimän. Det är så genuint dumt så man inte tror att sådant ska kunna hända. Men Södra har förstås en särställning i vår bygd och som vanlig medborgare är man chanslös. Protesterna som varit verkar inte hjälpa.



Vacker källare vid Siggehorva som jämnades med marken för ett par år sedan.
På Oknö fortsätter förfallet med allt sämre badplatser och allt mer av privatisering. Det gamla trivsamma friluftsområdet går nu in i slutfasen för att bli som vilket bostadsområde som helst.

Lyckat blev däremot det nya biblioteket. Det är i alla fall min mening. Visserligen är det inte lika mysigt som när det låg i gamla tingshuset, men det finns andra fördelar som överväger.

Kul att Hvita Hästen på Storgatan verkar ha vaknat till liv. Det verkar dock lite svajigt. Hoppas de reder ut det. En sådan fin fastighet ska förstås användas.


Hvita Hästen kring sekelskiftet.
Sverige
Tillståndet i Sverige och världen i övrigt orkar jag inte kommentera. Världen är sjukare än någonsin. Däremot slarvas det med begreppet kris för Sveriges vidkommande. I Sverige minskar arbetslösheten och BNP ökar mer än i de flesta andra länder. Dessutom är våldet på historiskt låga nivåer. Visst finns det sektorer som inte fungerar särskilt bra, men någon allmän landskris befinner vi oss absolut inte i. Vi har kapacitet både att ta hand om våra egna medborgare och att hjälpa människor på flykt. Om vi vill. Om vi inser vår moraliska förpliktelse att göra så. Men just där finner vi den enda stora kris Sverige befinner sig i – allt fler förefaller ha förlorat sin moraliska kompass och sluter sina hjärtan gentemot omvärlden.

Om svenska politiker hade anlagt ett historiskt perspektiv och lärt av historien så hade man kunnat fatta andra klokare beslut. Men okunnigheten om vårt lands historia är stor. Det finns Sverigedemokrater som lever i myternas värld, som tror att de kan något om landets historia, men som vid närmare samtal visar sig helt okunniga. Så går det när nationalismen fördunklar synen och blir viktigare än sanningen. Ps – Sverige fanns inte under vikingatiden. Bara ett litet tips.

Trygghet ger generositet

Somliga undrar om mitt lokalhistoriska engagemang och intresse för släktforskning inte är en del av den inskränkta nationalism vi nu ser svepa fram över hela Europa. Inte alls. Tvärtom. Om jag får känna mig trygg i min lokala identitet så får jag lättare att vara generös gentemot människor från andra kulturer. Jag saknar helt enkelt behov av att tvinga in (integrera med ett finare ord) andra i min kulturella fålla, då jag känner mig helt trygg med vem jag är och varifrån jag kommer.


Jag känner mig trygg i min lokala identitet och är inte rädd för människor från andra kulturer. (Jo, jag vet att somliga av er har svårt att ta in det här och kommer att kalla mig PK och "god". Jag bär gärna dessa beskyllningar som medaljer.)
Nu stundar ett nytt år. Det kan nog bara bli bättre. Därmed önskar jag läsekretsen ett Gott Nytt År!




Denna sång är med i min bok "Muddern"

Inga kommentarer: