Historieintresset lever lokalt

Historieprofessor Dick Harrison har i en välskriven och skarp debattartikel i Svenska Dagbladet belyst hur jakten på pengar och antalet ”producerade” studenter har ersatt genuin bildning och kunskap i det högre svenska skolväsendet. Man kan också ana en påtaglig attitydförändring hos en del av studenterna, som gör att man undrar vad de har på universitet att göra. Ytterst skrämmande läsning. Vet inte om artikeln kan läsas utan prenumeration, men jag kunde läsa den i ”In Private-surfing”-läge.

På lokal nivå tycker jag inte att tidens bildningsförakt har slagit igenom lika tydligt. I alla fall inte i föreningslivet. I Mönsterås drar historiska föreläsningar fulla hus, lokalhistoriska skrifter och böcker säljer slut och efterfrågas. Hembygdsföreningen har över 1 100 medlemmar, vilket är klart flest i Kalmar län. På andra plats kommer Hultsfred med drygt 600 medlemmar.

Varför Mönsterås sticker ut så påtagligt är svårt att spekulera i, men jag tror intresset tillvaratas på olika sätt på olika orter. Erbjuder man medlemmarna något konkret som exempelvis en årsskrift, föredrag, kulturaftnar och välskötta samlingar så ser man att det ger något att vara medlem. Sedan är det en helt annan femma att få fler att engagera sig i arbete. Det kan nog alla föreningar vittna om. Men stödmedlemskap är också oerhört viktigt.

Läste igenom stadgarna för Stranda hembygdsförening och såg att ”Föreningens uppgift är att inom gamla Stranda härad värna om och väcka intresse för hembygdens nedärvda kultur- och naturvärden.”

Frågan är om inte Stranda härad borde bytas ut mot Mönsterås. Det är nog flera årtionden sedan som man gick utanför Mönsterås gamla socken. Och det är ju länge sedan som både Ålem och Döderhult fick egna föreningar. Därmed är man inne och snuddar vid något nästan heligt – hembygdsföreningens namn. Borde inte Stranda bytas ut mot Mönsterås eller alternativt Stranda hembygdsförening – Mönsterås? Nu ska man förstås inte ändra på något inarbetat hur som helst, så därför skulle jag om det någon gång blir aktuellt förespråka det andra alternativet.

Nå, det är lätt att låta tankarna skena iväg. Kanske bäst att det får förbli som det är. Spelar ingen större roll. I min bok ”På Åsen – En resa genom tidernas Mönsterås” hade jag med historier från både Ålems och Fliseryds socknar. Man behöver ju inte bli fundamentalist.