Om att få en hel yrkeskår emot sig...

Under årens lopp har jag vid flera tillfällen tvingats agera för att skolan ska vara en trygg och bra arbetsplats för min dotter. Detta har givetvis inte alltid fallit i god jord. I princip kan man säga att jag har fått hela lärarkollektivet emot mig. Det har man på olika sätt sagt. Man får inte ifrågasätta en skola och dess personal. Men glappet mellan hur vi föräldrar och hur personalen upplever en situation har ofta varit enormt. Skolan vill ofta frisera och försköna för att slippa göra kostsamma insatser. Vid ett tillfälle kom det dit expertis utifrån och gjorde samma bedömning som vi föräldrar. När Skolinspektionen gör sina besök brukar de också rikta skarp kritik mot skolorna i Mönsterås.

Men som förälder är man ändå tämligen maktlös. Det är vi som är i beroendeställning. Lärarna är det inte synd om, om nu någon trodde det. De håller förstås varandra om ryggen. Jag har nog aldrig mött en yrkesgrupp som har så stark kollegial anda. Det rubbar inte mig, men kanske många andra föräldrar ger upp. Skolan bör vara oerhört tacksam att jag inte gett offentlighet åt alla missar, missförhållanden och underliga lärarutspel under den tid som gått. Det handlar inte alls om att lärare måste vara perfekta på något sätt - det är lärorikt för barnen att se att auktoriteter också har fel och brister -  men ibland har det varit så oprofessionellt agerande att man inte kan tro att det är sant. En gång fick jag brev från en rektor på Ljungnässkolan som skällde och gick på, trots att det som inträffat hade hänt på Mölstadskolan. Hon försökte tysta mig. Ångrar att jag inte anmälde.

Många svenska skolor är relativt bra på att anpassa sig efter fysiska funktionshinder. Det installeras hissar, det byggs ramper, det finns hjälpmedel för hörsel- och synskadade, man förbjuder parfymer där allergi föreligger etc. Man anpassar sig också allt oftare efter de familjer som har svagast ekonomi genom att exempelvis ta bort stora delar av skolfotograferingens elevfoton (något som i själva verket gav oss med låga inkomster möjligheter att få relativt billiga julklappar). Men hur är det med den mentala anpassningen? När hörde man senast om en skola som ställt in en maskeraddag av hänsyn till autistiska barn, där detta avbräck i rutinerna kan orsaka oerhörda problem som den oinvigde inte ens kan föreställa sig. När satsade skolan på extra personal för att aktivt hjälpa elever som av olika skäl behöver särskilt stöd på lektionerna?

Nu är det givetvis helt orealistiskt att anpassa skolan efter allt och alla. Men som det ser ut nu är allt ytterst inkonsekvent. Varför är det viktigare att en elev slipper fara illa av parfym, än att någon slipper fara illa för att han/hon sitter ensam vid bänken en hel lektion utan att få hjälp?

Jag har gjort en hel del misstag i livet, de flesta ganska harmlösa, men också ett par stora. I mina kontakter med skolan ångrar jag dock ingenting. Som väl är har jag inga negativa erfarenheter från högstadiet, så kanske kan det bli en nystart där.